förstånd. Framför allt spelade han med framgång rollen af medlare mellan de oenige grekiske höfdingarna, liksom han ifrigt verkade för en mänskligare behandling af krigsfångarna. Den grekiska regeringen erkände hans förtjänster genom att erbjuda honom att blifva generalståthållare öfver hela det befriade Grekland, med undantag af Morea och öarna - ett anbud, som han dock tills vidare afböjde. (Det påstås äfven, att flera grekiska höfdingar erbjudit honom konungakronan.) Emellertid skulle B. icke komma att draga svärdet för den grekiska frihetssaken. 19 april 1824 gjorde en hjärnfeber slut på hans lif. Hans död uppfattades som en nationalolycka i hela Grekland, hvars regering påbjöd allmän landssorg under tjugoen dagar. B:s stoft fördes till England. Vederbörande kyrkliga myndigheter vägrade det en plats i Westminster abbey, Englands panteon; det nedsattes därför i den byronska familjegrafven i Hucknall Torkard, invid Newstead abbey. Till sitt skaldegry var B. väsentligen lyriker. Hans styrka ligger i retorikens färgprakt, i de ypperliga naturskildringarna och i tongångarnas mångfald, som tillåta honom att med lekande behag, bitande satir eller harmlös humor gå från det högsta patos till den trivialaste verklighet. Hans karaktärer lida däremot af en viss enformighet. Hans män likna hvarandra mer eller mindre och äro formade efter hans eget väsende; mera omväxlande är hans galleri af kvinnor. Hans dramer verka hufvudsakligen genom diktionens prakt och tankeinnehåll, mindre genom karaktär och handling. B. har alltid varit mera skattad i utlandet än i sitt eget fädernesland, en omständighet, som beror dels på hans skarpa kritik af engelska samhällsförhållanden, dels och icke minst därpå att hans vers långtifrån är tadelfri. Särskildt under de sista decennierna hafva skarpa angrepp riktats mot hans teknik (bl. a. af Swinburne). B. var uppfostrad i 1700-talets idéer; rousseauismen låg honom djupt i blodet, och hans fattigdom under yngre år skärpte hans oppositionella instinkter. Såsom retoriker utgår han från franska skolan: Pope var för honom den store mästaren. Hans skaldeverksamhet låter indela sig i två skeden. De två första sångerna af "Childe Harold" samt de poetiska berättelserna beteckna höjdpunkten af hans första maner, utmärkt af stark romantik och abstrakt ideellt skönhetsideal. Men efter 1816, då B. stod ensam med hela publikens omdöme emot sig, fördjupades hans väsende, och hans poesi förändrade icke obetydligt karaktär. Under några år blef han hela Europas talande tunga. Ty det var han, som, medan den heliga alliansen stod på höjdpunkten af sitt välde, ensam och oförfärad, upptog kampen mot den härskande politiska, sociala och religiösa reaktionen i hela Europa. B. var stormfågeln, som förebådade julirevolutionen. I "Cain" vågade han angripa ortodoxiens dogmer, och hans "Don Juan" var ett öppet fejdebref mot det härskande hyckleriet och reaktionen i alla dess former. Under hans sysslande med samtidens olika frågor förändras äfven hans stil, den blir djärfvare och mera realistisk. Äfven i detta afseende var B. en föregångsman, i det att hos honom romantiken upplöstes och småningom slog öfver i realism - en fåra, som sedan följdes af hela seklets litteratur. Begynnelsepunkten för denna process är "Beppo"; slutpunkten är äfven här "Don Juan". B:s välde öfver sin samtid kan jämföras endast med det, som utöfvades af Goethe och W. Scott. Hans senare skrifter mötte visserligen i England starkt motstånd, men harmen var endast ett annat uttryck för den förtrollning han utöfvade på sinnena. Senare har hans rykte såsom konstnär sjunkit, men äfven om många af hans skrifter ej skola visa sig motstå tidens tand, skall säkert B. alltid lefva som en af sin tids intressantaste och mest storslagna gestalter. Hans inflytande var ännu större på kontinenten än i England. I Frankrike ha romantikerna tagit starkt intryck af honom (särskildt Hugo och Musset); i Tyskland ligger han bakom "Das junge Deutschlands" politiska frihetslyrik och Heines diktning. Både i Ryssland och Polen var det egentligen under hans egid, som romantiken växte fram (Pusjkin, Mickiewicz). I Sverige var redan Tegnér intresserad af honom, och vår politiska frihetslyrik under fyrtiotalet står direkt eller indirekt (genom "Das junge Deutschland") under hans inflytande. Om det stora intresse han uppväckte i Sverige vittna de många öfversättningarna af hans verk. K. V. A. Strandberg tolkade på ett mästerligt sätt följande: "Mazeppa" (1853), "Belägringen af Korinth" (1854), "Fången på Chillon" (s. å.), "Parisina" (s. å.), "Beppo" (s. å.), "Giaurn" (1855), "Bruden från Abydos" (s. å.), "Ön" (1856), "Don Juan" (1857-65), "Corsaren" (1869) och "Lära" (s. å.). Bland öfriga svenska öfversättningar må nämnas "Manfred" (1826; af J. H. Thomander), "Childe Harold's pilgrimsfärd" (1832; af A. F. Skjöldebrand), "Don Juan", l:a sången (1838; anon.), "Hebreiska melodier" (1862; af Th. Lindh), "Sardanapalus" (1864, af N. Arfvidsson; uppförd s. å. på k. teatern), "Kain" (1880; af J. F. Pettersson), "Riddar Harolds vallfärd" (1882; af D. A. Kruuhs), "Ur Childe Harolds pilgrimsfärd. Sången om Grekland" (1885) och "Ung Harolds pilgrimsfärd" (1889; af A. M. Malmstedt). Den första samlade upplagan af B:s skrifter utgafs 1830-32 hos hans förläggare Murray af vännen och skaldebrodern Th. Moore. En ny upplaga, den fullständigaste, som hittills utkommit, utgafs i 12 bd 1898-1903 af E. H. Coleridge, hos Murray. Handupplagorna äro oräkneligt många. Hans bref och dagböcker utkommo 1902-03 i 6 bd som supplement till den nya upplagan af hans samlade skrifter. Litteraturen om B. är ytterst rik. Här må nämnas endast: Moore, "The life ... of B." (1833 och oftare; Moore använde vid författandet B:s själfbiografi, som han emellertid brände efter begagnandet), Leigh Hunt, "Lord B. and some of his contemporaries" (1829), Golt, "Life of lord B." (1830), Lady Blessington, "Conversations with lord B." (1832), Teresa Guiccioli, "My recollections of lord B." (1869), C. Jeaffreson, "The real lord B." (1883), Nichol, "Byron" (1885), Elze, "Lord B." (3:e uppl. 1886), Weddigen, "Lord B:s einfluss auf die europäischen litteraturen der neuzeit" (1901), samt uppsatser af Macaulay i "Critical and historical essays", Swinburne i "Essays and studies" och G. Brandes i "Naturalismen i England". J. M. Byron [båYeren], Henry James, engelsk