nödgade honom att 1881 återvända till England, där han dog 1882. B. var en af de mest begåfvade engelske indologer, som funnits. Bland hans viktigaste skrifter framhållas Elements of south indian palceography (1874), On the Aindra school of sanskrit grammarians (1875). Inom den indiska litteraturen sysselsatte han sig mest med Brahmana till Sämaveda, af hvilka han utgaf "Varimça-brahmana", "Devatadhyaya-brahmana" och "Samavidhana-brahmana" (1873), Ärsheya-brahmana" (1876; Jaiminiya-red. 1878), "Samhitopanishad-brahmana" (1877) m. fl. Dessutom skref han en mängd smärre uppsatser (mest i "Indian antiquary") öfver indiska inskrifter samt dialekter i Syd-Indien (mest dravidiska). På den indiska rättslitteraturens område har B. utgifvit viktiga arbeten, t. ex. "Dayada-çaçloki, summary of the hindu law of inheritance" (sanskr. och engelsk öfvers., 1875) samt framför allt en efter hans död af E. W. Hopkins utgifven öfversättning af "Manava dharmapastra. The ordinances of Manu" (1884). Rent af banbrytare på den indiska litteraturhistoriens område blef B. genom sin Classified index to the sanskrit manuscripts in the palace at Tanjore (3 bd, 1879-80). K. F. J. Burnes [b§'ns], sir Alexander, engelsk geograf, f. 1805 i Montrose, Skottland. Han gjorde en snabb karriär i ostindiska kompaniets tjänst och beflitade sig om studier i Ostindiens språk. 1830 sändes han på en politisk expedition till Ranjit Singh i Lahore, hvarunder han utforskade Indusområdet, och 1832 undersökte han länderna vid Anu Darja och Kaspiska hafvet. Genom dessa politisk-geografiska expeditioner, som beskrefvos i ett 1834 utgifvet verk, förvärfvade han sig en lysande berömmelse, och 1836 sändes han till Kabul för att underhandla med Dost Muhammed. Han återvände sedan till Kabul och var från 1839 Englands agent därstädes, tills han i nov. 1841 mördades vid anfallet mot engelska residenset. Jfr Afganistan, sp. 232-233. G. Stg.

</img>
Burnet [be'nit], Gilbert, engelsk teolog och
historiker, f. 1643 i Edinburgh, blef 1669 teologie
professor i Glasgow och råkade där till följd af
sin religiösa fördragsamhet i oenighet med såväl
de episkopale som presbyterianerna. 1673 blef han
predikant i i London och uppträdde som sådan med
häftighet mot katolikernas kult. När den katolske
Jakob II uppsteg på Englands tron (1685), begaf sig
B. till Holland, där han kom i stor ynnest hos prins
Vilhelm af Oranien, hvilken han, såsom hofpredikant,
1688 åtföljde till England. 1689 blef han biskop i
Salisbury och utöfvade sedan ett stort inflytande på
såväl kyrkans som statens angelägenheter. Särskildt
kom han genom sin välvilja och verksamhetslust
att spela en stor roll som förmedlare mellan
fientliga partier och krafter, hvarigenom han fick
stor betydelse för stärkandet af konung Vilhelms
ställning. Då han en gång i ett
herdabref yttrat, att konung Vilhelms välde grundade
sig på eröfring, blef detta bref på parlamentets
befallning uppbrändt af bödeln - hvilket dock ej
hindrade, att han utsågs till lärare för en af
de kunglige prinsarna. B. gjorde sig känd för
en storartad välgörenhet. Död 1715. Bland hans
synnerligen talrika arbeten må nämnas History of
the reformation of the church of England (1679-
1714; nya upplagor 1865 och senare), för hvilket
verk parlamentet egnade honom ett tacksägelsevotum,
och History of his own time, utgifven 1723-24 af
författarens son samt 1823 i en upplaga, där många
i första upplagan uteslutna partier intagits. En
standardupplaga utkom 1897 ff. Båda dessa arbeten
äro viktiga källskrifter.

Burnet [b^nit], John, engelsk kopparstickare
och genremålare, f. 1784 i Skottland, d. 1868,
graverade dels efter egna kompositioner och dels
efter sin landsman Wilkies målningar. B. utgaf ock
fem läroböcker i åtskilliga konstgrenar. Han är
representerad i kopparstickssamlingen i Stockholms
nationalmuseum.

Burnett [bä'nit], omkr. 400 km. lång kustflod
i australiska staten Queensland, upprinner i
grefsk. Wicklow, flyter först åt s. och mottager
fr. h. på ett och samma ställe bifloderna Auburn
och Boyne, hvardera omkr. 200 km. lång. B. flyter
därpå åt ö. och n. ö., mottager den 225 km. långa
bifloden Baramba, också fr. h., och utmynnar på 24°
45' s. br. i Stilla oceanen, nedanför staden Bundaberg
och n. om Hervey bay.

Burnett [bä'nit], Frances Eliza, född Hodgson,
engelsk-amerikansk författarinna, f. 1849 i
Manchester i England, följde 1865 sina föräldrar,
då de emigrerade till Amerika och bosatte sig i
Tennessee. 1867 började hon skrifva berättelser i
tidskrifter, bl. a. Pretty Polly Pemberton (1878;
"Vackra Polly Pemberton", 1880). Sedan hon 1873 trädt
i äktenskap med läkaren Swan B. och blifvit bofast i
Washington, fortsatte hon sitt författarskap, hvars
alster blefvo mycket omtyckta, bl. a. That lass o'
Lowrie's (1877; en skildring af fabriksarbetarnas
lif i Lancashire), Louisiana (1880; öfv. 1884), A
fair barbarian (1881; "Vackra flickan från Amerika",
1889) samt framför alla Little lord Fauntleroy (1886;
"Lille lorden", 1888, 2:a uppl. 1904), som upplefvat
en mängd editioner och äfven i dramatiserad form
gjort lycka, så att den inbringat henne öfver 360,000
kr. Flera studier af barnens lif följde, bl. a. den
själf biografiska The one I knew best of all (1893;
"Lillan", 1896). Bland senare arbeten förtjänar
nämnas A lady of quality (1896, "En adelsdam på
1700-talet", s. å.; "Clorinda eller en förnäm dams
lefnadsöden", s. å.). Hennes äktenskap med d:r
B. upplöstes 1898 genom skilsmässa. Sedan många år
åter bosatt i England, blef hon där 1900 omgift med
skådespelaren-skriftställaren Stephen Townesend.

Burney [b§'ni]. 1. Charles B., engelsk
musikskriftställare, f. 1726, d. 1814 som organist
vid Chelsea-hospitalet i London, genomreste, för att
samla stoff till sina arbeten, 1770 Frankrike och
Italien samt 1772 Tyskland och Nederländerna. Hans
berömdaste musikhistoriska verk, The present state of
music in France and Italy (1771) och General history
of music from the earliest ages to the