arbetsmaskiner, såsom för Köpenhamns och Frederiksbergs elektricitetsverk, för Köpenhamns vattenledning och pumpstationer, för elektricitetsverken i Stockholm, Petersburg och flera andra storstäder. En särskild centrifugfabrik tillverkar årligen 20,000 st. af en förträfflig konstruktion. E. Ebg. Burmeisterska huset i Visby, i vinkeln af Donners plats och Strandgatan, en träbyggnad, uppförd år 1661 af handelsmannen Hans Burmeister och ännu bevarande delar af den ursprungliga anordningen, i synnerhet i den rikt målade salen i öfre våningen. Huset, under senare tid vandaliseradt genom obehöriga tillägg, inköptes år 1904 af Visby stad för att bevaras åt eftervärlden. Den ena af yfvig murgröna täckta gafveln har ofta blifvit i bild återgifven. Hs Hd. Burmester, Willy, tysk violinist, f. 1869 i Hamburg, elev af Joachim, uppträdde 1891 i Berlin som violinist utan större framgång, vistades därpå några år i Finland under flitigt arbete och väckte vid återuppträdandet i Berlin 1895 så mycket uppseende, att han kallades "Paganini redivivus". På flera konstresor i Tyskland, England och Skandinavien (1898-1904) har B. häfdat sitt rykte för enorm teknik. A- L. Burmit, bärnsten från Burma. Burna verktyg (förut Bärbara verktyg), krigsv., kallas af truppen burna spadar, hackor, yxor och andra verktyg, som erfordras för olika krigsbyggnaders utförande. Redan romarna medförde sådana verktyg; hvar och en af deras tunga infanteris dekurier bar nämligen 2 spadar, l handskära, l såg, l faskinknif, l yxa och l mätsnöre. Men under medeltiden kommo dessa verktyg ur bruk, och först på 1500-talet började dragonerna utrustas med yxor, och senare under Turenne tillkommo äfven hackor och spadar. Napoleon var betänkt på att utrusta sitt infanteri med burna verktyg, ett för hvar man; men det blef Danmark, som gjorde början genom att 1868 förse sitt infanteri med den s. k. linnemanska spaden, hvilken 1870 antogs såsom buret verktyg äfven i Österrike. Sistnämnda år hade tyska infanteriet endast 132 burna verktyg per bataljon, men 1875 ökades antalet till 240, och sedermera fick hvarannan man ett verktyg att bära. Franska infanteriet fick 1876 åtta burna verktyg per kompani, men detta antal ökades snart till 48. Ryska infanteriet bär 100 verktyg per kompani o. s. v. I Sverige försöktes åtskilliga modeller till burna verktyg, innan sådana 1882 fastställdes för infanteriet, som nu bär på 100 man 30 spadar, 15 yxor och 5 jordhackor, alla af liten modell; redan förut voro de svenske ingenjörsoldaterna försedda med burna verktyg af större modell, ett per man. L. W:son M. Burne-Jones [b^n-djål^ns], sir Edward, engelsk målare, f. 1833 i Birmingham, var teologie student i Oxford, då han 1856 lärde känna Dante Gabriel Rossetti och William Morris samt tack vare påverkan från dem blef vunnen för konsten. Hans första arbeten voro dekorativa kompositioner till gotiska kyrkfönster. 1859 följde han Ruskin till Italien. Efter hemkomsten utställde han ett par målningar, men väckte ingen uppmärksamhet och återgick sedan till dekorativt arbete. Hans egentliga rykte daterar sig från 1877, då han uppträdde med flera målningar, som väckte stor och allmän hänförelse. Han blef hyllad som Rossettis jämlike, och efter dennes död gjorde ingen honom rangen stridig som den prerafaelitiska riktningens främste bärare. B. förde denna riktning, stilistiskt sedd, till dess kulmen.

</img>
Fullkomligt oberörd af samtidens sträfvanden
och idébrytningar, slöt han sig inne i drömmens,
legendens, mystikens värld. De män och kvinnor,
som befolka denna värld, tyckas lefva i en permanent
"ideell somnambulism", de ha en oföränderlig uppsyn
af trött vemod, af stilla, mild och undergifven
melankoli. Flera af dem ha sina förebilder i
italienska målningar från 1400-talet, främst i
Botticellis och Mantegnas riddare, ungmör och änglar,
men de bli hos B. öfver sina krafter tanketyngda och
blodlösa. Hans konst är förfinad, förnäm och till
sin hela karaktär feminin, den är först och sist
konstgjord, personerna lefva ej, de äro inställda i
en harmoni af starka, mot hvarandra känsligt afvägda
färger och ha ingen luft att andas. Målningarnas
styrka ligger dels i de klara färgernas dekorativa
samklang, dels i den vackert afvägda kompositionen,
det smidiga, musikaliska linjespelet - naturligtvis
ofta äfven i det poetiska stämningsinnehållet. De
mest kända af hans målningar äro Bebådelsen (1874),
Kärlekssången (i akvarell 1863, i olja 1877),
Venusspegeln (i akv. 1867, i olja 1877, museet i
Liverpool), Skapelsens änglar (1876), Den gyllene
trappan, Merlin, Kärlek bland ruinerna, Kung Kofetua
och tiggerskan (1884), dessutom flera balladmotiv och
fantasier öfver bibliska ämnen. En stor akvarell,
Lucifers fall, förekom på Stockholmsutställningen
1897. - Främst af B:s alster torde hans i rent
dekorativt syfte stiliserade kompositioner stå,
dels de till glasfönster - han utförde 1857-92 ej
mindre än 450 sådana -, dels till gobelänger, hvilka
liksom fönstermålningarna utfördes af William Morris
på dennes verkstäder. Han tecknade äfven stiliserade
bokillustrationer. - B. lefde ett tillbakadraget
lif i flitigt arbete och stilla kontemplation, som
ej stördes af de många utmärkelser, som sökte upp
honom i hans fristad - han blef slutligen baronet
och afled 17 juni 1898 i London. - Se vidare
"The Work of E. B." med inemot 100 afbildningar
(1900), Malcolm Bell, "Sir E. B., a record and a
review" (1898, tysk uppl. 1902), och V. Schleinitz,
"B." (1901). En illustrerad uppsats om honom af Helen
Zimmern finns i "Ord och bild" för 1899.            _
G-B N.

Burnell [Wnl], Arthur Coke, engelsk indolog,
f. 1840 i S:t Briavel i grefsk. Gloucester,
erhöll sin vetenskapliga uppfostran vid "king's
college" i London, där bland andra dansken Fausböll
inledde honom i studiet af indiska språk. 1860 blef
B. civilämbetsman i Madras och skötte domarämbetet i
olika trakter af Indien samt var till sist öfverdomare
i Tanjore. 1868-69 gjorde han resor i Arabien,
Egypten, Nubien m. fl. länder samt 1876 på Java
för studium af resterna af den därstädes en gång
förefintliga indiska kulturen. Försvagad hälsa