vissa fysiska egenskaper. Elementarbeståndsdelarna äro enligt O. Helin i procent: kol 78,63, väte 10,48, syre 10,47, svafvel 0,42. I alkohol lösas 20--25 proc., i kloroform 20,6 och i eter 18--23; i koncentrerad svafvelsyra löses succiniten med mahognibrun färg. Succiniten, eller den äkta Östersjöbärnstenen, förekommer tillsammans med gedanit, glessit och öfriga hartser, rundade bitar af kolvandladt trä, lämningar af kräftdjur, sjöborrar, mollusker, hajtänder etc. i den s. k. blåa jorden ("die blaue erde"), ett glaukonithaltigt, till de lägre oligocena lagren hörande, 1,2--6 m. mäktigt marint sandlager i Samland (mellan Kurisches haff och Frisches haff) i Ostpreussen. Men den träffas här ej i sitt ursprungliga läge, utan är ursköljd ur något äldre, numera förstördt lager, som antagligen bildats under den eocena tiden. Den blåa jorden sträcker sig längs Samlands hela nordkust, från Kurisches haff till Brüsterort, vid ändpunkterna ungefär i jämnhöjd med hafvets yta, men på midten 10--13 m. därunder; från Brüsterort mot söder sänker den sig under tilltagande mäktighet småningom till ett djup af omkr. 13 m. under hafsytan. Därigenom förklaras den ymniga bärnstensuppspolningen på Samlands kuster. De nedsänkta delarna af den nästan horisontala "blåa jorden" utmynna nämligen vid pass 600 meter från stranden på sluttningen af den därstädes brant stupande hafsbottnen, och det är därifrån, som hafvet hämtar de massor af bärnsten, som jämte hafstång m. m. (s. k. "bernsteinkraut") sedan urminnes tider, vid nordliga och västliga stormar, uppkastats på stranden. Dels ur samma lager, dels från bärnstenens ursprungliga alstringsort (antagligen en nu sjunken större landsträcka i södra delen af Östersjön), har hafvet -- under nivåförhållanden, som måste hafva varit olika med de nuvarande -- äfven hämtat den bärnsten, som i enstaka stycken eller i spridda "nästen" finnes aflagrad i de öfver den blåa jorden befintliga tertiära aflagringarna, som träda i dagen i de 45--60 m. höga strandbankarna på Samlands kust. Och slutligen härrör äfven från samma källor den stora mängd bärnsten, som finnes i dessa trakters kvartära bildningar, hvarvid äfven inlandsisen bidragit till bärnstenens kringspridning, i det att bärnstenen indragits i de olika isströmmarnas moräner och med dessa förts åt skilda håll, för att vid deras förstöring åter utslammas. Ett dylikt ursprung har åtminstone en stor del af den bärnsten, som träffas i kvartärbildningarna i norra Tyskland, Polen, Holland, Danmark, södra Sverige, Finland och Norge. Bärnstenen ådrog sig redan tidigt uppmärksamhet. I Norden går dess användning tillbaka ända till stenåldern. Den saknas i de danska "kjökkenmöddingerne", men finnes i mängd i grafvar från den slipade flintans ålder, såväl i Sverige som i Danmark. Under bronsåldern och den äldre järnåldern tyckes bärnstenens användning hafva aftagit i båda länderna, men under den yngre järnåldern synes den, att döma i synnerhet af de massor (såväl bearbetad som rå), hvilka hittas i "svarta jorden" på Björkö eller uppkastas på stranden därutanför, hafva haft vidsträckt användning. Äfven i södern förekom bärnstenen tidigt. Italien kan uppvisa dess användning redan under detta lands bronsålder (Marmore vid Terni) och vid början af dess järnålder (Villanova och Marzabotto). T. o. m. den franska stenåldern kan uppvisa bärnsten. En 12,5 cm. lång bärnstenshammare är funnen i Bohus län. Under antiken sysselsatte man sig mycket med frågan om bärnstenens ursprung, och utom de nedan anförda, mera vetenskapligt grundade åsikterna förekom en mängd mytiska förklaringar. Redan då lämnade bevisligen både Östersjö- och Nordsjöområdena bärnsten till de södra kulturfolken. Från Samland gick vägen dels uppför Weichsel, öfver Carnuntum och Pannonien, till Italien och Grekland, dels utför Dnjepr till Svarta hafvet, och samma väg tages fortfarande till orienten. Genom kemisk pröfning af bärnsten från förhistoriska grafvar kan man numera med full säkerhet afgöra, om den härstammar från Östersjöområdet eller ej. Helm har t. ex. kunnat ådagalägga, att de bärnstenspärlor, som Schliemann insamlat ur kungagrafvarna vid Mykenai, härröra från Östersjöbärnstenen (succiniten), som sålunda redan för 3,000 år sedan funnit väg till södern. Det är numera fullt utredt, att bärnstenen är ett harts, alstradt af längesedan utdöda barrträdsarter. Redan Aristoteles kände bärnstenens hartsnatur och kallade den förstenad poppelkåda. Plinius säger uttryckligen, att den härstammar från barrträd, och äfven Tacitus antager, att den måste varit saften af något träd på grund af de i densamma inneslutna djurlämningarna. De afgörande bevisen för bärnstenens verkliga natur framlades dock först af M. Lomonosov (1757), F. S. Bock (1767), von Struve (1811), Wrede (s. å.) och Schweigger (1819), af hvilka de båda sistnämnde äfven förfäktade den åsikten, att bärnstenen ej härstammade från något nu lefvande trädslag, såsom man förut antagit, utan att det var fråga om ett fossilt harts. Af öfriga forskare, som lämnat viktiga bidrag till frågan om bärnstenens ursprung, må nämnas G. C. Berendt (1830, 1845), J. C. Aycke (1835) och, framför alla, H. R. Göppert dels ensam (1836, 1853), dels tillsammans med Berendt (1845) och A. Menge (1883). Genom de senare årens undersökningar, företrädesvis af H. Conwentz och O. Helm i Danzig, är kännedomen om bärnstenens bildning i många hänseenden ytterligare fullständigad. De träd, som gifvit upphof till bärnstenen (succiniten), och af hvilka vedpartier funnits i denna inneslutna, sammanfattas af Conwentz under kollektivnamnet Pinus succinifera, som sannolikt i verkligheten omfattar flera olika tallar (släktet Pinus i inskränkt bemärkelse) samt möjligen äfven granar (Picea). De harts-(kåd-)förande organen i dessa träd voro emellertid ej talrikare än hos våra granar och tallar, och den rikliga kådafsöndringen berodde därpå att bärnstensträdens skogar voro sjuka. Så snart träden skadats genom yttre åverkan, såsom af vinden, blixten, parasitväxter, djur, eller till följd af själfkvistning, flöt kåda fram för att läka såren. Denna kåda var blandad med cellsaft och därför icke ren, utan mjölkig (sådan bärnsten är den, som i handeln kallas knochen), och först då den af solen ånyo smältes och cellsaften afdunstade, blef den gul och ren. Den tunnflytande kådan kunde droppa från gren till gren och från dessa hänga ned såsom fria droppar (ty. tropfen), tappar (ty. zapfen) eller "stalaktiter", hvilka ännu i dag såsom bärnsten visa sin ursprungliga form, eller kunde den vid andra tillfällen utgjuta sig lager öfver lager på barken eller på grenar