Mindre betydelsefull är skriften Unser reichskanzler (2 bd, 1884J. Busch, Wilhelm, tysk karrikatyrtecknare, f. 1832 i Wiedensahl (Hannover), genomgick ingenjörskurs i Hannover och besökte därefter konstakademierna i Düsseldorf, Antwerpen och München. I slutet af 1850-talet började han teckna för "Fliegende blätter". Till hans bästa alster höra pojk-upptåen Max und Moritz (1858), Hans Huckebein, der unglücksrabe och Die bösen buben von Korinth. Polemisk syftning hafva häftena Der heilige Antonius von Padua (1870), Die fromme Helene (1871) och Pater Filucius (1873). Bland hans nyare arbeten äro Eduards traum och Der schmetterling (1895). Hans i en mängd upplagor utkomna bildserier, till hvilka han själf hopsatt en ofta mycket humoristisk text, äro samlade i "Wilhelm-Busch-album" (1884 ff.). Jfr G. Hermann, "Wilh. B." (1902). (G-g N.) Busch, Klemens August, tysk diplomat, f. 1834 i Köln, blef 1861 attaché vid Preussens beskickning i Konstantinopel, där han vistades i 11 år, till sist såsom förste dragoman. 1872 blef han legationsråd och konsul i Petersburg och 1874 föredragande råd i utrikesministeriet. Äfven där användes han mest för orientaliska angelägenheter och var sekreterare vid Berlinkongressen 1878. 1881 blef han understatssekreterare i utrikesministeriet och sändes s. å. i en förtrolig beskickning till den romerska kurian, hvarigenom den diplomatiska förbindelsen med denna återupptogs. Såsom representant för rikskansleren presiderade han 1884-85 i Kongokonferensens flesta sammanträden. Han utnämndes till envoyé 1885 i Bukarest, 1888 i Stockholm och 1892 i Bern, där han afled 25 nov. 1895. Busche, Hermann von dem (lat. Buschius), kallad Pasiphilus, tysk humanist, f. 1468 af adlig släkt i Westfalen, idkade universitetsstudier, vistades 1486-91 uti Italien, var därefter flyttande lärare i klassisk filologi vid de nord- och västtyska universiteten, besökte 1516 Holland och England samt utnämndes 1527 till professor vid Marburgs universitet. Han tog parti för Reuchlin gentemot dominikanerna och slöt sig genast till Luthers reformation; med Ulrich von Hutten var han förtrolig vän. B. dog 1534. I sina skrifter, som afspegla tidens kraftiga anda, framstår han såsom klassikern bland de tyske humanisterna. Hans Valium humanitatis (1518; flera uppl.) utgör en förträfflig försvarsskrift för de af honom med hänförelse omfattade humanistiska studierna, medan satiren Oestrum (1507), epigrammen o. a. vittna om betydande poetisk och språklig talang. Jfr Liessem, 'Hermann v. d. B." (1884-87). Busche, Hermann vom, pseudonym för tyske författaren A. Baumstark (se d. o.). Buschius, H., latiniserad namnform för den tyske humanisten H. von dem Busche (se d. o.). Buschmann, Johann Karl Eduard, tysk språkforskare, f. 1805 i Magdeburg, d. 1880 i Berlin, reste 1827-28 i Mexico och blef 1832 bibliotekarie vid k. biblioteket i Berlin. Hans betydelse såsom lingvist beror på hans jämförande forskningar angående den stora malajisk-polynesiska språkstammen samt språken i Nord- och Mellan-Amerika. B. stod i vänskapsförhållande till bröderna Humboldt, hvilka öfvade stort inflytande på honom. Buschmeistern, zool. Se Lachesis 2. Buschmän l. Boschmän (holl. bosjesmans, skogsmänniskor), ett med hottentotterna besläktadt, på södra Afrikas högslätter boende folk, som numera, genom sina grannars samt holländarnas och engelsmännens utrotningskrig, håller på att försvinna från jorden. De kalla sig själfva saan l. sân (sing. mask. sâp, fem. sas; sannolikt af verbet sâ, hvila), "bofasta", emedan de anse sig vara och sannolikt äro de äldste invånarna i landet, en återstod af Afrikas urbefolkning. Af de dem närstående kaffrerna kallas de abatua, af basuto baroa, hvilka uttryck betyda "'bågmän", emedan de äro beväpnade med bågar och pilar, ofta förgiftade med växtgift, hvaremot kaffrerna använda kastklubba och spjut. De äro småväxta (omkr. 144 cm.), nästan dvärglika, med lädergul hy; hufvudet är oformligt, pannan starkt tillbakalutande, näsan platt, öronen mycket stora, ögonen djupt liggande, käkarna starkt framskjutande (prognater), allt bidragande till att gifva dem ett aplikt utseende. De äro mycket magra och spinkiga, med utskjutande och hängande buk på grund af den dåliga födan. Men trots denna usla kropp äro de i besittning af stor uthållighet. Genom att blott i 14 dagar få god och riklig kost blir en buschman trind och fet; hos kvinnorna samlar sig fettet i sätet (steatopygi), en egendomlighet, som de hafva gemensam med kvinnorna hos hottentotter och några negerfolk. Buschmännen lefva nästan uteslutande af jakt, men är jaktbytet dåligt, hålla de till godo med gräshoppor, ormar, ödlor, rötter; mycket omtyckt är vilda bins honing, som de med beundransvärdt skarpsinne förstå att leta upp. På grund af sitt kringflackande lefnadssätt sakna de fasta bostäder; de nöja sig i allmänhet med hålor i jorden eller sofva på bara marken med en fäll öfver sig. Någon stamförfattning känna de icke, knappt ett ordnadt familjelif; vanligen ströfva de omkring i större eller mindre horder utan något öfverhufvud. Liksom hottentotterna hafva de ringa energi och utpräglad skygghet för arbete samt starkt begär efter rusmedel; däremot är ingenting att anmärka mot deras sedlighet, ehuru de oftast gå nakna, på sin höjd med ett skinn slängdt kring lifvet eller öfver skuldrorna. Märkvärdiga äro deras sinne för musik, deras språktalang och begåfning för målning, hvarom en mängd från dem härrörande afbildningar af djur och människor vittnar, afbildningar, som till konturerna äro naturtrognare än på många egyptiska monument. De religiösa begreppen äro föga utvecklade, dock lära buschmännen hafva en oklar föreställning om ett högsta väsende. De olika buschmanstammarnas idiom visa så genomgripande olikheter, att de knappt kunna betecknas som dialekter. I fonetiskt hänseende utmärka de sig i synnerhet genom sina smackljud (tungsmällar), som förekomma i nästan hvarje ord; de synas vara ursprungliga för buschmännens språk och därifrån hafva öfvergått äfven till hottentotternas. Med afseende på byggnaden har språket såväl prefix- som suffix-bildning. Det synes hafva beteckningar endast för genitiv och pluralis, hvilken senare uttryckes genom upprepning af ordet. Karakteristiskt för folkets bildningsgrad är att det ej har räkneord längre än till tre. Sannolikt äro buschmännen jämte akka och andra dvärgfolk i Ekvatorial-Afrika rester af ett urfolk af små kroppsdimensioner, som af de kraftigare och mera i politiska enheter grupperade negerfolken blifvit sprängdt