fursten. De voro tillflyktsorter i farans stund. Därför byggdes de så stora och så fasta som möjligt samt lika mycket efter befästningskonstens dåv. fordringar som efter gudstjänstbehofvens. Därför var det en så förtjänstfull gärning att anlägga kloster och kyrkor, att sådana företag understöddes af hela den dåtida civilisationen. I dessa förhållanden ligger nyckeln till den medeltida byggnadskonstens många egenheter och storartade resultat. De kyrkor, som af Karl den stores efterföljare och paladiner uppfördes i det nykristnade Sachsen, anlades ock med betydande mått. De voro basilikor med halfrunda apsider på båda gaflarna, flankerade af runda eller månghörniga torn. Såväl apsider som torn hade till uppgift att skydda byggnadens utgående vinklar. Vanligen fanns ett torn äfven öfver korskvadraten. Sådana voro klosterkyrkan i Gernrode (960), S:t Michael (1001-33) och S:t Godehard i Hildesheim, klosterkyrkan i Laach m. fl. Genom pilgrimsfärder lärde man känna den ofvan nämnda Maria-(Kristi födelse-)kyrkan i Betlehem och tillämpade lika mycket af praktiska som estetiska skäl dess apsid-anläggning på basilikorna. Systemet utvecklades i Frankrike genom tillägg af smärre apsider, motsvarande centralkyrkans halfkupoler, t. ex. å Notre-dame du Port i Clermont-Ferrand (863, pl. IX), i Lombardiet och Tyskland genom påmurning af skyttegångar i form af kolonngallerier öfver kupolerna, t. ex. å S:ta Maria in Capitol (1049) och Apostelkyrkan i Köln.

Fig. 22. Romansk rundbågsfris.</img>
Slutligen insåg man -- då centralkyrkans hvalf icke 
kunde utsträckas öfver vissa dimensioner -- 
nödvändigheten af att hvälfva äfven basilikan till 
skydd mot eldfara och upptog därför den bysantinska 
metoden att genom gördelbågar indela skeppen i 
kvadrater och på dessa ställa en rad kupoler, t. ex. 
å San Marco i Venezia (grundlagd omkr. 900, pl. IX) 
och S:t Frontin i Périgueux (976, pl. IX). Men 
kupolsystemet fordrade kolossala vederlag och 
ställde sig således dyrt. Lombarder och tyskar 
byggde därför kupol endast i tornet öfver
korskvadraten, hvars tvenne sidoapsider för bättre
försträfnings skull ersattes med tvärskepp, och slogo
för öfrigt kvadratiska krysshvalf efter romerskt
mönster, så afpassade, att mot ett krysshvalf i
midtskeppet svarade två i sidoskeppen. Efter det
sålunda färdigbildade romanska systemet uppfördes
en rad af storartade kyrkor, såsom domerna i Speier
(1030), Pisa (1063), Worms (1110, pl. X), Ferrara
(1135), Mainz (1160) och Bamberg (1193). Ett
ytterligare framsteg eger San Ambrogio i Milano
(1128-50) att uppvisa, i det att den antika basilikan
och den lombardiska centralkyrkans triforiesystem
där uppträder i fullt genomförd kombination med
hvalfsystemet. Klostren i Citeaux, Cluny, Vézelay,
S:t Gallen, Fulda, Bebenhausen, Maulbronn och
Paulinzella voro tidens förnämsta byggnadsskolor,
i hvilka den romanska stilens möjligheter utvecklades
äfven för andra ändamål än kyrkobyggnaden. Särskildt
anmärkningsvärd är den ännu å San Ambrogio befintliga
gammalkristna förgårdens omvandling till en vanligen
vid södra långsidan af klosterkyrkan förlagd korsgång,
som tjänade klostret till begrafningsplats.

Fig. 23. San Cristo i Toledo. Plan.
A Ingång. B Arkader omkring förgården. D Sidoskepp. E Midtkupol. F Nischen för koran.</img>

Fig. 24. Moskén i Córdoba. Den ursprungliga grundplanen. 
A Förgård. B Förhall. C Inre hall och gård. D Den egentliga moskén. E Mellanskeppet. F Bönrummet, a nischen för koran, b predikstolen, c sultanens tribun. d grundläggarens grafkapell. e tribunen för bönens föreläsande, f pulpeten för koran, g tribunen för bönestundernas utropande genom mueddin.</img>

K. Islams byggnadskonst. Då kalifen Omar 630
e. Kr. i spetsen för araberna eröfrade Jerusalem, fann 
han i därvarande bysantinska konstnärer skickliga 
redskap till åstadkommande af en byggnadskonst för 
islams behof, hvilken i början af 700-talet som arabisk 
stil utbreddes öfver norra Afrika ända till Sicilien 
och Spanien. De smärre