dess vänners missräkning satte ett orubbligt motstånd, entledigades från sina befattningar. Nu antog han, jämte sin medarbetare Fagius, en kallelse till England, dit han, som öfver hufvud hörde till de från olika håll mest rådfrågade, mest internationellt verksamme af reformationstidens män, redan förut flera gånger af ärkebiskop Cranmer inbjudits. Hans vistelse där blef kort - han afled redan 1551 -, men han hann dock utveckla en synnerligen betydelsefull verksamhet, särskildt såsom lärare vid universitetet i Cambridge, där han ock är begrafven. Strax före sin död hade han i det omfångsrika och betydande arbetet, De regno Christi, skrifvet på uppmaning af den honom oinskränkt tillgifne konung Edvard VI, gifvit en samlad framställning af sin åskådning. - B. är mest bekant såsom reformationstidens ifrigaste, outtröttligt verksamme, af inga motigheter afskräckte unionskämpe och kompromissarius, en ''endräktens fanatiker". Få ha så länge som han bibehållit tron på och så ifrigt deltagit i de då och då i de politiska intressenas tjänst upptagna unionsförhandlingarna mellan protestanter och katoliker. Men framför allt gällde hans sträfvanden att få en förståelse till stånd mellan den tyska och den schweiziska protestantismen, hvarvid den sydtyska, af B:s inflytande präglade, lutherdomen skulle utgöra förmedlingslänken. Den stora tvistefrågan var nattvardsläran, och B. uppbjöd år efter år all sin energi och smidighet för att här finna en formel, under hvilken alla kunde samlas. 1536, då han lyckats vinna såväl Luthers som sydtyskarnas bifall till den af honom och Melanchthon författade s. k. Wittenberger-konkordie, syntes han nära målet, då allt åter strandade på schweizarnas bestämda vägran att ansluta sig till denna i själfva verket väsentligen rent lutherska bekännelse. B:s unionssträfvanden utgingo utan tvifvel ur den varmaste öfvertygelse och det ärligaste uppsåt. Men de medel han använde, möjligast obestämda, ofta rent tvetydiga formler, äfven intriger o. s. v. af stundom rätt betänklig art, läto slutligen hans arbete slå ut i rakt motsatt riktning - af erfarenheten häraf torde hans uppträdande i interimsfrågan (se ofvan) förklaras. Den misstro han sålunda ej utan egen skuld på olika håll ådragit sig har nog i ej ringa grad bidragit att äfven för eftervärlden fördunkla hans verkliga betydelse. Han var ej blott en framstående lokal reformator, utan äfven representant för en i viss mån själfständig utgestaltning af Luthers reformatoriska tankar vid sidan af den af Melanchthon gifna. Och denna butzersk-lutherska typ, ej i främsta rummet den zwingliska, synes det vara, som, fördjupad och med större energi genomförd, går igen i Calvins åskådning och därigenom vunnit världshistorisk betydelse. Ett uttryck för grunddragen i B:s lärosätt kan man finna i den af honom och Capito författade s. k. Confessio tetrapolitana - den särskilda bekännelse, som af Strassburg jämte tre andra sydtyska städer ingafs till riksdagen i Augsburg 1530. - Jfr Baum, "Capito u. Butzer" (i "Väter u. begründer der reformirten kirche", bd III, 1860), Seeberg, "Dogmengesch.", II, s. 380 ff. (1898), och A. Lang, "Der evangelienkommentar Martin Butzers u. die grundzuge seiner theologie" (1900). E. Bg. Buus [bos], Niels Peter, dansk jordbrukare, f. 1835, d. 1886, jylländsk hemmansegarson, tog 1856 landtbruksexamen, blef sedan förvaltare hos geheimerådet Tesdorph på Falster och utbildades där till en framstående landtbrukare. 1867-86 skötte han som inspektor gården Rosvang i Thy, hvilken nyss förut uppstått genom torrläggning af Sjörring-sjön, och gjorde denna alldeles nybildade egendom till en mönstergård med förträfflig kreatursbesättning och mejerianläggning, hvarjämte han dref en omfattande fårafvel och fröodling. I en mängd afhandlingar och föredrag på landtmannamöten stred han för en planmässig afvel af de ursprungliga danska kreatursraserna, särskildt de jylländska mjölkkorna; hans skrift Malkeköernes behandling (1875, 3:e uppl. 1884; "Mjölkboskapens vård och utfodring", 1887) öfversattes till engelska, tyska och svenska. B. tog äfven verksam del i ledningen af det kungl. danska landthushållningssällskapet. E. Ebg. Buxar [buksä'0] l. Baxar, stad i brittisk-indiska prov. Behar, divisionen Patna, distriktet Shahabad, vid Ganges, 120 km. v. om staden Patna. Omkr. 15,000 inv. Den engelske härföraren Hector Monro vann där 23 okt. 1764, med endast 857 européer och 6,213 seapoys, en glänsande seger öfver 40,000 indier. Buxbom, bot. farm. Se Buxus. Buxentius, latinska namnet på floden Busento. Buxentum, romersk koloni. Se Policastro.

</img>
Buxhœvden [-hövden], Fredrik Vilhelm von,
grefve, rysk fältherre, f. 1750, i en gammal
livländsk släkt. 1769-70 deltog han i fälttåget
mot turkarna. Sedan han 1777 ingått ett förnämt
gifte, vann han snart befordran. Under kriget
mellan Sverige och Ryssland 1788-90 undsatte han
Viborg och Fredrikshamn. 1795 blef han styresman i
Warschau och grefve. 1806 var han öfverbefälhafvare
mot fransmännen, då han led nederlaget vid Pultusk,
och 1808 mot svenskarna i Finland. På sistnämnda post
ådagalade han icke någon anmärkningsvärd förtjänst som
fältherre och fick i dec. s. å. afsked till följd af
"sjuklighet". Såsom högste styresman i Finland under
kriget förvärfvade han sig anseende för rättvisa och
ädelmod. B. dog 1811 på sitt slott Lode i Estland.
E. G. P.*

Buxln, farm.   Se Buxus.

Buxtehude [-hode], stad i preussiska
regeringsomr. Stade, vid Este. 3,654
inv. (1900). Flera fabriker och ej obetydlig
skeppsfart. B. intogs 1632 af svenskarna under
Åke Tott och belägrades sedan förgäfves af
Pappenheim. Dess försvarsverk förstärktes af Leslie,
men staden utrymdes sedan af svenskarna. Den
återtogs 1645 af Königsmarck, hvarefter den
ytterligare befästes från 1647. 1648 kom B. genom
westfaliska freden under Sverige. 1657 intogs
det af danske marsken Anders Bille, men återtogs
snart af Ascheberg. Efter freden 1660 förstärktes
befästningarna än en gång, men 1675 föll B. efter
blott 4 dagars belägring i de allierades händer. 1680
dömdes försvarsverken att slopas, men började 1700
på Dahlberghs inrådan att åter