inrättades en öfverdomstol för provinsen med en öfverdomare och tre domare. Dessutom finnas två superintendenter för Shanstaterna, en för de norra och en för de södra. I B. finnas 41 på engelskt sätt organiserade stadssamhällen (municipal towns), hvaraf 14 i Upper B. Provinsens finanser hafva under engelsmännens ledning hastigt uppblomstrat; 1900 uppgingo inkomsterna till 70 mill. och utgifterna till 45 mill. rupier. E. A-t. Historia. Burmanernas förfäder anses ha varit norrifrån kommande mongoliska invandrare, hvilka dels undanträngde, dels sammansmälte med dessa trakters äldsta, lågt stående inbyggare. Invandrare i långt senare tid från Indien införde en högre civilisation, men förmådde ej sprida bramansk religion. Än senare spreds i B. af hinduiska missionärer Buddhas lära, men först från 5:e årh. e. Kr., då de buddistiska heliga böckerna infördes i B., fick befolkningen ett alfabet och därmed senare äfven en egen litteratur och säkrare betygad historia. Redan från 2:a årh. e. Kr. berättas en burmansk dynasti ha residerat i staden Pagan i den fruktbara dalen nedanför Chindwins inflöde i Irawadi. Tronen i Pagan bestegs 1010 af konung Anawrata, som eröfrade Tenasserim från Siam, och därpå följde för Pagan-riket under hans dynasti en lysande tid, utmärkt genom yppigt hoflif, storartade byggnadsföretag och en rik nationallitteratur. Mot 1200-talets slut hade emellertid det ymniga pagodbyggandet starkt medtagit B:s finansiella resurser, och samtidigt anfölls riket af Djingis kans sonson, Kublai kan, som upplifvade gamla kinesiska anspråk på tribut af burmanerna. En mongolisk här ödelade 1284 Pagan med alla dess präktiga minnesmärken af buddistisk byggnadskonst, och siameserna begagnade tillfället att - dock endast för en kortare tid - återtaga Tenasserim. På Pagan-väldets ruiner grundades emellertid snart ett nytt, dock rätt svagt rike i öfre B., och söderut i Pegu, hvars befolkning, talaing-stammen, hade eget språk och en genom påverkan från dravidiska folk i södra Indien säreget utpräglad litteratur, frigjorde en nationell dynasti landet från allt beroende af Siam samt utsträckte snart sitt välde allt längre åt norr och väster ända till Ava och Arakan. Peguanernas makt blef emellertid i sin tur ödelagd af en krigisk burmansk underguvernör, Bayinnaung, i samtida portugisiska krönikor kallad Branginoco. Han intog bl. a. genom uthungring och sköflade sedan skoningslöst Martaban (1540), där portugiserna år 1517 erhållit tillåtelse att anlägga ett handelsfaktori, omgaf sig med en lifvakt af portugisiska soldenärer och företog eröfringståg mot Siam och Arakan. Peguanerna gjorde sig redan under hans son oberoende, men nödgades mot 1500-talets slut åter underkasta sig det burmanska riket i Ava. Detta sönderföll alldeles omkr. 1740, men reorganiserades snart af en ny dynastigrundläggare, den siste i B., Alompra l. Alaungpaya, en bondefödd jägare, som efter växlande öden 1755 kämpat sig fram till tronen i Ava. Han underkufvade för alltid de upproriske peguanerna (1757), hvarvid talaingspråket blef så godt som utrotadt och nästan hela deras rika litteratur skoningslöst förstördes. Alompra eröfrade äfven Mergui-öarna och Tenasserim samt var stadd på ett stort härnadståg mot Siam, då han plötsligt afled 1760 vid 50 års ålder. Under Alompras närmaste efterträdare, hvilka voro ganska kraftiga härskare, fortsattes eröfringspolitiken. Med Siam utkämpades heta strider, ett kinesiskt invasionsförsök tillbakaslogs, och genom ett fördrag i Bhamo stadgades ömsesidiga ambassaders afsändande med vängåfvor hvart tionde år; genom eröfringen af Manipur och Arakan (1784) erhöll det nya burmanska riket sin största utsträckning. Arakans eröfrare, Bodawpaya, flyttade sitt residens från Ava till Amarapura; det var också han, som först bragte B. i allvarlig förveckling med engelsmännen i Indien. Flyktingar från Arakan sökte skydd i den angränsande brittiska besittningen Chittagong och gjorde därifrån infall i sitt forna hemland. De förföljdes in på brittiskt område af burmanska trupper, hvilka där uppträdde som i fiendeland. Då generalguvernören sir John Shore 1795 utlämnade flyktingarna, uppfattades detta i B. som ett svaghetstecken, och Bodawpaya, som alldeles underskattade engelsmännens makt, lät vid nya gränskonflikter framställa anspråk på Chittagong och delar af själfva Bengalen såsom gamla besittningar under det eröfrade Arakan. Hans efterträdare (fr. 1819), Bagyidaw, intog Assam och förföljde såväl därifrån som från Manipur sina fiender in i Bengalen, hvarjämte gränsfreden svårt kränktes äfven i Chittagong (jan.-febr. 1824). Nu svarade generalguvernören, lord Amherst, med en krigsförklaring, och en här under sir Archibald Campbell sändes sjöledes mot den af Alompra anlagda hamnstaden Rangoon vid Irawadis mynning. Man hade emellertid underskattat klimatets och terrängens svårigheter samt burmanernas motståndskraft. Rangoon intogs visserligen med lätthet (maj 1824), men burmanerna ödelade själfva landet, hvadan den brittiska hären led brist på lifsmedel, samtidigt med att regnperioden hindrade allt framträngande inåt landet och svåra sjukdomar decimerade den brittiska landstigningshären. Emellertid intogos hamnstäderna på Tenasserims kust, burmanerna utdrefvos våren 1825 från Assam och Manipur, Arakan ockuperades, och i mars började framryckningen mot B:s hufvudstad. Den starka staden Prome intogs, och burmanerna började underhandla om fred. Ett stillestånd ingicks, men bröts af dem förrädiskt, och först då Campbell stod några dagsmarscher från Amarapura, afslöts 24 febr. 1826 fördraget i Yandabu. Konungen af B. af stod där från alla anspråk på Assam och Manipur, afträdde Arakan och Tenasserim, åtog sig en dryg krigsskadeersättning och lofvade emottaga en brittisk resident vid sitt hof. De afträdda provinserna införlifvades med ostindiska kompaniets besittningar. Fördraget i Yandabu ledde ej till någon varaktig uppgörelse. Den brittiske residenten i Ava, dit B:s konung 1846 ånyo förlagt sitt residens, bemöttes med utstuderadt förakt, och köpmännen i Rangoon klagade öfver ständiga rättskränkningar i strid mot fördragets bestämmelser. Efter inbördes strider inom dynastien, åtföljda af blodiga massakrer, bestegs tronen 1846 af Bagyidaws brorson, Pagan Min, en grym och fåfäng vekling, som delade sina företrädares okunniga förakt för den anglo-indiska makten. Generalguvernören lord Dalhousies föreställningar om Rangoon-köpmännens behandling afvisades skymfligt, ett brittiskt ultimatum följde, och 2 apr. 1852 började fientligheterna. General Godwin intog