kärleksförbindelser från österlandet. Man identifierade den sköne och stolte skalden med än den ene än den andre af hans demoniske hjältar, och societetens damer omsvärmade honom. Bekant är hans förhållande till lady Caroline Lamb, hvilken sedan utgöt sin bitterhet öfver honom i romanen "Glenarvon". Från denna tid härröra äfven Ode to Napoleon Buonaparte samt Hebrew melodies, elegiska dikter, lämpade till urgamla hebreiska tonsättningar. Stående på höjden af popularitet, gifte sig B. 1815 med Anna Isabella Milbanks, en rik arftagerska. Oförenlighet i lynnen och åsikter (kort efter bröllopet lär hon t. ex. hafva frågat honom när han skulle lägga bort sin fula vana att skrifva vers) bildade snart emellan dem ett svalg, som vidgades genom hans förstörda ekonomi och hennes svartsjuka. Kort efter en dotters födelse (1816) öfvergaf hon sin man, och några månader därefter egde formlig skilsmässa rum. Snart spred sig det ryktet att ett onaturligt förhållande mellan B. och hans halfsyster, mrs Aurora Leigh, varit vållande till den äktenskapliga brytningen. (1869 har den amerikanska författarinnan Harriet Beecher Stowe offentligen utslungat samma beskyllning mot B., hvars minne dock blifvit fullkomligt rentvaget från denna fläck.) Med ens blef han ett föremål för allmän afsky. Den engelska ortodoxiens väktare, med skalden Southey i spetsen, förkättrade honom som hufvudman för en "satanisk skola"; de aristokratiska kretsarna, fastän allt annat än ojäfviga domare i sedlighetsmål, utstötte honom; tidningarna angrepo på det hätskaste hans enskilda lif; pöbeln förföljde honom med smädelser och skymford, när han visade sig offentligen. B. trotsade en tid stormen, men måste slutligen gifva vika för det brittiska samhällets ostracism. Med ett rörande afskedskväde till sin maka - Fare thee well, and if for ever - lämnade han 25 april 1816 Englands kust, som han aldrig mer skulle återse. Vid denna tid börjar hans verkliga storhet. "Det finnes ingen jämförelse mellan det han skref före och det han skref efter sin s. k. olycka." . Genom Belgien och längs Rhen begaf sig B. till Schweiz, där han vid Genèvesjöns stränder tillbragte sommaren 1816 i förtroligt umgänge med skalden Shelley, hvars starka frisinne ej minst i religiösa ting påverkade honom och låter spåra sig i flera af hans dikter. Härunder faller hans förbindelse med miss Jane Clermont, som blef moder till hans naturliga dotter Allegra, hvilken dog som barn. Under denna tid skref han tredje sången af "Childe Harold" och den gripande poetiska berättelsen The prisoner of Chillon. Bern-alpernas ödslighet ingaf honom ämnet till den dramatiska dikten Manfred (fullbordad i Venezia 1817), hvars hjälte är en engelsk Faust, som väl mäktar trotsa de demoner han frammanar, men ej undertrycka världsdissonansens genljud i sin själ. Efter att på hösten 1816 hafva ankommit till Venezia hängaf sig B., i denna halforientaliska stad, åt ett lif af utsväfningar, som likväl ej afbröto hans skaldeverksamhet. Till denna tid höra fjärde sången af "Childe Harold" (1817), Beppo (s. å.), en munter bild af lifvet i Venezia, skrifven i ottave rime liksom "Don Juan", till hvilken den i afseende på såväl innehåll som form utgör ett slags förebild, Ode on Venice (s. å.), Mazeppa (1818) och de fyra första sångerna af Don Juan (1818-23). Detta moderna epos, denna politiska tendensdikt, som mottogs med afsky af det engelska pryderiet, utgör brännpunkten för B:s hela väsende med dess "världssmärta" och lifslust, dess tvifvel och glödande hänförelse för sanningen, dess människoförakt och människokärlek. Med sin nihilism uppträder han som en entusiastisk apostel för "frihet, jämlikhet och broderskap"; trots sin öfvermättnad häfdar han med hänförelse naturens rätt mot en stel, själsdödande konventionalism. Äfven i hans bittraste anfall ligger något känsligt och rörande, som bevisar hans sympati för den mänsklighet han tror sig förakta. Det hela bildar med sina många komiska intermezzon, sin rika humor, sin yppiga färgprakt, sina härliga skildringar, sin lätta, lekande form (han kallade sig själf "rimmens Napoleon") ett af 1800-talets förnämsta skaldeverk. 1819 gjorde B. i Venezia bekantskap med den sköna grefvinnan Teresa Guiccioli (förebilden för Adah i "Cain" och Myrrha i "Sardanapal"), och mellan dem uppstod en kärlek, som förmådde honom att i december s. å. slå sig ned i Ravenna, där grefvinnan var bosatt. Under hennes inflytande stegrades hans poetiska alstringskraft till en otrolig höjd: på mindre än två år skref han The prophecy of Dante (1820), en storartad dikt, i hvilken han gaf uttryck åt sin sympati för Italien, dramerna Marino Falieri (s. å.), The two Foscari (1821), Sardanapalus (s. å.) och Cain (s. å.), hvilken innehåller episoder, som höra till de djärfvaste diktkonsten frambragt, och i England mottogs med högkyrkliga anatemer, The vision of judgment (s. å., kanske B:s finaste poem, en bitande satir mot hans gamle motståndare Southey, försvararen af torypartiets åsikter), flera sånger af "Don Juan" m. m. För sin delaktighet i carbonaris sträfvanden trakasserad af de österrikiska myndigheterna i Ravenna, begaf sig B. s. å. till Pisa, där grefvinnan Guiccioli, som nu blifvit skild från sin man, hade bosatt sig. Tillsammans med journalisten Leigh Hunt uppsatte han (1822) i nämnda stad tidskriften "The liberal", af hvilken dock endast fyra nummer utkommo. Under sin vistelse där författade han äfven dramerna Werner (1821-22) och The deformed transformed (s. å.) samt några sånger af "Don Juan". B:s sista uppehållsort i Italien var Genova, där han skref The age of bronze (1823) samt The island (s. å.), hvilken afspeglar en mildare stämning än någon af hans öfriga dikter - tydligen ett inflytande af grefvinnan Guiccioli. B., som alltid hyst ett varmt intresse för undertryckta folk, beslöt i början af 1823 att aktivt deltaga i grekernas frihetskrig. Efter att hafva försett sig med ett ansenligt belopp i kontanter och växlar (han hade blifvit rik genom att 1817 försälja sitt gods Newstead abbey) seglade han i slutet af juni s. å. från Livorno, med Grekland till bestämmelseort. Sedan han under några månaders vistelse på Kefallenia sökt göra sig underrättad om den förvirrade ställningen i landet, begaf han sig i början af 1824 till det hårdt ansatta Missolonghi, där han mottogs som Greklands räddare. Omedelbart efter sin ankomst lät han värfva sig en lifvakt af 500 sulioter och erbjöd sig att leda den tillämnade belägringen af Lepanto, hvilken fästning ännu innehades af turkarna. I afvaktan på detta företag sysselsatte han sig ifrigt med politiska angelägenheter och utvecklade därvid ett icke obetydligt praktiskt