funnos inalles 3,000 bulgariska tryckalster och 41 tidskrifter. På bulgariska historieforskningens område märkas: Gavril Krstjovitj, f. d. guvernör i Öst-Rumelien, hvilken 1869-71 utgaf början af en bulgarisk historia, Ivan Sismanov och Vasil Marin Drinov (f. 1838), f. d. professor i Charkov. Bulgariska litteraturhistorier utgåfvos äfven af D. Marinov (1887) och Teodorov (1901). Jfr Jagic, "Ueber die sprache und litteratur der heutigen bulgaren" (i "Deutsche rundschau", bd 24, 1880), Karl Franzos. "20 jahre bulgarischer kulturentwickelung 1870-89", och K. Jirecek (den bäste kännaren af Bulgariens historia), "Bibliographie de la littérature bulgare moderne 1806-70" (1872). A-d J. Bulgariska språket talas af omkr. 5 mill. människor, bosatta i det egentliga Bulgarien, Öst-Rumelien och stora delar af Macedonien samt i kolonisationsområden inom Rumänien, Transsylvanien och Ryssland (de statistiska uppgifterna om Macedoniens befolkning äro alltid opålitliga, påverkade af olika nationella och politiska tendenser). Tillika med serbiskan (i vidsträckt mening) och ryskan bildar bulgariskan den sydöstliga grenen af den slaviska språkfamiljen. Fullt skild från Balkanhalföns serbiska dialekter, framträder den i bibelöfversättningar och liturgiska skrifter från 9:e årh. som den äldsta kända representanten för slaviskt språk öfver hufvud. Medan den i denna stelnade form (fornbulgariskan) förblef kyrkospråk för alla slaver af grekisk ritus, utvecklade den sig i början under gynnsamma politiska och kulturella förhållanden (det andra bulgariska riket i 12:e-14:e årh.) och framträder i litteratur från denna tid som medelbulgariska. Med det politiska beroendet af turkarna (sedan slutet af 14:e årh.) följde kulturell träldom under den grekiska hierarkien, som till senaste tider hänsynslöst bekämpat alla yttringar af det nybulgariska språket och litteraturen. Utan konserverande inflytande från något lifaktigt skriftspråk utvecklade de bulgariska dialekterna hastigt de egendomligheter, som i våra dagar göra bulgariskan till det formellt mest förenklade slaviska språket. Först i 19:e årh., under allt gynnsammare politiska förhållanden, har bulgariskan ånyo framträdt som litteraturspråk, fotadt förnämligast på de östliga dialekterna. Det lider som sådant af en oefterrättlig ortografi (i cyrillisk skrift) och af ett öfverflöd på turkiska och grekiska lånord, hvartill det från midten af 19:e årh. starka inflytandet från Ryssland lagt många ryska. Detta förhållande har naturligtvis framkallat puristiska sträfvanden. - Bland nybulgariskans egendomligheter märkas: bruket af bestämd slutartikel i nomina (t. ex. gradat, staden, af grad, stad, slavenskite plemena, de slaviska stammarna, af slavenski, slavisk), substantivens böjning med proposition (t. ex. na bastata, faderns eller åt fadern, af basta, fader), infinitivens omskrifning med finita former (t. ex. az moga da cakam, jag kan vänta), futurets omskrifning med ste och finita former (ni ste idem, vi skola gå; ste är en stelnad form af ett verb, som betyder vilja). Vissa bulgariska dialekter äro intressanta såsom bevarande de gamla slaviska nasalvokalerna. Den vetenskapliga bearbetningen af bulgariskan daterar sig från de allra senaste decennierna (ännu i 19:e årh:s början ansågo slaviska lärde bulgariskan för en serbisk dialekt). Bland bulgariska filologer märkas Miletic (undersökningar om artikeln) och Teodorov. Ännu äro naturligtvis endast smärre förarbeten gjorda till en vetenskaplig bulgarisk grammatik. Språkläror äro utgifna af Cankov (Wien 1852), Strauss och Dugovich (Leipzig 1895), en god praktisk handbok af Vymazal (i Hartlebens "Kunst der polyglottie"). Den bästa ordboken är Duvernoys bulgarisk-ryska (Moskva 1885-89; med accentuering); vidare finnes en mindre bulgarisk-fransk af Marcoff (Filippopel 1898) och en bulgarisk-tysk under utgifning af Miladinov (Sofia 1901 ff.). H. A-t. Bulgenbach, Hans Müller von, tysk bondeledare. Se Bondekrig, sp. 1103. Bulimi (af grek. bus, oxe, och limos, hunger),, "oxhunger", ätsjuka. Bulimus, zool., släkte, tillhörande fam. Helicidæ, ordn. lungsnäckor (Pulmonata) och kl. snäckor (Gastropoda). Skalet är långdraget, ägg- eller tornformigt, med mera hög än bred mynning; munsömmen är antingen enkel eller förtjockad. Af detta öfver hela världen utbredda snäcksläkte känner man öfver 1,500 lefvande arter, som blifvit fördelade på flera undersläkten. De exotiska, som ofta prydas af lifliga färger, kunna uppnå en ganska betydlig storlek (20 cm. höjd), ja äro de största bland landsnäckor. Somliga tjäna såsom näringsmedel; så i Rio de Janeiro. En i Paraguay förekommande arts skal nyttjas till kalkbränning. De i Sverige förekommande arterna äro mycket små och enfärgade. L-e. Buljong (fr. bouillon, af bouillir, koka), köttsoppa, erhållen genom långsam urkokning af kött med vatten och ej afredd eller tillsatt med grönsaker. Om buljongens näringsvärde m. m. se Köttextrakt. Bull [bu'l], eng., egentl, tjur; ett löjligt yttrande, hvars spets ligger däruti att det står i strid med rimlighet och sundt förstånd; "groda". Särskildt irländarna äro kända för sin skicklighet i att säga "bulls". - Jfr John Bull. Bull [bu'l], John, engelsk musiker, f. 1563 i Somersetshire, d. 1628, blef 1582 domkyrkoorganist i Hereford, 1592 doktor, 1596 musikprofessor vid Gresham college och 1617 organist vid katedralen i Antwerpen. B. var en ryktbar organist och kontrapunktist, af hvars kompositioner blott en motett, en madrigal, några kanon och "anthems" samt en del stycken för virginal äro bibehållna, de senare märkliga såsom varande bland de första kompositioner, som äro fullt klavermässigt skrifna. A. L. Bull, två norska släkter, som enligt familjetraditionen härstamma från England, men med säkerhet kunna påvisas ha inkommit till Norge från Danmark, den ena, den nordenfjeldska eller trönderska, omkr. 1580, den andra, den söndenfjeldska eller tönsbergska, omkr. 1670. Något inbördes samband mellan dem kan icke påvisas. Båda släkterna ha en mängd representanter ibland ämbetsmannakåren. Medan den tönsbergska familjen under senaste århundradet har spelat en framträdande roll i Norges näringslif - duktiga skeppsredare, sjömän och hvalfångare -, har tröndersläkten att uppvisa många kända namn på läkarkonstens, musikens och arkitekturens områden; från äldre tid kunna nämnas prosten på Nordmöre Hans Grön Bull (1758-1833), känd topograf och personhistoriker, samt polismästaren i Kristiania Andreas Bull (1746-96), författare