hvilken fartyget utlöper i sjön. Den består af landbädd och sjöbädd. Den förra ombygges vid hvarje aflöpning, och ej förrän fartyget är färdigt att sättas i sjön. Den senare däremot användes så länge som möjligt i sitt ursprungliga skick. Jfr Aflöpning, Block och Stapel. - b) Pannbädd och Maskinbädd. Ändamålet med dessa bäddar angifves af deras namn. I järnfartyg äro de af järn, i träfartyg af järn eller trä. När de äro af järn, bestå de af tjocka, vertikala plåtar, hvilka äro förstärkta med hörnjärn, fastnitade vid plåtarnas öfverkanter och äfven på andra ställen, där hörnjärn äro erforderliga till förstärkning eller förbindning. När bäddarna äro af trä, bestå de af grofva ektimmer, fastbultade till fartygets botten. De långskepps liggande träbäddarna kallas stundom bäddstockar. J. G. B.* 3. Bygnk. Den del af ett fundament, som ligger närmast grundvalen vid grundläggning direkt å lösare mark eller på pålning. Bädden, som tjänar att fördela ut belastningen från fundamentet af en byggnad ut öfver underlaget, kan göras af virke, som lägges i ett eller flera lag under murarna till en s. k. rustbädd (af rost, galler, så kallad, emedan virket ofta lägges glest), eller också af betong (jfr Betongfundament). P. Ax. L. 4. Inom väg- och vattenbyggnadskonsten användes bädd af rundvirke, slanor eller ris för att å lös myr- eller mossmark uppbära landsvägs- eller järnvägsbankar; bädd af faskiner (risknippor) eller faskinmattor användes vid vattenbyggnader till förhindrande af utskärningar i botten under eller kring stenkistor och dylikt. Fr. E. Bäddbjälke. Se Broslagning och Landfäste. Bäddning. 1. Krigsv. Vanligen ett trä-underlag, på nedgräfda syllar fastspikad plankvandring, å kanoners och mörsares uppställningsplatser inom befästningar, inrättadt i ändamål att förhindra lavetterna och mörsarblocken från att vid skottlossningen gräfva sig ned i jorden. En bäddning, som har vandring under hjulen, men endast bjälkar under lavettsvansen, kallas svalstjärtsbäddning. Enkla bjälkar, nedgräfda under hjul och svans, kallas nödfallsbäddning. Skola bäddningar hafva större varaktighet, göras de af sten eller betong. L. W:son M. 2. Sjöv. Ved, rotting eller annat lämpligt material, som lagts i bottnen på ett fartyg för att höja lasten, så att denna ej må blifva våt, i den händelse fartyget skulle springa läck. Är lasten mycket ömtålig, lägges bäddning äfven vid fartygets sidor. Skulle lasten taga skada till följd af otillräcklig eller dålig bäddning, göres afdrag å frakten. Stundom kan bäddning behöfvas för att fördela trycket af gods med stor specifik vikt eller när man vill hafva tungt gods högre upp i lastrummet, för att därigenom gifva fartyget "makligare" rörelser. R. N.* Bäddra. Se Bollspel, sp. 1016. Bäddstock, skpsb. Se Bädd 2. Bädeker (Baedeker), Karl, tysk resehandboksförfattare, f. 1801 i Essen, preussiska Rhen-provinsen, d. 1859, var ifrån 1827 bokhandlare i Koblenz. Han förvärfvade stort anseende genom de af honom, ursprungligen efter mönstret af engelsmannen Murrays arbeten, författade pålitliga resehandböckerna öfver de flesta af Europas länder samt flera utomeuropeiska trakter. Dessa handböcker utkomma alltjämt i nya upplagor på engelska, tyska och franska. Firman, som nu är förlagd till Leipzig, öfvertogs 1872 af sonen Fritz. Firmans Schweden und Norwegen utkom första gången 1879 och i 9:e uppl. 1903. Bäfve, socken i Göteborgs och Bohus län, Lane härad. 5,946 har. 1,373 inv. (1904). Annex till Uddevalla stad, Göteborgs stift, Älfsyssels norra kontrakt. Bäfvergäll (ty. bibergeil, af biber, bäfver, och geil, testikel), Castoreum, farm., kallas de torkade körtelpungar, som finnas hos bäfvern i trakten mellan könsorganen och nedre delen af ändtarmen. De äro vanligen 10-15 cm. långa, hafva en långsträckt, ofta plattad päronform och sammanhänga vanligen med hvarandra vid den smalare änden. Pungarna äro fyllda med afsöndringsprodukter, dels från deras egen vägg, dels från genitalkanalen, i hvilken pungarna inmynna. Efter torkning hafva de en mörkt svartbrun färg. Innehållet är vanligtvis fast och hårdt samt företer i det inre en gulbrun eller mörkt brunaktig, spröd, hartsartad massa, som har en egendomlig, aromatisk-rökig lukt och bitter smak. I medicinen användes bäfvergäll förr vanligen i form af en spritlösning (tinktur), med eller utan tillsats af andra ämnen, t. ex. opium, såsom medel mot åtskilliga nervösa (hysteriska) åkommor, bl. a. i form af tinctura castorei thebaica, allmänt känd under namnet Dörjes (Du Rietz') moderdroppar. En egendomlig flyktig olja och ett harts med skarp och bitter smak hafva jämte små mängder bensoesyra, salicin, salicylsyra och fenol (karbolsyra) anträffats i bäfvergäll. Då detta numera allt mindre användes som läkemedel, har det uteslutits ur svenska farmakopén. Bäfvergäll erhölls mest från det nordligaste Amerika (castoreum canadense), endast undantagsvis från nordligaste Eyssland och Sibirien (castoreum moscoviticum). Det sistnämnda slaget består af större, fylligare pungar och värderas högre. O. T. S. (C. G. S.) Bäfvern, Castor fiber, zool., är en bland de största nu lefvande gnagarna och den enda nu lefvande typen för bäfrarnas familj (Castoridae).

Dess kroppslängd,
från nosen till svansen, blir omkr. 93 cm.; den nakna
delen af svansen blir ungefär 25,5
cm. lång och 12,5 cm. bred. Bäfvern är nästan
enformigt brunröd öfver hela kroppen (på de i
pälshandeln förekommande bäfverfällarna äro de långa
håren, stickelhåren, bortryckta, och dessa fällar
hafva därför den täta och fina bottenfällens ljust
brungråa färg). Dess kroppsform ser klumpig ut,
hufvudsakligen till följd af den stora utvecklingen
af bakkroppen, som tämligen jämnt afsmalnande
fortsätter i den tjocka, muskulösa svansroten. Ett
ännu klumpigare utseende får bäfvern, när den, såsom
ofta sker, sitter sammanhukad, med böjd rygg. Hvad