1528 tillika församlingens kyrkoherde och 1529 sin faders efterträdare som sådan i Bremgarten. Efter det olyckliga slaget vid Kappel, där bl. a. Zwingli stupade, valdes han 1531 till dennes efterträdare som förste pastor ("antistes") i Zürich. På denna post kvarstod han ända till sin död, 1575. B. kan betecknas såsom den schweiziska reformationskyrkans andre grundläggare och framträder i alla afseenden (som predikant, själasörjare, kyrko- och skolorganisatör) såsom idealet för en protestantisk kyrkoherde. Vida utöfver Zürich och Schweiz sträckte sig hans inflytande, med nästan alla sin tids berömdaste män stod han i brefväxling, öfverallt kraftigt ingripande för protestantismens sak. Hans teologiska arbete koncentrerar sig kring nattvards- och predestinationslärorna. I den förra sträfvade han från början utöfver Zwinglis ståndpunkt till en djupare religiös fattning och banade så väg för förståelse mellan den tyska och den franska, af Calvin behärskade, delen af den schweiziska kyrkan, beseglad genom antagandet af den af B. och Calvin författade "Consensus Tigurinus" (1551). Äfven i predestinationsläran närmade han sig alltmer, från en mildare uppfattning, Calvins ståndpunkt. Den s. k. första helvetiska bekännelsen (1536) är till väsentlig del B:s verk; den "andra helvetiska bekännelsen" författades ursprungligen (1564) af B. såsom hans rent privata testamente, men har vunnit sådant anseende, att den näst Heidelberg-katekesen är den reformerta kyrkans allmännast recipierade bekännelseskrift. Jfr C. Pestalozzi, "H. B." (i "Väter und begründer der reformirten kirche", 1858). E. Bg. Bullion (eng. bullion), guld- l. silfverklump, omyntadt guld och silfver i plantsar eller stänger; frans på epåletter. Jfr Kantilj. Bullivants nät, sjöv., ett af stålringar bestående nät (torpednät), som hänger ned i vattnet från de yttre ändarna af vinkelrätt från fartygssidan utstående bommar. Nätet, som har till ändamål att skydda fartyget mot torpeder, kan användas endast när fartyget ligger stilla eller går med mycket sakta fart. De flesta större örlogsfartyg inom främmande mariner äro försedda med dylika nät; däremot finnas icke sådana å svenska flottans fartyg. H. W-l. Bullivants stoppare, sjöv., en företrädesvis å torpedbåtar använd stoppinrättning för järntross. Bullockmaskin, boktr., en af amerikanen William Bullock 1863 patenterad roterande tryckmaskin, som var den första, på hvilken man använde s. k. ändlöst papper vid tryck med stereotypplåtar. Jfr Tryckpress. Bull Run [bu'l ra'n], liten flod i nordöstra delen af den nordamerikanska staten Virginia, med utlopp i ett af floden Potomacs tillflöden. Vid dess stränder utkämpades under amerikanska inbördeskriget tvenne drabbningar: en 21 juli 1861, då sydarmén vann en fullständig seger, och en 29 och 30 aug. 1862, hvarvid segern blef oafgjord. Den sistnämnda var en af de blodigaste striderna under hela kriget (förlusten i döda var omkr. 10,000 man å hvardera sidan). Bull-terrier [engelskt uttal: bu'l te'rie], engelsk hundras, uppkommen genom korsning af bulldogg och tax. Bulmerincq, August von, tysk-rysk statsrättslärare, f. 12 aug. 1822 i Riga, d. 18 aug. 1890 i Stuttgart, blef efter studier i Dorpat och Heidelberg 1853 docent vid universitetet i Dorpat och var 1858-75 professor i stats- och folkrätt därstädes. Under denna tid tog han den lifligaste del i arbetet på höjandet af det andliga och materiella tillståndet i Östersjöprovinserna. Sålunda föranstaltade han det första landtbruksmötet och den första industriutställningen där och grundade 1863 tidningen "Baltische wochenschrift für landwirtschaft, gewerbfleiss und handel". 1877 blef han referent vid och 1887 president i sjökrigsrättskommissionen af "Institut de droit international", i hvars stiftande han deltagit. Från 1882 till sin död var B. Bluntschlis efterträdare såsom professor i statsrätt och politik i Heidelberg. Bland hans arbeten märkas: De natura principiorum juris inter gentes positivi (1856), Praxis, theorie und kodifikation des völkerrechts (1874), Das völkerrecht (1884, 2:a uppl. 1889) och Die staatsstreitigkeiten und ihre entscheidung (1889). Bulnad, kir. Se Abscess. Bulnesia Gay, bot. Se Guayacum. Buloz [bylå], François, fransk tidskriftsutgifvare, f. 1803 i Savojen, d. 1877 i Paris, 1838-48 kungl. kommissarie vid Théâtre français, inlade stor förtjänst som hufvudredaktör från 1831 af "Revue des deux mondes" (se d. o.). Buls, Charles, belgisk politiker, f. 1837 i Bruxelles, öfvertog sin faders guldsmedsaffär, men egnade sig snart alltmer åt allmänna angelägenheter, framför allt undervisningsväsendets främjande. 1886-94 var han medlem af riksdagens representantkammare och tillhörde det doktrinär-liberala partiet. Som borgmästare i Bruxelles 1881-99 tillvann sig B. aktning och tillgifvenhet äfven från politiska motståndare. B. har bl. a. utgifvit La sécularisation de l'enseignement (1876). Bulss, Paul, tysk sångare, f. 1847, d. 1902, elev af G. Engel, var engagerad i Lybeck, Köln, Kassel, Dresden (1876-89) och slutligen vid hofoperan i Berlin, där han var mycket uppburen i barytonpartier. I Stockholm konserterade han 1896, men gjorde föga lycka med sitt maniererade föredrag, ehuru rösten ännu var glansfull. Bult. 1. Skpsb. En kort stång af järn eller koppar (stundom af annan metall), hvilken tjänar att förbinda timmer, järnstycken o. d. Järnbultar göras af bultjärn, kopparbultar af bultkoppar (smidda kopparstänger). Bultarna få, med afseende på de olika sätten att fästa dem, olika namn. Klinkbulten slås tvärs igenom träet och fastnitas därefter öfver en påträdd s. k. klink-ring; skarpbulten är spetsig och för fasthållningens skull försedd med utstående hullingar, och den rundhackade bulten, som är tvärt afskuren, har för samma ändamål inslagna fördjupningar. Bägge de sistnämnda användas, när bulten icke kan slås igenom hela trämassan. - 2. Maskinb. Se Skruf. R. N.* Bulthaupt, Heinrich Alfred, tysk författare, f. 1849 i Bremen, blef 1875 advokat i sin födelsestad och 1879 stadsbibliotekarie därstädes samt erhöll 1892 professors titel. B. har framträdt som teaterförfattare i den ädlare stilen, bl. a. med sorgspelen Die arbeiter (1876) och Gerold Wendel (1884) samt dramerna Eine neue welt (1886; ny uppl. 1890) och Der verlorene sohn (1889). Af framstående förtjänst är B:s arbete Dramaturgie des schauspiels (4 bd, 1893-1901; flera uppl.; utgörande omarbetning af hans Dramaturgie der klassiker, 1882), en sakkunnig analys af Shaksperes samt de tyske