göra vid uppförandet af en byggnad eller dess olika delar. P. Ax. L. Byggnadsnämnd, en nämnd, som har att utöfva det närmaste inseendet öfver en stads bebyggande och tillämpningen af därom gällande föreskrifter. Enligt byggnadsstadgan för rikets städer skall detta inseende utöfvas af fem eller tre, för en tid af fyra år valda personer, hvilka utses dels af stadens magistrat eller i dess ställe tillsatt styrelse, dels af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga. Byggnadsordning skall enligt byggnadsstadgan för rikets städer upprättas för hvarje stad och antagas af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga samt fastställas af konungens befallningshafvande. Byggnadsordningen skall lämna alla de föreskrifter, som utöfver hvad som stadgas i byggnadsstadgan anses erforderliga för ordnande af stadens byggnadsväsende i'afseende å byggnadsnämnd (se d. o.), stadsplan, tomter, byggnadernas beskaffenhet, byggnadslof, byggnaders underhåll m. m. Gällande byggnadsordning för Stockholms stad är af 13 dec. 1890, med sedermera gjorda smärre ändringar. Jfr Arbetarbostäder, sp. 1322. Fr. E. Byggnadsskrån. Se Byggnadsgillen. Byggnadsskyldighet, kam. 1. En brukare af annans jord åliggande skyldighet att underhålla och nybygga de till gården hörande husen. Denna skyldighet åligger först och främst dem, som innehafva kronans jord - således innehafvare af ecklesiastika, militära och civila boställen samt allmänna kronohemman -, vidare dem, som bruka jord, tillhörande allmänna verk och inrättningar, och slutligen torde den äfven, enär 27:e kap byggningabalken icke blifvit upphäfdt, få anses såsom ett åliggande för brukare af jord i enskild ego, såvida bestämmelser i annan syftning icke blifvit intagna i kontraktet. Det sistnämnda slaget af byggnadsskyldighet är uråldrigt och tillika det första, som blef regleradt genom lag. Landskapslagarna stadga ej någon byggnadsskyldighet, med undantag af östgötalagen, som i sin byggningabalk bjuder, att landbo skall på gården hafva åtminstone tre hus: lada, kornbod och nöthus. Skälet till denna landskapslagarnas tystnad var, att landbon egde såväl husen som gärdesgårdarna och att han vid afträdet tog dem med sig; borttog han dem ej inom viss tid, tillföllo de jordegaren. Hade den förre verkligen mottagit hus, var han skyldig att underhålla dem (hälsingelagens jordab. 11). I Växjö stadga af 1414 fick allmogen nybyggnadsskyldighet sig ålagd, näml. att upprätta ett hus hvarje år, lada, stuga och nöthus. Hvartdera skulle räknas för två års byggnad, och de hus, som brukaren rättade upp, skulle han, när han skildes från gården, hålla husbonden färdiga. Alla andra hus skulle han lämna från sig så goda, som han dem tog. Där är således den sedermera för all nybyggnad gällande principen af årsberäkning redan upptagen. Hvad Växjö stadga fastställt, bekräftades sedan i en ny stadga af 1416 och upptogs till principen, om ej till ordalagen, i 25:e kap. jordab. af Kristofers landslag (1442), med den ändring likväl, att nybyggnadsskyldigheten beräknades till en viss summa penningar om året. Kalmar recess (1483) tog åter upp årsberäkningen, men nedsatte den till tre år för de då bestämda tre laga husen. Sedan alltså byggnadsskyldigheten blifvit stadgad, blef den tid efter annan bestämd genom allmänna lagar, såsom Karl IX:s husesynsordning 1590 och Karl XI:s husesynsordning af 18 juli 1681, hvilka gällde för hela riket. Den senare omfattade icke allenast krono-, skatte- och frälsebönders byggnadsskyldighet, utan äfven de på militien indelade böndernas. Den är synnerligen viktig, emedan från den influtit bestämmelserna i 2:a och 27:e kap. byggningab. af 1734 års lag. Detta hvad angår byggnadsskyldigheten för brukare af jord, tillhörande enskilda, samt af allmänna kronohemman. Genom stadgandena i 26:e kap. af sistnämnda balk bestämdes byggnadsskyldigheten för innehafvare af ecklesiastika boställen, och genom de tid efter annan utfärdade militieboställsordningarna, af hvilka den ännu gällande är af 23 jan. 1836, stadgades samma skyldighet för dem, som innehafva boställen, anslagna till arméns befäl. För civila boställen gällde och gälla de i 2:a och 27 :e kap. byggningab. införda allmänna föreskrifterna. För andra publika hemman än boställen tillämpas stadgandena i 2:a och 27:e kap. byggningabalken. Byggnadsskyldigheten omfattar, såsom ofvan blifvit antydt, två skyldigheter: skyldigheten att underhålla husen och skyldigheten att nybygga dem, när de förfalla. Den förra skyldigheten torde, för brukare af enskildas jord, ej anses sträcka sig längre än till förpliktelsen att underhålla husen i det skick, i hvilket han emottagit dem; för brukare af publika hemman däremot innebär den förpliktelse att alltid hafva husen i godt stånd - ett förhållande, hvartill man kan sluta sig af de skyldigheter, som äro tillträdaren ålagda, när han emottager hemmanet, och af det sätt, hvarpå vid sådana tillfällen tillses, att han icke låter försummelse i dessa skyldigheters fullgörande falla sig till last. Emellertid ligger det i sakens natur, att nybyggnadsskyldigheten måste vara begränsad, emedan den annars lätteligen skulle kunna föra till brukarens ruin. Denna begränsning består först i bestämmandet af husens antal och storlek (byggningab. kap. 2 och 27 § 3). De sålunda bestämda husen kallas laga hus. Vidare ligger en gräns i den s. k. "årsberäkningen'', eller nybyggnadsskyldighetens bestämmande i ett visst förhållande till besittningstiden. Detta vill säga, att vissa år af denna beräknas på hvarje hus, som brukaren är förbunden att vid behof nybygga, eller m. a. o. att brukaren ej är skyldig att nybygga ett hus, om han ej innehaft gården så många år, som huset enligt årsberäkningen står för. Ju flera år, som räknas på hvarje hus, dess lindrigare är således byggnadsskyldigheten. Så räknas, enligt den allmänna i byggningab. kap. 27, § 33 angifna regeln, ett större hus till tre, ett mindre till ett års byggnad; men på kyrkoherdebol räknas de hus, som å vanliga hemman stå för tre års byggnad, till fem års, och de mindre i förhållande därefter, hvaraf följer, att byggnadsskyldigheten är lindrigare på kyrkoherdebolen än annanstädes. Men vidare kan äfven behofvet upptagas såsom en för nu ifrågavarande skyldighet gällande gräns, emedan ingen är skyldig att bygga, såvida ej husen verkligen äro förfallna, och ej mera, än hvad gården tarfvar efter ortens sed och lägenhet. Dessa bestämmelser om byggnadsskyldigheten gifva upphof till åtskilliga förhållanden, som betecknas med särskilda termer. Så benämnes underlåten underhållsskyldighet husröta, försummad nybyggnad missbyggnad. Har