obestämbara övergångsskeden finnas, och de konsthistoriska gränspunkterna i folkets utveckling blifva mer eller mindre abstrakta. Byggnadsstilarnas historia: A. Egyptisk byggnadskonst. Jordens äldsta monumentala byggnad torde vara sfinxtemplet i Gise, måhända från sjunde årtusendet f. Kr. och redan 5000 år f. Kr. omtaladt som ett länge förgätet, men då återupptäckt byggnadsverk. Det bestod af ett nästan kvadratiskt rum, hvars yttermur utgjordes af stora kalkstenskvadrar, å insidan beklädda med alabaster, och hvars platta stentak hvilade på fyrkantiga monoliter af rosengranit. Den första perioden af historiskt daterad egyptisk konst anses börja omkr. år 5000 f. Kr. Dit höra pyramiderna och de s. k. mastaba-grafvarna, de förra egentligen tillhörande det gamla väldet, men äfven af yngre datum (12:e dynastien) och uppförda som hvilorum för konungarna (faraonerna). Den största af pyramiderna, Cheops' graf vid Gise (fig. 1), är uppförd af kolossala stenblock, hvilkas 208 aftrappningar ursprungligen voro utfyllda med polerade block, så att det hela företedde en 137 m. hög kägla, hvars fyra jämna, polerade sidor vid basen hade en längd af 227 m. Öfver dörren, som midt på östra sidan leder in till gemaket för dödsfesternas firande, finner man en i stenen efterbildad träkonstruktion, vittnande om en urgammal träbyggnadskonst. Bredvid denna koloss byggde Chefren och Menkeres sina pyramider (omkr. 3000 f. Kr.). Pyramiden vid Daschur är byggd af tegel och klädd med kvadersten. Tempelbyggnaderna under denna period bestodo af en aflång cella med eller utan förhall och omgifven af en öppen hall, hvars fyrkantiga pelare reste sig från en hög bröstmur. De platta taken bildades af en bjälkverk imiterande stenkonstruktion af ofta kolossala dimensioner. Konung Fiops (omkr. 2700 år f. Kr.) skall hafva låtit utföra de första obeliskerna: höga, smäckra, fyrkantiga monoliter, ofta täckta med bildskrift (hieroglyfer). -- Den andra perioden begynner, då hufvudstaden flyttas från Memfis till Tebe (omkr. 2500 f. Kr.), och utmärker sig för stora förändringar. Pyramiderna ersattes af klippgrafvar, t. ex. vid Beni Hásan (pl. I) och Siut (fr. 12:e dynastien). Kolonnerna blefvo månghörniga, sex-, åtta- eller sextonsidiga, och frigjordes från bröstmuren. Tempelcellan utbildades till en för den egyptiska konsten typisk pelarhall, hvars af hieroglyfer och reliefer täckta, kolossala kolonner småningom fingo sköna kapitäl, föreställande lotusblommor, s. k. Hatorsmaskar (framställningar af gudinnan Hators ansikte, pl. I) o. s. v. Farao Amenemha III skapade underverken i Fajum: den konstgjorda sjön och den berömda labyrinten, om hvilken Herodotos säger, att den hade tolf af kolonner omgifna gårdar och 3,000 rum, hälften ofvan och hälften under jord, samt att alla Greklands och Joniens byggnadsverk tillsammans stodo efter denna byggnad i både kostnad och arbete. Useretsen III byggde vid Vadi-Halfa två fästningar, Kumne och Semne, af hvilka den senare innanför en fältvall och en graf hade höga borgmurar af lufttorkadt tegel med tornlikt framspringande pelare, sannolikt afsedda att bära ett försvarsverk af trä. --

Fig. 2. Plan af templet i Karnak.</img>
Den tredje perioden
inträdde omkr. år 1800 f. Kr. och upptogs dels af
svåra strider med från Asien invandrande 
herdefolk (hyksos), dels af inbördes krig,
hvadan egyptierna sällan kommo i tillfälle att hämta