därför af de underkufvade etruskernas större konstfärdighet. Med deras hjälp utfördes Roms äldsta, för sin tid storartade befästningar, vattenledningar (akvedukter) och afloppsledningar, t. ex. den af konung Tarquinius anlagda, ännu tjänstgörande "cloaca maxima". Äfven templen byggdes i etruskisk stil, i okonstlade och kraftiga former, som höllo en medelväg mellan pelasgiska och doriska former, och med takkonstruktioner af trä. Sålunda var det under republikens första år, 509 f. Kr., invigda Jupiterstemplet på Kapitolium uppfördt med kolonner af peperin och murar af tuffsten, stuckbeklädda och målade, med taklag af trä och gafvelgrupp af terrakotta. Då romarna efter hand eröfrade Syd-Italien, Grekland och Mindre Asien, lärde de uppskatta grekernas förfinade formbildning och sökte förena den grekiska formens eleganta symbolik med den etruskiska färdigheten i hvalfkonstruktioner. De ställde sålunda framför hvalfkonstruktionen kolonner med sina bjälklag för att uttrycka det organiska lif hos byggnaden, hvilket de icke funno tillräckligt uttaladt i hvalfkonstruktionen. Templen bibehöllo dock äfven hos romarna de ursprungliga träkonstruktionsformerna. Den romerska stil, som uppkom ur denna motivblandning, räknade fem kolonnsystem: 1) det toskanska, uppkommet ur det etruriska; 2) det romersk-doriska, hvars kolonn försågs med basprofiler i motsats mot den baslösa grekiska; 3) det joniska, med fyra i hörnen utspringande voluter i st. f. de två grekiska; 4) det korintiska och 5) det romerska l. komposita-systemet, rikare utsiradt än det korintiska med akantusblad och voluter. Friser och listverk nästan öfverlastades med skulpturer, i synnerhet under förfallperioden (pl. VI).

Fig. 10.   Plan af Parthenon.</img>

Liksom grekernas torg (agorá) var romarnas (forum)
samlingsplatsen för samhällets lif och monument. Det
omgafs af kolonnader och pryddes med bildstoder och
äreportar (pl. VI). Kring forum lågo vanligen de
förnämligare templen, rådhuset (curia), börsbyggnaden
(basilica), ofta äfven badhus (thermae), teater samt
gymnastik och skolhus (gymnasium).

Fig. 11. Vestatemplet i Tivoli.</img>

Fig. 12. Mars-Ultor-templet i Rom.</img>
De romerska templen voro någon gång runda enligt
en gammal italisk, vid grafbyggnaderna och
de åt gudinnan Vesta helgade templen iakttagen
tradition (fig. 11), men vanligen rektangulära med
en proportionsvis stor förhall vid ena kortväggen
och i en halfrund nisch (apsis) för gudabilden
vid den andra. I större tempel delades cellan genom
kolonnrader i "skepp" (navis). Långsidorna pryddes
vanligen med nischer för lägre gudomligheter. 
Ofta saknades däremot kolonnader på templets 
yttre långsidor (fig. 12). Byggnadsmaterialet
var tuff, peperin och travertin, öfverklädda
med marmor, eller ock enbart marmor. Cellan
hade ljusöppning i taket, som i öfrigt bestod af
träkonstruktioner med täckplattor af marmor eller
terrakotta. På Hadrianus' tid täcktes emellertid
midtskeppet i Roms och Venus' sammanbyggda tempel med
tunnhvalf, en konstruktion, som senare blef ganska
vanlig. Bland de förnämsta tempelbyggnaderna må
ytterligare nämnas Jupiterstemplet på Kapitolium,
forntidens praktfullaste byggnad, hvars tak täcktes
af förgyllda bronsplattor, och Jupiter-Statorstemplet
på forum i Rom. Rådhusen i de romerska städerna
torde i allt väsentligt liknat templen. Typiska för
den romerska stilens förening af grekisk arkitrav
och etrurisk hvalfbyggnad äro triumfbågarna, ett
slags portalbyggnader med hvälfda genomgångar,
som restes till ära åt romerska segerherrar. Bland
de vackraste och ståtligaste må nämnas Titus' och
Konstantins triumfbågar i Rom (pl. VII). Basilikorna
voro afsedda dels till börsbyggnad och handelsdomstol,
dels till