han återvände i triumf. Han sökte nu blidka tsar Alexander III genom ett ödmjukt telegram (29 aug.), hvari han rent af erbjöd sig att nedlägga sin krona i hans händer, men då svaret blef kallt afvisande och han ej fann nödigt stöd hos andra stormakter, särskildt från Bismarcks sida, ansåg han situationen ohållbar och abdikerade 7 sept. Regeringen uppdrogs åt ett regentskap, bestående af Stambolov, Mutkurov och Karavelov. Ministerpresident var den radikale Radoslavov, Natjovitj utrikes- och Stoilov justitieminister. Ryssland underkände regentskapets laglighet och sände till B. som sin representant general N. von Kaulbars, hvilken såväl genom sin officiella verksamhet som genom hemlig agitation sökte undergräfva den bulgariska regeringens ställning, men denna förde med stor skicklighet den diplomatiska kampen med honom och nedslog kraftigt de utbrytande myterierna och upprorsförsöken. Stora sobranjen valde 10 nov. till furste prins Valdemar af Danmark, men då denne på grund af Rysslands motstånd afböjde valet, måste regentskapet förlängas, hvarvid Karavelov på grund af sin tvetydiga hållning ersattes med kammarpresidenten Zjivkov. Kaulbars afslöt sin misslyckade mission genom att 20 nov. med hela den ryska konsulatspersonalen lämna B. Ryssland, som säkerligen endast genom Englands och Österrikes bestämda hållning afhölls från en ockupation af landet, anlade därpå officiellt en non-interventions-politik, men lät under sitt beskydd de bulgariske revolutionärerna, hvilka frigifvits och emigrerat till Ryssland och Rumänien, fortsätta sina stämplingar. I febr. och mars 1887 utbröto farliga upprorsförsök i Silistra och Rusjtsjuk, hvilka dock nedslogos och blodigt bestraffades, hvarpå lugnet under en tid förblef ostördt. -- 7 juli 1887 valdes i Trnova till furste prins Ferdinand af Koburg-Kohary, som också accepterade valet, begaf sig till B. och 14 aug. öfvertog regeringen. Turkiets och Rysslands protester mot hans usurpation blefvo på grund af Englands, Österrikes och Italiens hållning resultatlösa, men ingen af stormakterna erkände valets giltighet. B:s verklige regent förblef alltjämt Stambolov, som under 7 år såsom ministerpresident utöfvade en faktisk diktatur, med kraftig hand upprätthållande ordningen i landet och afvisande den ryska politikens öppna och hemliga angrepp. Upprorsförsök och sammansvärjningar förekommo fortfarande, men nedslogos med våldsam stränghet; det farligaste anslaget var major Panitzas (1890), som bestraffades med anstiftarens afrättning. Sedermera följde flera attentat; så t. ex. föll 1891 inrikesministern Beltjev för en säkerligen åt Stambolov afsedd kula. I samband med processen mot hans mördare 1892 offentliggjordes i tidningen "Svoboda" en samling aktstycken, som genom den ryske dragomanen Jacobsohn kommit i Stambolovs händer och voro ytterst komprometterande för den ryska regeringen, men hvilkas äkthet i den form, hvari de utgåfvos, är tvifvel underkastad. I sin kamp mot Ryssland stödde sig Stambolov på Österrike och England, och han var angelägen att upprätthålla ett godt förhållande till Turkiet, af hvilket han också lyckades utverka tillsättningen af flera bulgariska biskopar i Macedonien, under det att han stod i spändt förhållande till den revolutionära macedoniska rörelsen, till hvars ledare Panitza hört. Hans inre politik var mindre framgångsrik, finansförvaltningen lämnade stoff till skarpa angrepp, äfven den lojala oppositionen saknade frihet att göra sig gällande, valfriheten var som vanligt i B. illusorisk, och i sin behandling af politiska fångar beskylldes han för terrorism. Dessutom ledsnade fursten, som sträfvade efter en formellt erkänd ställning, för hvilken Stambolovs förhållande till Ryssland stod i vägen, i längden på hans förmynderskap. Sedan Stambolov 1892 förberedelsevis genomdrifvit den förändringen i B:s konstitution, att utom fursten äfven den närmaste tronföljaren kunde tillhöra annan religion än den ortodoxa, kunde Ferdinand 20 apr. 1893 fira sitt bröllop med den katolska prinsessan Marie Louise af Parma (d. 1899), och genom deras son Boris' födelse (30 jan. 1894) blef hans ställning fastare. Beskylld för delaktighet i en äktenskapsskandal, blef Stambolov afskedad i maj 1894, hvarpå Stoilov bildade en koalitionsministär ur de lojala oppositionspartierna. Stambolov utsattes för en hätsk förföljelse och blef, otillräckligt skyddad från regeringens sida, 15 juli 1895 mördad på öppen gata i Sofia, antagligen som hämnd för Panitza. Hans störtande åtföljdes af ett hastigt närmande till Ryssland, Zankov och Karavelov benådades, och en fullständig försoning skedde, då furst Ferdinand 14 febr. 1896 lät prins Boris genom en högtidlig konfirmationsakt upptagas i den ortodoxa kyrkan, hvarvid tsar Nikolaus II lät sig representeras i egenskap af fadder. Samtidigt fick Ferdinand mottaga sultanens stadfästelse dels som furste af B., dels som generalguvernör öfver Öst-Rumelien, och ingen af stormakterna vägrade längre att erkänna honom. Först härigenom fick den bulgariska krisen från 1885--87 sin formella afslutning, utan att dock omotsvarigheten mellan teori och praxis i B:s statsrättsliga ställning, såväl till Öst-Rumelien (formellt en tillfällig personalförening, men faktiskt sammansmältning) som till Turkiet (formellt halfsuveränitet, men faktiskt nästan oberoende -- så har t. ex. den stadgade tributen till Turkiet aldrig erlagts), blifvit undanröjd. Rysslands inflytande i B. var mycket starkt efter 1896 och tog sig bl. a. uttryck i den amnesti, som (1897--98) beviljades de i 1886 års revolution delaktige officerarna. B:s inre historia uppfylldes efter Stambolovs fall åter af partistrider med kabinettskriser, ämbetsmannaafsättningar och anklagelser mot störtade ministrar, det finansiella tillståndet närmade sig 1899 statsbankrutt, politiska mord och skandalprocesser voro ej sällsynta. Efter Stoilovs afgång 1899 skiftade ministärerna i rask följd; sedan de konservative och Radoslavovs radikala parti förbrukat sina krafter, blef Karavelov 1901 åter ministerpresident, redan 1902 ersatt af det zankovistiska kabinettet Danev, hvarefter 1903 en delvis af stambolovister sammansatt ministär under general Petrov och med Petkov som inrikesminister trädde till makten. B:s yttre politik upptogs under tiden alltmer af förhållandena i Macedonien (se d. o.), där bulgarerna såväl sökte afkasta det turkiska oket som i kyrkligt och politiskt afseende tillkämpa sig försteget framför de andra kristna folken. Från midten af 1890-talet utbröto upprepade resningar, underblåsta af den i fråga om sina medel ytterst hänsynslösa macedoniska kommittén i B., 1902--03 fick upproret en vidare utbredning, och spänningen mellan B. och Turkiet blef så stark, att krig hotade att utbryta (hösten 1903), hvilket dock förhindrades genom stormakternas hållning. Dessa sökte med