Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Burma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inrättades en öfverdomstol för provinsen med en
öfverdomare och tre domare. Dessutom finnas
två superintendenter för Shanstaterna, en för
de norra och en för de södra. I B. finnas 41
på engelskt sätt organiserade stadssamhällen
(municipal towns), hvaraf 14 i Upper B. Provinsens
finanser hafva under engelsmännens ledning
hastigt uppblomstrat; 1900 uppgingo inkomsterna
till 70 mill. och utgifterna till 45 mill. rupier.
E. A-t.
Historia. Burmanernas förfäder anses ha varit
norrifrån kommande mongoliska invandrare, hvilka dels
undanträngde, dels sammansmälte med dessa trakters
äldsta, lågt stående inbyggare. Invandrare i långt
senare tid från Indien införde en högre civilisation,
men förmådde ej sprida bramansk religion. Än senare
spreds i B. af hinduiska missionärer Buddhas lära, men
först från 5:e årh. e. Kr., då de buddistiska heliga
böckerna infördes i B., fick befolkningen ett alfabet
och därmed senare äfven en egen litteratur och säkrare
betygad historia. Redan från 2:a årh. e. Kr. berättas
en burmansk dynasti ha residerat i staden Pagan
i den fruktbara dalen nedanför Chindwins inflöde
i Irawadi. Tronen i Pagan bestegs 1010 af konung
Anawrata, som eröfrade Tenasserim från Siam, och
därpå följde för Pagan-riket under hans dynasti en
lysande tid, utmärkt genom yppigt hoflif, storartade
byggnadsföretag och en rik nationallitteratur. Mot
1200-talets slut hade emellertid det ymniga
pagodbyggandet starkt medtagit B:s finansiella
resurser, och samtidigt anfölls riket af Djingis kans
sonson, Kublai kan, som upplifvade gamla kinesiska
anspråk på tribut af burmanerna. En mongolisk här
ödelade 1284 Pagan med alla dess präktiga minnesmärken
af buddistisk byggnadskonst, och siameserna begagnade
tillfället att - dock endast för en kortare tid
- återtaga Tenasserim. På Pagan-väldets ruiner
grundades emellertid snart ett nytt, dock rätt svagt
rike i öfre B., och söderut i Pegu, hvars befolkning,
talaing-stammen, hade eget språk och en genom påverkan
från dravidiska folk i södra Indien säreget utpräglad
litteratur, frigjorde en nationell dynasti landet
från allt beroende af Siam samt utsträckte snart
sitt välde allt längre åt norr och väster ända till
Ava och Arakan. Peguanernas makt blef emellertid i
sin tur ödelagd af en krigisk burmansk underguvernör,
Bayinnaung, i samtida portugisiska krönikor kallad
Branginoco. Han intog bl. a. genom uthungring och
sköflade sedan skoningslöst Martaban (1540), där
portugiserna år 1517 erhållit tillåtelse att anlägga
ett handelsfaktori, omgaf sig med en lifvakt af
portugisiska soldenärer och företog eröfringståg mot
Siam och Arakan. Peguanerna gjorde sig redan under
hans son oberoende, men nödgades mot 1500-talets
slut åter underkasta sig det burmanska riket i
Ava. Detta sönderföll alldeles omkr. 1740, men
reorganiserades snart af en ny dynastigrundläggare,
den siste i B., Alompra l. Alaungpaya, en bondefödd
jägare, som efter växlande öden 1755 kämpat sig fram
till tronen i Ava. Han underkufvade för alltid de
upproriske peguanerna (1757), hvarvid talaingspråket
blef så godt som utrotadt och nästan hela deras rika
litteratur skoningslöst förstördes. Alompra eröfrade
äfven Mergui-öarna och Tenasserim samt var stadd
på ett stort härnadståg mot Siam, då han plötsligt
afled 1760 vid 50 års ålder. Under Alompras
närmaste efterträdare, hvilka voro ganska kraftiga
härskare, fortsattes eröfringspolitiken. Med Siam
utkämpades heta strider, ett kinesiskt invasionsförsök
tillbakaslogs, och genom ett fördrag i Bhamo stadgades
ömsesidiga ambassaders afsändande med vängåfvor
hvart tionde år; genom eröfringen af Manipur och
Arakan (1784) erhöll det nya burmanska riket sin
största utsträckning. Arakans eröfrare, Bodawpaya,
flyttade sitt residens från Ava till Amarapura;
det var också han, som först bragte B. i allvarlig
förveckling med engelsmännen i Indien. Flyktingar
från Arakan sökte skydd i den angränsande brittiska
besittningen Chittagong och gjorde därifrån infall
i sitt forna hemland. De förföljdes in på brittiskt
område af burmanska trupper, hvilka där uppträdde
som i fiendeland. Då generalguvernören sir John
Shore 1795 utlämnade flyktingarna, uppfattades
detta i B. som ett svaghetstecken, och Bodawpaya,
som alldeles underskattade engelsmännens makt,
lät vid nya gränskonflikter framställa anspråk på
Chittagong och delar af själfva Bengalen såsom
gamla besittningar under det eröfrade Arakan. Hans
efterträdare (fr. 1819), Bagyidaw, intog Assam
och förföljde såväl därifrån som från Manipur sina
fiender in i Bengalen, hvarjämte gränsfreden svårt
kränktes äfven i Chittagong (jan.-febr. 1824). Nu
svarade generalguvernören, lord Amherst, med en
krigsförklaring, och en här under sir Archibald
Campbell sändes sjöledes mot den af Alompra anlagda
hamnstaden Rangoon vid Irawadis mynning. Man hade
emellertid underskattat klimatets och terrängens
svårigheter samt burmanernas motståndskraft. Rangoon
intogs visserligen med lätthet (maj 1824), men
burmanerna ödelade själfva landet, hvadan den
brittiska hären led brist på lifsmedel, samtidigt
med att regnperioden hindrade allt framträngande inåt
landet och svåra sjukdomar decimerade den brittiska
landstigningshären. Emellertid intogos hamnstäderna
på Tenasserims kust, burmanerna utdrefvos våren 1825
från Assam och Manipur, Arakan ockuperades, och i
mars började framryckningen mot B:s hufvudstad. Den
starka staden Prome intogs, och burmanerna började
underhandla om fred. Ett stillestånd ingicks,
men bröts af dem förrädiskt, och först då Campbell
stod några dagsmarscher från Amarapura, afslöts 24
febr. 1826 fördraget i Yandabu. Konungen af B. af
stod där från alla anspråk på Assam och Manipur,
afträdde Arakan och Tenasserim, åtog sig en dryg
krigsskadeersättning och lofvade emottaga en brittisk
resident vid sitt hof. De afträdda provinserna
införlifvades med ostindiska kompaniets besittningar.
Fördraget i Yandabu ledde ej till någon varaktig
uppgörelse. Den brittiske residenten i Ava, dit B:s
konung 1846 ånyo förlagt sitt residens, bemöttes med
utstuderadt förakt, och köpmännen i Rangoon klagade
öfver ständiga rättskränkningar i strid mot fördragets
bestämmelser. Efter inbördes strider inom dynastien,
åtföljda af blodiga massakrer, bestegs tronen 1846
af Bagyidaws brorson, Pagan Min, en grym och fåfäng
vekling, som delade sina företrädares okunniga förakt
för den anglo-indiska makten. Generalguvernören lord
Dalhousies föreställningar om Rangoon-köpmännens
behandling afvisades skymfligt, ett brittiskt
ultimatum följde, och 2 apr. 1852 började
fientligheterna. General Godwin intog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
