Grenada 1779 kämpade mot fransmännen under d'Estaing. Död 1786. 2. George Noel Gordon B., den föregåendes sonson, lord, engelsk skald, f. 22 jan. 1788 i London, härstammade från en högättad, men för excentriska vanor känd familj. Fadern, kapten Jack B., af sina kamrater kallad "den galne B.", dog 1791 i Frankrike, sedan han förslösat sin hustrus betydliga förmögenhet. Modern, Catherine Gordon of Gight, flyttade 1790 till Aberdeen, i hopp att där kunna slå sig fram på en ringa lifränta. Hennes häftiga och nyckfulla lynne utöfvade ett skadligt inflytande på den rikt begåfvade, men egensinnige sonen. Än öfverhopade hon honom med lidelsefulla smekningar, än öfverföll hon honom med okvädingsord och handgripligheter. I det ena ögonblicket utgöt hon sig i beundran öfver hans fagra utseende, i det andra hånade hon honom för hans lytta fot. Så grundlades redan i barnaåren hos honom den skepticism och det människoförakt, som känneteckna hans förnämsta skaldestycken; så kom hans kroppslyte att kasta en djup slagskugga öfver hela hans lif. Efter en afliden frände blef han 1798 peer af England och egare af godset Newstead abbey - en vändning i hans öde, som gaf ny näring åt hans tidigt utvecklade bördsstolthet. 1801 blef han inskrifven i Harrows skola, där han, fastän icke synnerligen flitig, tillegnade sig rätt goda kunskaper i åtskilliga ämnen. Vid femton års ålder förälskade han sig i en ung flicka, Mary Ann Chaworth, som dock ej besvarade hans kärlek, utan 1805 ingick äktenskap med en annan. Uppfylld af sorg öfver detta missöde, kom han s. å. till högskolan i Cambridge, där han i kroppsöfningar (i hvilka han egde mycken färdighet) och vilda nöjen sökte bot för sin smärta. Under studenttiden, som varade till 1808, utgaf han diktsamlingen Hours of idleness (1807), hvars innehåll, i det hela taget, icke jäfvar attributet "omyndig", som han på titelbladet fogade till sitt namn. Samlingen gjordes af "Edinburgh review" till föremål för en hånande granskning, som B. 1809 besvarade med satiren Englih bards and scotch reviewers, i hvilken han med kraft, om också ej med kvickhet och smak, anföll Englands förnämste skriftställare och deras verk. Trött vid det utsväfvande lif han fört under utarbetandet af nämnda dikt, anträdde han 1809 - sedan han ' s. å. tagit sitt inträde i öfverhuset - en utländsk resa. Öfver Portugal och Spanien kom han till Malta (där han svärmade för den kvinnliga spionen mrs Spencer Smith); därifrån ställdes färden till Albanien, där han rönte ett gästvänligt mottagande af Ali pasja i Janina, hvilken sedermera tjänade som modell för flera figurer i hans dikter (t. ex. Lambro i "Don Juan"). Efter någon tids vistelse i Aten, där han skref dikten The maid oj Athens, reste han till Konstantinopel, hvarifrån han företog den märkvärdiga simturen öfver Hellesponten, som väckte uppseende i hela Europa. Från denna tid härrörde hans kärlek till grekiskt folklynne och grekisk natur, med oöfverträffadt mästerskap skildrade i hans dikter. 1811 återvände han till England. Strax efter hemkomsten dogo hans moder och tre vänner, i oktober samma år ytterligare den obekanta kvinna, som går igen i flera af hans österländska berättelser och hvars död han besjungit under namnet Thyrza. Det tyckes som om hon spelat en icke mindre roll i hans lif än senare grefvinnan Guiccioli. Det var under inflytandet af den djupt melankoliska stämning, hvari dessa dödsfall försänkte honom, som omarbetningen af "Childe Harold" försiggick. 1812 höll han sitt parlamentariska jungfrutal (om arbetaroroligheterna i Nottingham), hvars demokratiska hållning och retoriska ståt gjorde stor lycka och bidrog att öka intresset för de båda första sångerna af Childe Harold, hvilka utkommo vid denna tid. Under masken af den unge blaserade junkern Harold med den halft verkligt kända, halft påtagna melankolien skildrade han i dessa båda första sånger ofta på ett mycket poetiskt sätt natur och scener från sin resa.

Byron, efter målning af Sanders.</img>

Det främmande ämnesvalet, hjältens romantiskt pessimistiska
hållning, hänsyftningar på lokaliteter och de stora
händelser, som just då sysselsatte tiden (det var
midt under spanska kriget och strax före Napoleons tåg
mot Ryssland), förklara till fullo det utomordentliga
emottagande, som dikten fick. "Jag vaknade en morgon
och fann mig berömd", yttrade B. själf. Han blef
nu säsongens lejon, och hans anseende befästes och
ökades genom dikterna The giaour (1813), The bride of
Abydos (s. å.), The corsair (1814, af hvilken 13,000
exemplar såldes på en dag), Lara (s. å.), The siege
of Corinth (1816) och Parisina (s. å.). Förebilden
för dessa poetiska berättelser voro Walter Scotts
liknande dikter, men B. behandlade arten med sådan
brio, att Scott därefter uteslutande vände sig åt
prosan. Den förstnämnda af dessa berättelser är den
bästa, men förtjusningen hos publiken var i ständigt
stigande öfver dessa högromantiska skildringar om
hemlighetsfulla brott och