upphängd under ankaret, nätt och jämt förmår lösslita detsamma från magneten. Innan man undersöker bärförmågan hos en magnet, bör ankaret frånslitas flera gånger, emedan det öfverskott af kraft, som magneten alltid får vid magnetiseringen, endast på detta sätt kan frånskiljas och man således annars, i stället för ett konstant värde på bärförmågan, skulle få värden, som aftaga för hvarje gång försöket upprepas. Bärkraften är beroende af magnetens vikt, stålets beskaffenhet och magnetiseringsmetoden. En hästskomagnet, som är sammansatt af flera tunna stållameller, har större bärkraft än en dylik magnet af ett enda stycke af samma dimensioner. Största bärkraften ha elektromagneter, hvilka därför stundom användas för lastning och lossning af järn (s. k. elektriska kranar). R. R. * Bärlager, maskinb. Se Axellager, sp. 534. Bärling, sjöv., smäcker träspira, som företrädesvis användes för att vid mindre fartygs afgång från en brygga föra ut fartyget något, så att det kommer fritt från densamma. Bärm l. Berm (fr. berme; jfr eng. brim, rand, sv. bräm), fortif., en vid fältbefästningar ofta förekommande, 0,3-1 m. bred remsa af den naturliga marken, kvarlämnad mellan grafkanten och vallsluttningens skärning med marken, eller ock en något under marken befintlig afsats å den grafbrant, som är närmast vallen. I båda fallen är bärmens ändamål att förmildra vallens tryckning på grafbranten, hvilken eljest, vid lös jordmån, lätt skulle rasa ned. Begagnas bärm vid permanent eller provisorisk befästning, göres den bredare, 1--2 m., för att lämna rum för plantering af en hinderhäck. L. W:son M. Bär-mispel, bot. Se Amelanchier. Bärmodyl (Bärighetsmodyl), föråldrad term, motsvarande elasticitetsgräns (se d. o.) och proportionalitetsgräns (se d. o.). G. D. Bärnsten l. Bernsten (fty. börnstein, af börnen, brinna), i Skåne Raf (efter danskans rav), kollektivnamn för åtskilliga fossila hartser och gummihartser, oftast förekommande i oregelbundna klumpar eller i form af droppar, alldeles som vanlig kåda. Färgen är än honingsgul, hyacintröd eller brun, än mjölkhvit, flammig eller strimmig af gult och hvitt, fettglänsande, genomskinlig eller nästan genomskinlig. Gniden utvecklar bärnstenen en angenäm aromatisk lukt och blir negativt elektrisk. Den har just genom sitt grekiska namn, elektron, gifvit upphof till benämningen "elektricitet", emedan de elektriska fenomenen (egentligen blott egenskapen att attrahera lätta kroppar) under forntiden endast voro kända hos bärnstenen och möjligen hos några få andra ämnen. Bärnsten är känd från nästan hela mellersta Europa och förekommer äfven i Spanien, Italien, Rumänien, Sibirien, på Sachalin, i Japan, Burma (Birma), Nord-Amerika, Mexico, Grönland m. fl. st., men den är icke allestädes af samma slag, utan afviker med hänsyn till ursprung och bildningssätt, till fysiska och kemiska egenskaper samt till de i densamma inneslutna organiska lämningarna. Det har därför visat sig nödvändigt att använda särskilda namn för de olika slagen, t. ex. för bärnstenen från Sicilien simetit (det största kända stycket simetit finns i riksmuseum i Stockholm), från Rumänien rumänit, från Burma burmit o. s. v. Den förnämsta bärnstensförekomsten är kring södra Östersjön, men äfven denna bärnsten omfattar flera olika slag, af hvilka här såsom mest bekanta må nämnas gedanit, glessit, stantienit, beckerit och succinit. Gedaniten är gul, genomskinlig, förvittringsskorpan är snöhvit, af ett hvitt pulver, hvilket delvis kan torkas bort, hårdheten är endast 1,5--2, brottet mussligt och glasigt; vid upphettning till mellan 140° och 180° C. sväller den upp och börjar vid ännu högre värmegrad att smälta. Den söndersplittras lätt genom slag eller skärande och lämpar sig därför ej att arbetas. Man känner ej med säkerhet från hvad växt detta fossila harts härstammar, men det synes vara från ett barrträd, hvars ved har liknande byggnad som släktet Pinus. Insekter och små blad af växter äro funna inneslutna i gedaniten. Glessit är sannolikt ett gummiharts, brunt, nästan ogenomskinligt, med mussligt, fettglänsande brott. Hårdheten är 2. Lämningar af växter eller djur äro icke funna i glessiten, och man vet ej från hvilken växt den härstammar. Stantienit eller svartharts förekommer såsom kantiga eller rundade stycken med matt, svart yta; brottet är mussligt, glasglänsande, brunsvart, endast tunna splittror äro genomlysande; det är mycket sprödt och kan lätt rifvas till ett kanelbrunt pulver. Enstaka växtlämningar hafva funnits inneslutna i stantieniten, men af hvad växt den härstammar är ovisst. Beckerit eller brunharts förekommer såsom matt gråbruna, jordartade, knölformade stycken, hvilka endast i tunna splittror genomsläppa ljuset; det är något segt och låter endast med svårighet rifva sig till fint pulver af likaledes gråbrun färg. Man har i detsamma funnit lämningar af många olika slags växter, men dess ursprung är ännu ovisst. Succinit är den vanligaste och mest kända af Östersjöområdets bärnstenar och är den, som i allmänhet afses, när man talar om bärnsten; den är i förhållande till de öfriga af så öfvervägande betydelse, att vi i det följande skola uppehålla oss endast vid den. Den är vanligen genomskinlig eller genomlysande, men visar dock alla öfvergångar från klara till mjölkiga eller rent af ogenomskinliga varieteter. Färgen är företrädesvis gul, men kan stundom vara blåaktig, grön, röd, hvit eller svart, så att nästan alla färgtoner äro hos densamma representerade. Förvittringsskorpan är mörkfärgad och fast. Succinitens hårdhetsgrad är större än hårdheten hos öfriga slag af Östersjöbärnsten, mellan 2 och 3; ehuru något spröd, låter den väl arbeta sig, brottet är mussligt och fettglänsande. Som dess egentliga vikt endast är 1,050--1,096, är den så lätt, att den af böljrörelsen kan uppkastas från hafsbottnen på stranden. När den brännes, utvecklar den en angenäm aromatisk lukt, som dock verkar mycket retande på munnens och näsans slemhinnor. Den smälter, utan att förut svälla upp, först vid 250°--300° C., afger vid destillering 3--8 proc. bärnstenssyra, en egendomlig, grönbrun, brändt luktande olja (bärnstensolja), kolsyra, vatten och vätgas, medan bärnstenskolofonium återstår. Den höga procenthalten af bärnstenssyra är för succiniten särskildt utmärkande, ty sådan saknas i den "blåa jordens" (se nedan) öfriga hartser, medan bärnsten från andra lokaler i allmänhet innehåller mindre än 3 proc. däraf och endast från Rumänien visar samma sammansättning som succiniten, ehuru den afviker från denna genom