1430 byggda Maria-kyrkan) och ruiner efter ett af Englands berömdaste abbotkloster. Staden var af stor betydelse redan på angelsaxarnas tid. Henrik II och Edvard I höllo där parlament, och baronerna ingingo där 1215 sitt bekanta förbund mot Johan utan land. Bury [byn], Ange Henri Blaze, baron de, fransk skriftställare. Se Blaze 2. Bury [be'ri], John, engelsk historiker, f. 1861 i Monaghan på Irland, studerade i Dublin och Göttingen, blef 1893 professor i nyare tidens historia och 1898 i grekiska vid Dublins universitet samt kallades 1902 till universitetet i Cambridge som lord Actons efterträdare på den historiska lärostolen. B:s studier ha förnämligast egnats åt den romerska kejsartiden. Bland hans arbeten märkas History of the later roman empire from Arcadius to Irene (2 bd, 1889), A student's history of the roman empire from Augustus to Marcus Aurelius (1893), History of Greece to death of Alexander the great (1900, ny uppl. 1902) samt The science of history (inträdesföreläsning 1903). B. har därjämte 1896-1900 utgifvit en högt värderad kritisk upplaga af Gibbons "Decline and fall of the roman empire". Burzenland, tyskt namn på det af sachsare bebodda, fruktbara slättlandet vid staden Kronstadt i Siebenbürgen. Bu-Sada (fr. Bou-Sáda), stad i Algeriet, depart. Alger, belägen amfiteatraliskt på en kulle, 580 m. ö. h., vid Vadi Bu-Sada, 250 km. s. ö. om Alger. 5,364 inv. (1901). Flera tusen dadelpalmer. Busbecq [bysbä'k] l. Busbeck, Augier Ghislain de, österrikisk diplomat, f. i Comines (Frankrike) 1522, d. 1592 nära Rouen, ingick i kejsar Ferdinand I:s tjänst och utförde för honom flera viktiga diplomatiska uppdrag, särskildt i Turkiet. Bl. a. åstadkom han 1562 en åttaårig vapenhvila mellan Suleiman II och kejsaren. Efter sin hemkomst från Konstantinopel, där han 1556-62 varit österrikiskt sändebud, blef han uppfostrare för Maximilian II:s söner. 1582 blef han kejserligt sändebud i Frankrike. B:s förnämsta skrifter äro Legationis turcicæ epistolæ IV (1589) och Epistolæ ad Rudolphum II imperatorem e Gallia scriptæ (1630). Hans arbeten utkommo i fullständiga upplagor 1633 i Leiden och 1740 i Basel. B. samlade ett stort antal grekiska manuskript (nu i kejs. biblioteket i Wien), en mängd mynt, medaljer och grekiska inskrifter samt upptäckte äfven det berömda "Monumentum ancyranum" (jfr Angora). Om språkforskningen gjorde sig B. förtjänt genom en af honom 1562 verkställd uppteckning af krimgotiska ord. Jfr Forster och Daniell, "Life and letters of Ogier Ghiselin de B." (2 bd, 1880), och Viertel, "Busbecks erlebnisse in der Türkei" (1902). Buscaïno-Campo, Alberto, italiensk skriftställare och filolog, f. 1826 i Trapani på Sicilien, förvärfvade medicinsk doktorsgrad i Pisa och egnade sig därefter med framgång åt studier öfver italienska språket. B. har skrifvit bl. a. Versi (1860), Il cattolicismo e la chiesa evangelica (1861), Sulla lingua d'Italia (2:a uppl. 1868), Regole per la pronunzia della lingua italiana (1872; 3:e uppl. 1875), Studi di filologia italiana (1877), Questioni di critica religiosa (1880) och Studi danteschi (1892). Busch, Emil, tysk optiker, f. 1820 i Berlin, fick 1845, efter en grundlig vetenskaplig och fackmässig utbildning, öfvertaga den af hans morfader, prästen Duncker, grundlagda optiska fabriken i Kathenow (Brandenburg), hvilken B. ansenligt utvidgade och omgestaltade. Som en viktig gren af fabrikens verksamhet må nämnas tillverkningen af fotografiska objektiv. Så lyckades B. 1865 konstruera pantoskopet, ett objektiv för arkitektur och interiörer. Med en synfältsvinkel af 105 grader och förträffliga egenskaper i afseende på skärpa och korrekt teckning har detta objektiv ända till senaste tider varit det mest populära för nämnda ändamål. Fabriken öfvertogs 1872 af ett aktiebolag. B. dog 1888. Busch, Julius Hermann Moritz, tysk skriftställare, f. 1821 i Dresden, vann 1847 filosofisk doktorsgrad i Leipzig. Radikal och tysksinnad, tog han sig så nära vid af reaktionen mot 1848 års rörelser, att han 1851 utvandrade till Amerika, men efter ett år återkom han, botad för sin republikanism. En frukt af en studieresa, företagen på uppdrag af ett tysk-patriotiskt sällskap, var B:s Schlesivig-holsteinische briefe (2 bd, 1854). För bolaget Österrikiska Lloyds räkning besökte han tre gånger orienten, 1856-59, och utarbetade resebeskrifningar samt resehandböcker öfver Egypten, Grekland och Turkiet. 1859-64 redigerade han i moderat-liberal anda tidskriften "Grenzboten" i Leipzig. Sedan B. en tid i Kiel med sin penna försvarat hertig Fredriks af Augustenborg anspråk på Schleswig-Holstein, men snart brutit med hertigen, redigerade han 1865-66 ånyo "Grenzboten", försvarade energiskt Bismarcks politik och var under ett år, sedan Preussen 1866 annekterat Hannover, ett slags underkommissarie för tidningspressen i den nya provinsen. 1870 anställdes B. vid preussiska utrikesministeriets pressbyrå, för att i personlig förbindelse med förbundskansleren utbreda dennes åsikter i pressen, och äfven i fransk-tyska kriget ledsagade han Bismarck. 1873-75 ledde B. redaktionen af "Hannoverscher courier", men 1878 återvände han till Berlin och tolkade ånyo i "Grenzboten" rikskanslerens nyare politiska och nationalekonomiska tankar, ända tills Bismarck 1890 entledigades. 1891 bosatte han sig i Leipzig, där han afled 16 nov. 1899. Förutom resebeskrifningar och journalistiska artiklar utgaf B. kulturhistoriska kompilationer (bl. a. Die gute alte zeit, 2 bd, 1878) samt öfversatte amerikanska humorister m. m., men hans egentliga framgång som skriftställare är fäst vid det med entusiasm skrifna, till flera språk öfversatta arbetet Graf Bismarck und seine leute während des krieges mit Frankreich (2 bd, 1878, 7:e uppl. 1889; "Grefve Bismarck och hans män under kriget med Frankrike", 1879). Detta arbete är egentligen ett utdrag a.f den dagbok, som B. förde under kriget, och har sitt stora värde genom skildringens intimitet; under tryckningen granskades det noga af Bismarck själf. En vidlyftigare edition af B:s dagbok föreligger i Tagebuchblätter von Moritz Busch (3 bd, 1899): där meddelas utom de i "Graf Bismarck und seine leute" excerperade partierna, som nu fullständigt publicerats, äfven dagboksanteckningar fram till år 1893 samt jämväl några notiser före 1870; hvad B. där har att berätta om sitt pressarbete efter Bismarcks instruktioner kastar ofta ett intressant ljus öfver rikskanslerens regeringssystem.