ministär. B. förblef ännu i ett antal år kronprinsens
rådgifvare, blef 1784 marskalk vid hans hof och 1790
geheimeråd, men miste efter hand sitt inflytande,
emedan han ogillade kronprinsens ensidiga förkärlek
för krigsväsen och varnade honom för prins Karl af
Hessen (hans blifvande svärfar). 1793 föll han i onåd,
flyttade till Sanderumgaard på Fyn och visade sig som
en vetenskapernas gifmilde beskyddare (han gaf 80,000
kr. dels till reseunderstöd, dels till utgifvande
af skrifter). Hans samlingar af bref och historiska
aktstycken skänktes till Sorö akademi.
2.
Frants Kristoffer B., dansk officer, f. 1769,
d. 1844, blef 1788 löjtnant och gjorde sedan 1791
tjänst som adjutant hos kronprins Frederik (sedan
Fredrik VI), blef 1801 kapten, s. å. generaladjutant,
hvilken ställning han behöll till konungens död,
1839, samt avancerade 1808 till öfverste och 1828
till generallöjtnant. 1830-39 var han chef för
militärhögskolan. B. ådagalade icke ringa duglighet
som biträde vid kronprinsens härorganisatoriska
verksamhet 1803-07, men däremot mycket ringa
förmåga som rådgifvare under krigen 1807-14 och
väckte mycken ovilja mot sig hos folket. Likväl
bibehöll han sitt inflytande hos konungen icke
endast i fråga om här och flotta, utan äfven i
många andra såväl politiska som privata spörsmål,
ehuru han aldrig erhöll plats i statsrådet. Äfven
vid hofvet intog han en ledande ställning. Enligt
allmänna meningen missbrukade han på flera sätt sin
stora makt för att skaffa sig personliga fördelar.
E. Ebg.
B. W edendorf-linjen:
1.
Frederik Rubeck Henrik von B., dansk general,
f. 4 febr. 1791 i norra Slesvig, d. 16 juni
1858. Han deltog som fänrik med tapperhet i Köpenhamns
försvar 1807 och gjorde 1813 som premiärlöjtnant
tjänst under fälttåget i Holstein. 1847 hade
han befordrats till öfverste och utmärkte sig 1848
som brigadgeneral i nästan alla träffningar, vid
Bov, Slesvig och senare på Dybböl. Efter att i
april 1849 ha ledt striderna i Sundeved, blef han
härens öfvergeneral och gjorde 6 juli utfallet från
Fredericia, hvilket slutade med en glänsande seger
öfver schleswig-holsteinarna. Sjukdom tvang honom
att lämna sin öfverbefälhafvarställning; likväl
var han 1852-56 såsom generallöjtnant
den högste befälhafvaren först i
Slesvig, sedan på Själland. 1861 restes
ett minnesmärke öfver honom i Fredericia.
E. Ebg.
2.
Heinrich, friherre
von B., preussisk
statsman, f. 1792 i Schwerin, deltog i
1813 års krig och egnade sig sedan åt
den diplomatiska banan med Wilhelm von
Humboldt till läromästare, hvilken han 1817 som
legationssekreterare följde till London och 1819
till Berlin som föredragande för handel och sjöfart
i utrikesministeriet. 1820 gifte han sig med
en dotter till Humboldt. B. verkade synnerligen
ifrigt för tyska tullföreningens tillkomst och
utbildning samt representerade som sändebud i London
1827-41 på ett öfverlägset sätt Preussens intressen.
Han förflyttades hösten 1841 till Frankfurt a.
M. som Preussens ombud vid förbundsdagen och
utnämndes i apr. 1842 till preussisk utrikesminister
(i Arnim-Boitzenburgs ministär). På denna post
sökte han förmildra den öfverhandtagande reaktionen,
men träffades snart af
svår ohälsa och nödgades i sept. 1845 taga afsked
ur statstjänsten. B. afled i Berlin 1846.
3.
Bernhard Ernst von B., den föregåendes
brorson, dansk-tysk politiker, f. 1815 i
Cismar (Holstein), egnade sig efter studier
vid tyska universitet först, liksom sin fader,
åt dansk statstjänst. Efter att sedan 1839 ha
tjänstgjort i schleswig-holsteinska kansliet
och utrikesministeriet i Köpenhamn blef B.
1847 Danmarks sändebud hos hansestäderna.
Vid schleswig-holsteinska upprorets utbrott 1848
tog B. afsked ur dansk tjänst och ställde
sig till insurgentregeringens förfogande, ett
anbud, som dock af denna af visades. B.
återinträdde 1849 i dansk tjänst och sändes följande
år som Danmarks ombud (för Holstein och Lauenburg)
till förbundsdagen i Frankfurt. Där visade han prof
på mycken skicklighet vid de svåra förhandlingar, som
ledde till hertigens af Augustenborg renuntiationsakt
af 30 dec. 1852 (se
Augustenborg). Under dessa
förhandlingar kom B. i nära förbindelse med Bismarck,
som då vid förbundsdagen var Preussens ombud, och
han tillvann sig snart dennes synnerliga förtroende.
B. ogillade "Eider-danskarnas" politik och försattes
därigenom, då den holsteinska frågan ånyo började
tillspetsas, i en ohållbar situation; han
återkallades i okt. 1862 från Frankfurt och
lämnade kort därpå definitivt dansk statstjänst
för att i stället blifva ministerpresident i
Mecklenburg-Strelitz. På denna post kvarstod
han till 1867 och befordrade verksamt
nordtyska förbundets sammanslutning enligt
Bismarcks planer. Såsom de båda mecklenburgska
storhertigdömenas sändebud i Berlin (från 1868)
deltog B. ifrigt i arbetet för riksenheten och
bekämpade energiskt efter 1871 liberalernas fordran,
att riksdagen skulle framtvinga en reform af den
föråldrade mecklenburgska författningen. B.
öfvergick hösten 1873 i Tyska rikets tjänst som
statssekreterare för utrikesärenden och var såsom
sådan en af Bismarcks arbetskraftigaste och mest
förtrogne medhjälpare. Särskildt i Arnim-affären
lämnade han rikskanslereo ett ovärderligt stöd.
På Berlinkongressen 1878 var B. jämte Bismarck och
Hohenlohe Tyska rikets ombud. Han afled i Frankfurt
a. M. 1879.
</img>
4. Bernhard, furst von B., den föregåendes son, tysk
statsman, f. 9 maj 1849 i Klein-Flottbeck (Holstein),
studerade rätts- och statsvetenskap i Lausanne,
Leipzig och Berlin, deltog i kriget 1870-71 och erhöll
efter fredsslutet officersfullmakt.
Han ingick sedan på den juridiska ämbetsmannabanan,
hvilken han dock 1874 utbytte mot den
diplomatiska. Efter tjänstgöring dels i tyska
utrikesministeriet, dels vid beskickningarna i
Rom, Petersburg, Wien och Aten, blef B. 1880
legationssekreterare i Paris, 1883 legationsråd
i Petersburg, 1888 gesant i Bukarest och 1893
ambassadör i Rom. I okt. 1897 efterträdde han
friherre von Marschall som statssekreterare för
utrikes ärenden, verkade
