och form, men är mer kraftig, om ock mindre fint byggd, samt dessutom något påverkad af grekiska stoff, med en mängd turkiska lånord, sönderfaller enligt bröderna Miladinovs uppställning i följande grupper: 1. herdeidyller (ovcarski pesni] samt halft mytologiska visor om vilor (skogs- eller sjönymfer, bulg. samovila, samodiva, juda); 2. heroiska kväden (junacki), särskildt om de populäre "hjälteröfvarna", hajduci; 3. klagovisor vid dödsfall (zalovni); 4. lustiga visor (smesni); 5. kärleksdikter (ljubovni); 6. bröllopsvisor (svadbeni); 7. lazarski, som sjöngos af flickor på Lazarus-dagen; 8. skördevisor (zetvarski) och 9. igracki, danslekar. Den nybulgariska litteraturen leder sina anor från den i Samokov födde Athos-munken Pajsij, som efter en rysk öfversättning af Mauro Orbinis slaviska historia 1762 skref "Om bulgariska folk, tsarer och helgon" (1844). Biskop Sofronij (1739-1815) skref 1804 en intressant själfbiografi om "Den syndige Sofronijs lif och lidanden" (tryckt först 1855-61) samt öfversatte från kyrkslaviska och grekiska en samling predikningar (tr. 1806). Läkaren Petar Berovic (Beron) utgaf 1824 den första bulgariska språkläran; den bulgariske köpmannen Aprilov grundade den första bulgariska folkskolan i Gabrovo 1835, och två präster vid namn Neofit gjorde sig mycket förtjänta om folkbildningen: den ene, arkimandrit i chilandarska klostret på Athos (d. 1849 i grekiskt fängelse) öfversatte nya testamentet 1845; den andre, munk från Eila (1790-1881) skref en bulgarisk grammatik 1835 och många pedagogiska verk. Den nybulgariska konstdiktningen slöt sig till de folkliga traditionerna och fick en ideell-patriotisk prägel dels genom sitt hat mot de turkiske inkräktarna (särskildt de jordegande herremännen), dels genom indignation mot det egennyttiga grekiska prästerskapet (fanarioterna). Bland dessa frihetsapostlar, som stredo för Bulgariens nationella själfständighet både med svärd och penna, märkes främst Georgij Stojkov Rakovski (1818-67), en halflärd, fantasirik och mångfrestande patriot, hvars hajdukepos "Bergsvandraren" (1857) i sitt slag vida öfverträffar hans virriga insikter i bulgarisk, historia ("Bolgarska starina" 1865). Icke mindre märklig var Petko Rajcov Slavejkov (1825-95), journalist, poet, pedagog, krigare och minister. Till detta slag af oskolade, men entusiastiska författare, som den bulgariska emigrantlitteraturen alstrade omedelbart före och under det sista rysk-turkiska kriget, hörde: den äfventyrlige insurgentchefen Christo Botjov (1848 -76), den framstående politikern Zacharij Stojanov (d. 1889, memoarförfattare och kulturskildrare) samt den otröttlige Ljuben Karavelov (1830-79), hvars historiska berättelser utkommo 1886 i Rusjtsjuk. Höjdpunkten af denna litteratur är Bulgariens främste och mest konstnärlige skald Ivan Vazov. Den första romanen i modern mening skrefs af Vasil Drumev (1841-1901), mera känd som metropoliten Klement ("Den olyckliga familjen", 1860), och bröderna Bleskov försökte sig med historiska romaner i patriotisk riktning. Den nationella epiken omhuldades af Gerov ("Stojan och Rada", 1865, och "Poeterna", 1860) och macedoniern Zinzifov (1838-77), som utgaf en ny bulgarisk antologi och hjältedikten "Den blodiga skjortan" (1870). Metropoliten Klement tillskrifves ock förtjänsten af Bulgariens bästa historiska skådespel, "Ivanku, Asen I:s mördare" (1871). Bland öfriga dramaturger må nämnas Dobre Vojnikov, författare af en populär komedi, "Den obegripliga civilisationen", Teodor Ikonomov (den mot fanarioternas öfvergrepp riktade satiren "Biskop Lovcanski" 1863) och P. Todorov med den sociala "Murarna". På grund af scenisk-tekniska svårigheter har den bulgariska scenkonsten ej hunnit långt; men den dramatiska öfversättningslitteraturen riktas årligen med nya verk (bl. a. af Ibsen och Hauptmann), och 1902 lades grunden till en nationell opera genom uppförandet af det på folkliga motiv byggda sångspelet "U kolo" af Kiril Christov (med musik af tjechen K. Machan). Var den bulgariska konstdikten strängt nationellpatriotisk alltifrån 1837 (då Pesakov skref ett ode till Venelins ära) till och med befrielsekriget, har den nyaste konstpoesien i Bulgarien blifvit i dubbel måtto modern, i det att den återspeglar allmäneuropeiska kultur- och smakriktningar (realism med stark social tendens, symbolism, nietzscheanism, utländska reseminnen i poetisk form o. s. v.). Aleko Konstantinov (1863-97) var en skald, som dock ej hann infria de stora löften hans företrädesvis satiriska förstlingsalster lofvade. Stojan Michajlovski är uppburen såsom balladförfattare och reflexionslyriker ("Suspiria de profundis"). Penco Slavejkov, förut påverkad af Heine, har med sitt epos "Den blodiga sången" (med ämne från 1876 års resning) gifvit ny väckelse åt den nationella poesien. Konst. Velickov (f. 1856), förut emigrant, insurgent och lärare, sedan handels- och undervisningsminister, numera generalkonsul i Belgrad, har genom sina "Sonetter från Konstantinopel", sin öfversättning af Dantes "Helvetet" och sitt drama "Nevenka och Svetoslav" en framstående litterär plats; A. Strasimirov egnar sig åt novellistik (samt dramat "Vampyren"), och A. Sakyzova företräder den moderna kvinnoemancipationen, öfriga lyriska diktare äro: Kiril Christov (erotik och elegi), Kesiakov och Andrejcin. I jämbredd med den stigande folkupplysningen har B:s periodiska litteratur hastigt utvecklat sig. Den grundlades 1844 i Smyrna af Konst. Fotinov, som under två år utgaf en månadsskrift "Ljuboslovie". Den första bulgariska kalendern ("Zabava") utkom i Paris 1845, och 1846-47 redigerades bulgariska blad i Leipzig af Bogorov. Det första bulgariska tryckeriet anlades redan 1739 i Saloniki (Solun); därpå upprättades tryckerier i Smyrna och Konstantinopel, och numera finnas inom furstendömet minst 30 tryckerier. Emigrantrörelsen och den politiska frigörelsen gåfvo upphof till en mängd oregelbundet utkommande tidskrifter och flygblad. Främst bland dem märkas den gedigna "Bolgarski Pregled", den nu 13-åriga "Misul" ("Tanken"), båda i hufvudstaden, och "Praga" i Vidin. Redan 1857 bildades i Konstantinopel en bulgarisk litteraturförening, som närmast verkade för den kyrkliga oafhängigheten; därur framgick 1869 sällskapet "Knizevno druzestvo", som från och med 1870 utger en revy "Periodicesko Spisanie". För den vetenskapliga litteraturen utger undervisningsministeriet efter 1889, då en högskola inrättades i Sofia, en "Sbornik za narodni umotvorenija, nanka i knizina" (etnografi, arkeologi, statistik, naturlära m. m.). I populärt syfte redigeras "Biblioteka Sv. Klimenta" och den pedagogiska tidskriften "Trud". 1891