Ryssland och Österrike i spetsen återställa lugnet i Macedonien genom att förmå Turkiet till reformer under rysk-österrikisk kontroll och reorganisation af gendarmeriet under europeiska officerares ledning ("Mürzsteg-programmet" okt. 1903). Jäsningens utbrott stillades härigenom, åtminstone för tillfället, utan att dock dess orsaker torde blifvit undanröjda. Litteratur. Bland rent objektiva framställningar samt nyare reseskildringar märkas: Jireček, "Das fürstenthum B." (1891, ett hufvudarbete för kännedomen om B. ur olika synpunkter) och "Geschichte der bulgaren" (1876), Kanitz, "Donau-B." (2:a uppl., 3 bd, 1882), Samuelson, "B. past and present" (1888), Lamouche, "La Bulgarie" (1892), Dicey, "The peasant state" (1894), Gubernatis, "La B." (1899), Franz Joseph af Battenberg, "Die volkswirthschaftliche entwicklung B:s" (1891), Miller, "The Balkans" (1896), och Choublier, "La question d'orient" (1897). Bland aktpublikationer må nämnas: "Staatsarchiv", bd 39, 46--48, 51, 68 (1882, 1886--89, 1891, 1904); "Archives diplomatiques", 2 sér.: 19, 20, 29, 30 (1886, 1889), och Leonow, "Geheime dokumente der russischen orientpolitik" (1893, innehållande de jacobsohnska aktstyckena). Framställningar med sympati för B:s nationella politik äro: Koch, "Fürst Alexander" (1887), Golovin, "Fürst Alexander" (1896), Klaeber, "Fürst Alexander" (1904), Huhn, "Der kampf der bulgaren um ihre nationaleinheit" (1886) och "Aus bulgarischer sturmzeit" (1887), [Mach], "Elf jahre Balkan" (1889), Beaman, "M. Stambuloff" (1895), och Beckmann, "Die wahrheit über B." (1898). Ur rysk eller zankovistisk synpunkt äro: Sobolev, "Der erste fürst von B." (1886), Drandar, "Cinq ans de règne" (1884) och "Les événements politiques en B." (1896), samt Gopčevič, "B. und Ostrumelien" (1886). H. B-n. Bulgarin, Tadeus (Thadej Venediktovitj), rysk skriftställare, f. 1789 i Litauen, d. 1859 i Dorpat, deltog i finska kriget 1809 samt inträdde därefter i den franska armén, med hvilken han gjorde flera fälttåg. Efter Napoleons fall (1814) begaf han sig till Warschau och bosatte sig 1819 i Petersburg, där hän från 1823 utgaf tidskriften "Nordiskt arkiv" och från 1825 det politiska dagbladet "Nordiska biet". - B. skref flera romaner och historiska skildringar. Han uppträdde såsom afgjord motståndare till Pusjkin och den romantiska skolan samt var en blind beundrare af absolutismen. (A-d J.) Bulgaris, Eugenios (af ryssarna kallad Jevgendj Bolgar), nygrekisk författare i teologiska och humanistiska ämnen, f. 1716 på Korfu, var från 1742 skolman dels i Janina och dels i Kosani, 1753-58 föreståndare för den grekiska läroanstalten på Athos och blef 1761 lärare i den stora nationalskolan i Konstantinopel. Han måste dock efter ett par år lämna sistnämnda befattning och begaf sig då först till Tyskland, sedan - försedd med rekommendationer af Fredrik II - till Ryssland, där han 1776 af Katarina II utnämndes till ärkebiskop af Cherson samt 1779 blef ledamot af kejs. akademien i Petersburg. Han afled 1806 i Alexander-Nevskij-klostret i Petersburg, där han tillbragt sina sista år. B. efterlämnade ett stort antal skrifter och räknas bland förkämparna för den nygrekiska odlingen. Genom öfversättningar sökte han göra sitt folk förtroget med en mängd af den västerländska litteraturens verk. På uppdrag af Katarina II öfversatte han äfven den ryska lagboken till nygrekiska. Bulgaris, Demetrios, grekisk statsman, f. 1803 på Hydra, utmärkte sig som yngling i frihetskriget 1821-29, deltog i 1830-talets politiska strider, var 1847-48 marinminister och 1848-49 finansminister samt bildade 1855 ett kabinett, i hvilket han själf blef inrikesminister. Såsom sådan lyckades han göra ett slut på de inre oordningarna i Grekland och utverka, att den franska ockupationen blef upphäfd. Han aflägsnades 1857, ställde sig därpå i senaten i spetsen för motståndet mot den bajerska dynastien och tog liflig del i den revolution, hvarigenom konung Otto 1862 förjagades. B. bildade därpå med Kanaris och Rufos ett regentskap, men måste 1863, till följd af ett militäruppror, lämna makten åt Kanaris. Under konung Georgs regering var han sex gånger konseljpresident, senast 1874-75, men kunde till följd af sin själfrådighet aldrig länge hålla sig vid makten. Han var konservativ och strängt monarkiskt sinnad samt vidhöll gamla plägseder. B. afled 1878 i Aten. - Hans son, Leonidas B., f. 1842, gjorde sig känd som ryssvänlig partiledare, framför allt genom sin agitation för Greklands deltagande i rysk-turkiska kriget 1877-78. Bulgariska litteraturen utbildades af de slaviske apostlarna Cyrillus' och Methodius' lärjungar från Mähren och Pannonien och nådde under medeltiden sin högsta utveckling i 10:e årh. (tsar Simeons regering). Denna litteratur, nästan uteslutande religiös och didaktisk, hade inga rötter i det slavisk-bulgariska folkmedvetandet, ty prästerna stodo fientligt mot de hedniska föreställningssätten och lade hufvudvikten på de konfessionella dogmerna. Utom af öfversättningar af kyrkofäder, bestod den af omarbetningar af bysantinska skrifter samt af medeltidens sagohistoriska ämnen (om trojanska kriget, Alexander den store, Barlaam och Josafat, Salomo o. d.). Bogomilernas sekt ifrade för folkupplysning genom en relativt god litteratur (särskildt legender), men den historiska litteraturen förblef svag, och med landets eröfring af turkarna kväfdes den nationella litteraturen. Af den folkliga poesien finnas inga minnesmärken, och först i 19:e årh. blef den bulgariska folkpoesien upptecknad och undersökt. Den första samlingen folkvisor, af Bogorov (Bogoev), trycktes i Pest 1842. Den ungerske lillryssen Juri Venelin (1802-39), som efter bekantskap med bulgarer i Bessarabien skref en bok om "Forna och nutida bulgarer" (1829), författade en skrift om "Folkvisornas karaktär hos slaverna på andra sidan Donau" (1835) och väckte ryssarnas litterära intresse för stamfränderna i södern. P. Bezsonov utgaf 1855 bulgariska folkvisor ur Venelins, Katranovs m. fl. samlingar. Vidare märkas den serbiske bosniern Stefan Vrkovics "Macedoniska bulgarers folkvisor" (1860), bröderna K. och M. Miladinovs epokgörande samling (1861), Colakovs samling (1872), Aug. Dozons "Chansons populaires bulgares inédites" (1875) och G. Rosens "Bulgarische volksdichtungen" (1879). Oäkta äro däremot St. Vrkovics på sin tid mycket uppseendeväckande och omstridda "upptäckter" af mytologiska urstoff i bulgarisk folkdiktning ("Gamla bulgariska sånger om Orfevs", 1867 och 1881, samt "Slavernas Veda", 1874). Den bulgariska folkvisan, som har stor likhet med den serbokroatiska i både innehåll