denna vetenskaps snabba och sunda utveckling knappast öfverskattas. Hvarje häfte af tidskriften innehåller både originaluppsatser och recensioner samt dessutom förteckning och kortfattad granskning af all på området nyutkommen litteratur; särskildt denna sista afdelning saknar i fullständighet och noggrannhet nästan motstycke inom andra vetenskaper och har väsentligt bidragit till tidskriftens stora betydelse inom sitt fack. Flertalet af samtidens mera framstående bysantinister tillhöra tidskriftens medarbetarstab. V. Lm. Byälfven, det förnämsta vattendraget i västra Värmland, utflyter, v. om Värmlandsnäs, i Vänern. Störst af dess många källfloder är Vaggeälfven, som rinner upp i Norge, nära riksgränsen, genomflyter de norska insjöarna Varaldsö och Mökeren samt den svenska Gunneren och utfaller i sjön Flagan (71 m. ö. h.). Denna sjö mottager vattnet från Bysjön (82 m. ö. h.) samt från v. den betydande Vrangsälfven från sjön Aklangen i Norge, nära Kongsvinger. Vid högt vattenstånd afbördar sig Glommen på denna väg en del af sitt öfverflöd. Vrangsälfven genomflyter flera insjöar, bland hvilka Ränken, v. om Flagan, är störst. Flagans aflopp, Jösseälfven, utfaller i Älgåfjorden, nordligaste delen af Glafsfjorden (se d. o.). Dess aflopp kallas först Högsätersälfven till Gillbergasjön, därefter Nysätersälfven till sjön Harefjord och först sedan, under en sträcka af 8 km., Byälfven, som utfaller i Byviken af Dalbosjön. - Sjöfarten mellan B. och Vänern förmedlas genom Säffle kanal (öppnad 1837). J. H.* Båda vakterna, sjöv., benämning på hela det till "däckstjänst" fördelade manskapet ombord, till skillnad från "ena vakten" ("styrbords vakt" eller "babords vakt") och "alle man", hvilket senare uttryck jämväl omfattar alla från vakttjänst befriade (de s. k. frivaktarna). H. W-l. Båfven, den största bland de många Södermanlandssjöar, hvilka söka sitt utlopp genom Nyköpingsån, är belägen på gränsen mellan Rönö, Daga och Villåttinge härad, har en höjd öfver hafvet af 17,8 m., en ytvidd af 67,3 kvkm. och säges omsluta 365 öar. B. afbördar sitt vatten i sjön Långhalsen. - Västra stambanan löper tvärs öfver en af B:s många vikar, Hyltingeviken. Bland de många herresätena utmed de vackra stränderna märkas Sparreholm och Vibyholm. Ett förslag att genom sänkning af vattenståndet i B. 1,2 m. kunna torrlägga vid pass 1,500 har af dess botten har hittills ej ledt till något resultat, liksom ej heller förslaget att genom en kanal förbinda B. och den närbelägna Lidsjön med Nyköping. J. H.* Båge. 1. Geom. En del af en kroklinje. En båge är alltid större än den räta linje (korda), som förenar dess ändpunkter. Att finna längden af en båge, d. v. s. att angifva den räta linje, som har samma längd, kallas att rektifiera bågen. Teorien därför studeras i tillämpningen af integralräkningen. 2. (Bindebåge) Mus. Ett krökt streck, hvilket sammanbinder noter af samma eller olika tonhöjd. I förra fallet betecknar det, att den efterföljande tonen icke skall anslås, utan den föregående kvarligga (hållas ut) under den andras hela tidsvärde; i senare fallet betecknar bågen, att föregående not eller noter icke få släppas, förrän i och med detsamma den efterföljande anslås. Jfr Legato. A. L.

</img>
3. Krigsv. Ett af de äldsta skjutvapen historien
känner, bestående af den egentliga bågen (af något
spänstigt träslag eller ock af fiskben eller stål)
samt af den mellan dess ändar löpande strängen af
tvinnade tarmar eller senor. Bågen var ofta af
manslängd, och dess pil mätte stundom ända till l,2 m.
Detta slags vapen nyttjades i forna tider i Asien,
kom därifrån till grekerna och romarna samt brukades
på slagfälten ännu under medeltiden, i 
synnerhet af hunner och mongoler. I slutet af denna
tid gjorde sig i synnerhet de engelske bågskyttarna
ryktbara. Med bågen kunde ofta vinnas en skottvidd
af 200-300 m. Detta vapen förekommer ännu bland vilda
folk. Jfr Bågskjutning.            C. O. N.

Bågskyttar från 1000-talet.</img>

4. Bygnk. Namn på de kroklinjer af olika former och
bildningssätt, efter hvilka den inre hvälfningen
(intrados) i ett hvalf är bildad. Den arkitektoniska
bågens vanliga former äro:

A)   Rundbågar, hvilka utgöras af en större eller
mindre del af cirkelbågen och för hvilka således
finnes blott ett enda centrum.

a)  Fulla l. Romerska rundbågen, som utgöres af en
halfcirkel (fig. 1).

b)  Stickbågen l. Segmentbågen, som är mindre än
halfcirkeln och kan vara antingen hög (fig. 2) eller
flat (fig. 3).

c)  Runda hästskobågen, som är större än halfcirkeln
(fig. 4).

d)  Förhöjda l. Styltade rundbågen, hvars skänklar
hafva en lodrät fortsättning (fig. 5).

e)   Till rundbågarna räknas äfven den Elliptiska
bågen l. Tryckta rundbågen, som utgöres af en
elliptisk båglinje (fig. 6).

B)   Spetsbågar, hvilkas båda skänklar hafva hvar
sin medelpunkt.  För dessa bågar finnas således
två centra.

a)   Liksidiga spetsbågen, i hvilken vinkeln (v)
är lika med 60° (fig. 7).

b)   Lansettformiga spetsbågen l.  Lansettbågen,
i hvilken vinkeln är mindre än 60° (fig. 8).

c)   Tryckta spetsbågen, i hvilken vinkeln är större
än 60° (fig. 9).

d)  Förhöjda l. Styltade spetsbågen, hvars skänklar
hafva en lodrät fortsättning (fig. 10).

e)  Spetsiga hästskobågen (fig. 11).

f) Omvända spetsbågen (fig. 12).

C)   Sammansatta l. Blandade bågar, i hvilka hvardera
skänkeln består af flera än en båglinje.   För dessa
finnas således flera än två centra.

a) Korgbågen (rättare Korggrep-bågen), hvars