son Konrad den fridsamme, som nära anslöt sig till kejsar Otto den store. Under hans regering (937--964) härjades riket genom infall af ungrarna och de burgundiske stormännens inbördes fejder. Konrads son och efterträdare Rudolf III (964--1032) fick hjälp af den tyske konungen Henrik II, en son till hans syster Gisela, att kufva sina upproriske vasaller, och till lön därför testamenterade han sitt rike till Tyskland. Efter Rudolfs död sökte de burgundiske stormännen uppsätta grefve Odo af Champagne på tronen, men den tyske konungen Konrad II inryckte 1033 i landet och lät följande år i Payerne kröna sig till konung i B. Därigenom blef B. åtminstone till namnet förenadt med Tyska riket. Konrad II lät påbjuda gudsfrid i landet, men stormännen fortforo att härja det. Bandet mellan B. och Tyskland lossnade alltmer, i synnerhet under Henrik IV. Förgäfves sökte Fredrik Barbarossa knyta B. fastare vid riket genom att gifta sig med Beatrix, dotter till hertig Reinhold III af Mâcon, en af B:s mäktigaste stormän, och låta kröna sig i Arles 1178. Äfven Rudolf af Habsburg gjorde 1284 ett fåfängt försök att vinna B., och hans son Albrekt måste helt afstå därifrån. Det sista försöket att binda B. vid Tyskland gjordes af Karl IV, som 1364 lät kröna sig i Arles, men därmed stannade det. B. sönderföll i en mängd små själfständiga herrskap (grefskapen Arles l. Provence och Savojen, ärkestiften Besançon, Vienne och Lyon, biskopsstiften Basel, Genève, Grenoble, Valence m. fl.), hvilka så småningom uppslukades af Frankrike, som nu, sedan Savojen annekterats 1861, förvärfvat hela B. med undantag af den schweiziska delen. 7. Mindre B. (lat. Burgundia minor, ty. Klein B.) motsvarar nästan fullständigt det nuvarande Schweiz v. om Reuss, inklusive kantonen Wallis. Det var Transjuranska B. (se ofvan 5) med undantag af de delar af Savojen, som tillhörde detta. Det försvinner ur historien med utslocknandet af huset Zähringen i 13:e årh. Lagligen utgjorde det en del af Tyska riket till 1648, ehuru det praktiskt taget långt förut blifvit oberoende. 8. Frigrefskapet B., Palatinatet B. l. Öfre B. (fr. Franche-Comté, ty. Freigrafschaft.). Se Franche-Comté. 9. Landtgrefskapet B. (ty. Landgrafschaft B.) låg i västra delen af nuvarande Schweiz, på båda sidorna om Aar, mellan Thun och Solothurn. Det var en del af Mindre B. (se ofvan 7) och förekommer liksom detta knappast efter 13:e årh. i historien. 10. B. l. Burgundiska kretsen, se d. o. 11. Hertigdömet B. l. Nedre B. upprättades 884 af grefve Bosos af Vienne broder, grefve Rikard af Autun, som af konung Karl den enfaldige fick titeln hertig af B. Detta B., som utgjorde den nordligaste delen af burgundernas gamla rike, sträckte sig från Châlons-sur-Saône till Châtillon-sur-Seine och begränsades i n. af Champagne och Lothringen, i ö. af Franche-Comté, i s. af landskapen Bresse och Beaujolais, i v. af Bourbonnais och Nivernais. Rikard efterträddes 921 af sin son Rudolf (Raoul), som 929 besteg Frankrikes tron, då B. blef ett tvisteäpple mellan en mängd franska stormän. Hugo Capets son, konung Robert den helige af Frankrike, gaf det slutligen 1017 åt sin son Henrik, som när han blef Frankrikes konung 1032 afstod det åt sin broder Robert, stamfadern för den äldre burgundiska linjen, hvilken först 1361 utdog med hertig Filip af Rouvres. En gren af denna ätt upprättade konungariket Portugal och innehade dess tron till 1383, då grenen utdog. 1361 indrogs B. till kronan såsom herrelöst län af konung Johan af Frankrike, som var gift med den siste hertigens moder i hennes andra gifte. 1363 förlänade han det åt sin fjärde son, Filip af Valois, för hans tapperhet i slaget vid Poitiers. Filip hade redan förut af kejsar Karl IV fått frigrefskapet B. såsom tyskt län, och sålunda var grunden lagd till ett mäktigt själfständigt rike. Genom sitt giftermål med Margareta, arftagerska till Flandern, vann han 1369 detta rika och tätt befolkade land, som snart blef tyngdpunkten i hans välde. Därjämte förvärfvade han genom köp en mängd områden, däribland grefskapet Charolais 1390. Under Karl VI:s sinnessjukdom förde Filip af Valois regeringen som riksföreståndare, men fick en bitter fiende i konungens broder Ludvig af Orléans. Denna fiendskap delade hela Frankrike i två hvarandra bekämpande partier: det burgundiska (fr. les bourgignons) och det orleanska, sedermera det armagnakska. Filips son Johan den oförskräckte (1404--19) vann i spetsen för det förstnämnda partiet stort inflytande i Frankrike, slöt sig till engelsmännen och lät på öppen gata i Paris mörda sin kusin hertigen af Orléans. Men 1419 föll han själf offer för ett lönmord på bron i Montereau, dit han kommit för att försona sig med Frankrikes dauphin (sedermera Karl VII). Johans son Filip II den gode (1419--67) trädde då genom fördraget i Troyes 1421 på engelsmännens sida, men slöt 1435 fred och försoning med Karl VII i Arras. Konungen måste göra afbön för mordet på Johan, afstå områdena Mâcon, Auxerre, Bar-sur-Seine, Péronne, Amiens, Abbeville, Ponthieu, Boulogne m. m. och medgifva hertigen af B. frihet från länsplikt och hyllning till Frankrike. 1429 fick Filip genom köp Namur, 1430 Brabant och Limburg såsom närmaste arfving till de aflidne, barnlöse hertigarna därstädes och 1436 grefskapen Holland, Zeeland och Hainaut genom kamp med Jakobea af Holland, som förut innehaft dem. Slutligen förvärfvade han genom köp och fördrag Luxemburg 1443, så att hans rike fick en betydande utsträckning. Det blef snart ett af de mäktigaste i Europa, i synnerhet som det omfattade en mängd genom handel och industri blomstrande städer. Filips hof i Dijon utmärkte sig framför alla andra genom ridderlighet och prakt. "Den burgundiska dräkten" och hofetiketten ansågos öfverallt som mönster, och hären var i utmärkt skick. Filip efterträddes 1467 af sonen Karl den djärfve, förut grefve af Charolais. Sedan denne med stränghet undertryckt flera uppror, i synnerhet i Liège, höll han sin hand tung öfver adeln och städerna. Ludvig XI af Frankrike, som ständigt sökte utså split och oenighet i B., blef vid ett möte med Karl i Péronne 1468 svekfullt tillfångatagen och tvungen till en förödmjukande fred. S. å. förstörde Karl nästan fullständigt staden Liège, som ånyo rest sig. 1473 bemäktigade han sig med våld Geldern och Zütphen, sedan dessa länders siste hertig, Arnolf, aflidit. Redan 1469 hade han mot ett större pennninglån förvärfvat de besittningar i Elsass, som tillhörde ärkehertig Sigismund af Österrike. Där insatte Karl en tyrannisk ståthållare, Peter von