Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bäckseda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken fartyget utlöper i sjön. Den består af
landbädd och sjöbädd. Den förra ombygges vid hvarje
aflöpning, och ej förrän fartyget är färdigt att
sättas i sjön. Den senare däremot användes så
länge som möjligt i sitt ursprungliga skick. Jfr
Aflöpning, Block och Stapel. - b) Pannbädd och
Maskinbädd. Ändamålet med dessa bäddar angifves af
deras namn. I järnfartyg äro de af järn, i träfartyg
af järn eller trä. När de äro af järn, bestå de af
tjocka, vertikala plåtar, hvilka äro förstärkta med
hörnjärn, fastnitade vid plåtarnas öfverkanter
och äfven på andra ställen, där hörnjärn äro
erforderliga till förstärkning eller förbindning. När
bäddarna äro af trä, bestå de af grofva ektimmer,
fastbultade till fartygets botten. De långskepps
liggande träbäddarna kallas stundom bäddstockar.
J. G. B.*
3. Bygnk. Den del af ett fundament, som ligger
närmast grundvalen vid grundläggning direkt å lösare
mark eller på pålning. Bädden, som tjänar att
fördela ut belastningen från fundamentet af en
byggnad ut öfver underlaget, kan göras af virke,
som lägges i ett eller flera lag under murarna
till en s. k. rustbädd (af rost, galler,
så kallad, emedan virket ofta lägges glest), eller
också af betong (jfr Betongfundament).
P. Ax. L.
4. Inom väg- och vattenbyggnadskonsten användes
bädd af rundvirke, slanor eller ris för att
å lös myr- eller mossmark uppbära landsvägs-
eller järnvägsbankar; bädd af faskiner
(risknippor) eller faskinmattor användes vid
vattenbyggnader till förhindrande af utskärningar
i botten under eller kring stenkistor och dylikt.
Fr. E.
Bäddbjälke. Se Broslagning och Landfäste.
Bäddning. 1. Krigsv. Vanligen ett trä-underlag, på
nedgräfda syllar fastspikad plankvandring, å kanoners
och mörsares uppställningsplatser inom befästningar,
inrättadt i ändamål att förhindra lavetterna och
mörsarblocken från att vid skottlossningen gräfva
sig ned i jorden. En bäddning, som har vandring
under hjulen, men endast bjälkar under lavettsvansen,
kallas svalstjärtsbäddning. Enkla bjälkar, nedgräfda
under hjul och svans, kallas nödfallsbäddning. Skola
bäddningar hafva större varaktighet, göras de af sten
eller betong.
L. W:son M.
2. Sjöv. Ved, rotting eller annat lämpligt material,
som lagts i bottnen på ett fartyg för att höja lasten,
så att denna ej må blifva våt, i den händelse fartyget
skulle springa läck. Är lasten mycket ömtålig, lägges
bäddning äfven vid fartygets sidor. Skulle lasten taga
skada till följd af otillräcklig eller dålig bäddning,
göres afdrag å frakten. Stundom kan bäddning behöfvas
för att fördela trycket af gods med stor specifik
vikt eller när man vill hafva tungt gods högre
upp i lastrummet, för att därigenom gifva fartyget
"makligare" rörelser.
R. N.*
Bäddra. Se Bollspel, sp. 1016.
Bäddstock, skpsb. Se Bädd 2.
Bädeker (Baedeker), Karl, tysk
resehandboksförfattare, f. 1801 i Essen, preussiska
Rhen-provinsen, d. 1859, var ifrån 1827 bokhandlare i
Koblenz. Han förvärfvade stort anseende genom de af
honom, ursprungligen efter mönstret af engelsmannen
Murrays arbeten, författade pålitliga resehandböckerna
öfver de flesta af Europas länder samt flera
utomeuropeiska trakter. Dessa handböcker
utkomma alltjämt i nya upplagor på engelska, tyska och
franska. Firman, som nu är förlagd till Leipzig,
öfvertogs 1872 af sonen Fritz. Firmans Schweden
und Norwegen utkom första gången 1879 och i 9:e
uppl. 1903.
Bäfve, socken i Göteborgs och Bohus län, Lane
härad. 5,946 har. 1,373 inv. (1904). Annex till
Uddevalla stad, Göteborgs stift, Älfsyssels norra
kontrakt.
Bäfvergäll (ty. bibergeil, af biber, bäfver,
och geil, testikel), Castoreum, farm., kallas de
torkade körtelpungar, som finnas hos bäfvern
i trakten mellan könsorganen och nedre delen
af ändtarmen. De äro vanligen 10-15 cm. långa,
hafva en långsträckt, ofta plattad päronform och
sammanhänga vanligen med hvarandra vid den smalare
änden. Pungarna äro fyllda med afsöndringsprodukter,
dels från deras egen vägg, dels från genitalkanalen,
i hvilken pungarna inmynna. Efter torkning hafva de
en mörkt svartbrun färg. Innehållet är vanligtvis
fast och hårdt samt företer i det inre en gulbrun
eller mörkt brunaktig, spröd, hartsartad massa,
som har en egendomlig, aromatisk-rökig lukt och
bitter smak. I medicinen användes bäfvergäll förr
vanligen i form af en spritlösning (tinktur), med
eller utan tillsats af andra ämnen, t. ex. opium,
såsom medel mot åtskilliga nervösa (hysteriska)
åkommor, bl. a. i form af tinctura castorei thebaica,
allmänt känd under namnet Dörjes (Du Rietz’)
moderdroppar. En egendomlig flyktig olja och
ett harts med skarp och bitter smak hafva jämte små
mängder bensoesyra, salicin, salicylsyra och fenol
(karbolsyra) anträffats i bäfvergäll. Då detta numera
allt mindre användes som läkemedel, har det uteslutits
ur svenska farmakopén. Bäfvergäll erhölls mest från
det nordligaste Amerika (castoreum canadense), endast
undantagsvis från nordligaste Eyssland och Sibirien
(castoreum moscoviticum). Det sistnämnda slaget består
af större, fylligare pungar och värderas högre.
O. T. S. (C. G. S.)
Bäfvern, Castor fiber, zool., är en bland de största
nu lefvande gnagarna och den enda nu lefvande typen
för bäfrarnas familj (Castoridae).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
