för tysk dramatik. Den förblef inrymd i sin gamla lokal ända till 1888, då den flyttade in i den nya och praktfulla teaterbyggnad i sen-renässansstil, som efter Sempers och Hasenauers ritningar uppförts vid Ringstrasse. Med dramatikern Heinrich Laubes direktörstid (1849-67) infaller Burgteaterns egentliga uppblomstring. Bland öfriga direktörer för densamma märkas författarna Franz Dingelstedt (1871-81) och Adolf Wilbrandt (1881-87). På Burgteatern omhuldas med lika nit och framgång både den klassiska och den moderna repertoaren. Jfr Laube, "Das Burgtheater" (1868; 2:a uppl. 1891), och Lothar, "Das Wiener Burgtheater" (1899). Burgund (ty. Burgund, fr. Bourgogne, eng. Burgundy), geografiskt namn, som på skilda tider burits af skilda områden och som uppkallats efter de germanske burgunderna. 1. B. l. Burgundernas rike (lat. regnum burgundionum). Burgunderna, en germansk folkstam af vandalernas gren, bodde ursprungligen mellan floderna Netze och Warthe, hvarifrån en del påstås hafva seglat till ön Bornholm (Burgundarholm), som skall hafva fått sitt namn efter dem. Deras hufvudmassa trängdes under folkvandringarna omkr. år 250 till trakterna af öfre Weichsel. Där blefvo de tillbakakastade af gepidernas konung Fastida och tågade då åt s. v. in på romerskt område, men blefvo af kejsar Probus 277 tvungna att sluta fred med romarna och slogo sig ned i floden Mains område, n. om alemannerna. Med dessa lågo de sedan i ständiga fejder och gjorde härjande infall i Gallien. 406 deltog en skara burgunder i Radagais ströftåg till Italien, och 413 slog sig hela folket med romarnas tillstånd ned på vänstra Rhenstranden, mellan Lauter och Nahe. Där grundade deras konung Guntar det första riket B., hvars hufvudstad blef Worms. Detta är det burgundrike, som omtalas i Nibelungenlied. Vid samma tid började de allmänt öfvergå till kristendomen i dess arianska form och blefvo därigenom såsom kättare bittert hatade af romarna, under hvilkas nominella öfverhöghet de stodo. Under konung Gundikar reste de sig 435 mot den romerske ståthållaren Aëtius, men denne skaffade dem hunnerna på halsen. I striden med dessa stupade Gundikar 437 i spetsen för en stor del af sitt folk, och burgundriket vid Rhen ramlade. Detta är den historiska kärnan i Nibelungenlied. 2. B. l. Burgundernas rike (lat. regnum burgundionum l. regnum Burgundiæ). Återstoden af Burgunderna under konung Gundioch förflyttades af Aëtius till den romerska prov. Sabaudia (Savojen) år 443. Där grundade de ett nytt rike, som slutligen omfattade hela Saône- och nedre Rhônedalen från Dijon ända till Medelhafvet samt västra hälften af Schweiz. Vid Gundiochs död 473 delades riket mellan hans fyra söner, Gundobad, Godegisel, Chilperich och Godomar (residerande i Lyon, Vienne, Genève och Besançon). Gundobad dödade dock snart både Godomar och Chilperich, hvarpå riket var deladt mellan honom (i Lyon) och Godegisel (i Genève). Den sistnämnde kallade år 500 frankernas konung Klodvig till hjälp mot sin härsklystne broder, som blef besegrad vid Dijon, men sedermera dödade Godegisel i Vienne. Han härskade därefter som "Klodvigs till härnadsfölje pliktige bundsförvant" ensam öfver B. till sin död 516. År 507 kämpade han tillsammans med Klodvig segerrikt mot västgoterna. Gundobad sökte göra slut på hatet mellan arianerna och katolikerna i sitt rike. Under hans tid utarbetades en lagsamling, innehållande gamla burgundiska rättssedvänjor (se Burgundisk lag). Gundobads son och efterträdare Sigmund l. Sigismund hade af sin fader uppfostrats i katolska läran, som han sökte göra härskande i sitt rike. Efter ett nederlag mot östgoternas konung Teodorik den store i Italien blef han 523 tillfångatagen af Klodvigs söner och i Orléans tillsammans med sin gemål lefvande nedkastad i en brunn. Hans broder Godomar besegrade frankerna 524 vid Véséronce, men blef själf slagen vid Autun 532, hvarefter riket B. förenades med det frankiska riket. 3. Burgunderna fingo behålla sina gamla lagar och rättigheter, ehuru landet, om än under eget namn, utgjorde en del af det frankiska Neustrien. Under den upplösning af det frankiska riket, som vidtog efter Klotar I:s död 561, omtalas stundom ett eget rike B., till namnet lydande under merovingerna. Detta tredje rike B. var dock tydligen inskränkt inom något snäfvare gränser än det föregående konungariket B. 4. Konungariket Provence l. B. (lat. regnum Provinciæ seu Burgundiæ), stundom ehuru mindre riktigt kalladt Arelat, Cisjuranska B. l. Nedre B., grundades 879 af grefve Boso af Vienne, en svåger till kejsar Karl den skallige. På uppmaning af sin ärelystna gemål Irmengard och med hjälp af påfven Johannes VIII lyckades han nämligen på ett riksmöte i Mantaille (lat. Mantala) förmå stormännen att välja sig till konung. Han nödgades dock 882 erkänna kejsar Karl den tjocke som länsherre öfver sitt rike, som omfattade de forna franska provinserna Provence och Dauphiné, södra delen af Savojen och landet mellan Saône och Jura. Bosos son Ludvig den blinde blef 899 tillika langobardernas konung och 901 af påfven Benedikt IV krönt till kejsare. Kort därefter blef han bländad af sin medtäflare om kejsarvärdigheten, Berengar af Friuli, och tvungen att återvända till B. Där fördes regeringen till hans död 924 af grefve Hugo af Arles, som därefter blef konung. Denne afstod emellertid 933 sitt konungarike till Rudolf II af Transjuranska B. och fick i vederlag hans besittningar och anspråk i Italien. Sålunda upphörde Cisjuranska B. att existera. 5. Konungariket Öfre B. l. Transjuranska B. (lat. regnum jurense l. Burgundia transjurensis) grundades 888 af en ättling af welfiska huset, hertig Rudolf, efter Bosos mönster. Med bifall af en del stormän, församlade i S:t Moritz (i Wallis), antog han konunganamn och regerade såsom Rudolf I till sin död 911. Hans rike, som var länspliktigt under kejsaren, omfattade norra delen af Savojen samt Schweiz mellan Reuss och Jura. Hans son och efterträdare Rudolf II, som 922 blifvit langobardisk konung, afstod 933 Italien åt sin medtäflare Hugo af Cisjuranska B., som han erhöll i utbyte. Därmed upphörde konungariket Transjuranska B. 6. Konungariket B. l. Arelat (lat. regnum Burgundiæ l. regnum arelatense) uppstod 933 genom föreningen af Cisjuranska och Transjuranska B. Namnet Arelat fick det efter hufvudstaden, som var Arles. Rudolf II efterträddes där 937 af sin