Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 713-714 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byggnadskonsten (Arkitekturen) - Byggnadsstilarnas historia - E. Fornamerikansk byggnadskonst - F. Forneuropeisk byggnadskonst - 1. Grekisk byggnadskonst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stenskikt. – År 560 e. Kr. inföllo toltekerna, eröfrade
596 Cholula och 648 hela riket Anahuac samt anlade
först hufvudstaden Tula och senare Palenque. Af
ruinerna kan man sluta, att toltekerna lärt
stenbyggnadskonst af olmekerna och gradvis utvecklat
sig från trä- eller klibbstak-konstruktioner till
stenkonstruktioner, hvarvid de både konstruktivt
och dekorativt i sten efterbildat de äldre
formerna. Omkr. 1050 e. Kr. drogo toltekerna söderut,
och chichimekerna öfvertogo väldet. Teocallin las
Llajas vid Palenque och palatset i Zayi (pl. IV)
härstamma från denna tid och voro utförda af sten med
terrassformig anläggning. Kring hvar och en af de
stora afsatserna gick en rad gemak, hvilka liksom
det på toppen utförda templet täcktes med stocktak
och jord. Rikspalatset i Palenque och teocallierna
vid Tucapan voro däremot följdriktigt genomförda
konstruktioner af huggen sten från en senare period,
då tegel och trä undvekos och rummen täcktes genom
öfverkragning samt försågos med ett yttertak af på
skrå lagda stenplattor. Ofta voro de starkt lutande
inre taken högst upp öppna och försedda med ett
litet på små kolonner hvilande ljustak, såsom vid
den stora teocallin i Palenque, hvilken reser sig
på en kvadratisk underbyggnad af 352 m. sida och
39 m. höjd. Murarna öfverdrogos med fint glättad
rappning, pryddes med allvarligt värdiga reliefer,
utförda i stuck, samt försvarades af trappformiga
tinnar och ibland ända till 23 m. höga torn, hvilka
jämte de bevarade broarna och vattenledningarna
vittna om folkets höga kultur. – Denna ärfdes och
utvecklades af aztekerna, som på 1100-talet invandrade
i Anahuac och grundlade det mexikanska rike, som 1519
störtades af spanjorerna. Deras byggnader, anlagda
efter ofvan skildrade system, målades ofta med röd
ockra och förskönades af den rikaste dekoration:
vackra friser med blomstervindor, uthuggna reliefer
och målningar i klara färger, som hade symbolisk
betydelse, öfver hufvudstaden Mexico höjde sig 360
torn och 3,000 tempel (pl. IV). Befästa porttorn
försvarade inträdet till stadens fyra hufvudgator.

F. Forneuropeisk byggnadskonst. I Lycien, Frygien och
Lydien på kusten af Mindre Asien bodde pelasger. Under
trycket af de stora kulturfolken i det inre Asien,
babylonier och assyrier m. fl., utvandrade en
gren af pelasgerna öfver Egeiska hafvets öar till
Kreta och Grekland, en annan gren till Italien,
där de enligt sägnen omkr. 1200 f. Kr. grundade
de etruskiska samhällena. Pelasgernas i klippan
uthuggna grafvar låta oss följa utvecklingen af en
rationell träbyggnadskonst till fasader med fria
eller engagerade kolonner, förebådande de grekiska
och etruriska templen. Kolonnernas kapitäl utgöra ett
antagligen af egyptisk-feniciska och assyrisk-mediska
inflytelser påverkadt utvecklingsled mot de joniska
volutkapitälen och kallas därför proto-joniska. De
frygiske pelasgerna utvecklade sina grafbyggnader till
små fristående på höga underbyggnader uppförda hus af
sten, i hvilka träbyggnadssystemet markerades genom
kolonner, i början engagerade, sedan som kolonnad
omgifvande cellan, i hvilken anden antogs hafva
sin bostad.

1. Grekisk byggnadskonst. Stenbyggnadskonstens teknik
var sålunda känd af pelasgerna redan på ett ganska
tidigt stadium. Dess utveckling i Grekland liksom i
Etrurien torde framgått ur befästningsåtgärderna.
Borgarna vid Tiryns och Argos ega jättelika kvadermurar (cyklopmurar)
utan murbruk, men med spår af hvalfproblemets
primitivaste lösning i de genom öfverkragning täckta
spetsbågiga gallerier, som löpa inuti murarna. I
Mykenai företer Atreus’ och Agamemnons inuti med
förgyllda bronsplattor beklädda skattkammare liknande
konstruktioner (fig. 8).

Fig. 8. Atreus’ skattkammare.

Bland yngre grekiska försvarsverk må nämnas Atens
på Perikles’ föranstaltande uppförda murar och
Syrakusais befästningar, hvilka så länge trotsade
romarnas ansträngningar. Själfva palatset i Tiryns
egde en ganska utvecklad plandisposition (fig. 9);
dess väggar voro uppförda dels af lertegel, dels af
kalksten med lerbruk. Mellanväggar, kolonner och
bjälklag voro af trä. Så var äfven förhållandet
med de äldsta tempelbyggnaderna i Olympia, där
träkonstruktionerna först i mån af behof ersattes med
sten. Förekomsten af ått- och sextonkantiga kolonner
belyser frändskapen med egyptiska förebilder.

Såsom af historien framgår, voro nämligen grekerna
stora sjöfarare. Eedan Psametik hade tillåtit jonier
och karier att nedsätta sig i Egypten som handelsmän
och skeppsbyggare. Också härstamma de grekiska
konstformerna från de folk, med hvilka grekerna hade
den lifligaste beröring: assyrier, fenicier och
egyptier. För grekernas fina formsinne och logiska
tankeskärpa föll det sig helt naturligt att i de efter
dessa mönster fritt utformade träkonstruktionerna
skönja det organiska sammanhanget och tillämpa dess
redan vunna uttryck äfven i sten. Sålunda uppstodo
de tre grekiska kolonnsystemen: det joniska
(med rund stam och volutkapitäl), det doriska
(med månghörnig stam och tärningskapitäl) och det
korintiska (med månghörnig stam och i egyptiska
palmbladskapitäl inflätade voluter, pl. V). Mot hvarje
kolonnsystem svarade ett bjälk- och taklagssystem,
strängt följande träkonstruktionen, med arkitrav
(hammarband), fris (motsvarande bjälkändarna,
hos dorerna markerade med triglyfer) och kornisch
(öfverskjutande takfot). Äfven i planläggningen spårar
man inflytandet från de samtida kulturfolken. Templet,
gudens boning, ställdes till en början, liksom
de frygiska grafvarna, på en hög underbyggnad, som
småningom öfvergick till en af trappsteg omgifven låg
stylobat. Framför cellan – och ibland äfven bakom –
anlades till skydd mot solen en framtill öppen förhall
(grek. pronaos, lat. posticum), som ibland öfvergick
till kolonnad (prostylos, amfiprostylos). Vid större
tempel drogs kolonnaden rundt omkring byggnaden
(peripteros), hvars inre då i likhet med de egyptiska
templen bestod af en stor hall (naos) och ett bakre
rum (opisthodomos, fig. 10). Byggnadsmaterialet var
under blomstringstiden vanligen marmor, som rikt
dekorerades med reliefer i friser och gafvelfält och
med målningar i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>