eller marken samlas till "stalagmiter", och sådana stycken (ty. schlauben) bestå därför af tunna lameller efter de olika utgjutningarna. Det är i denna af solen omsmälta kåda, som inneslutningar af andra organiska föremål, blad, blommor, insekter o. s. v., förekomma. Den kåda, som föll till marken, sammankittade partier af därvarande mylla, hvilken utgjordes af förmultnadt trä, smärre grenar, lämningar af andra växter, svamptrådar, svampsporer, pollenkorn, kitindelar och exkrementer af insekter, och på sådant sätt uppkommo de oregelbundna och orena stycken, som i handeln benämnas firniss, och som kunna användas endast till tekniska ändamål. Så kallade "flisor" och "plattor" äro uppkomna genom skada på kambiumlagret inuti trädet, hvilken vållade uppkomsten af en abnorm parenkymväfnad, som sedermera fullständigt förhartsades. Dessa plattor blefvo fria först då trädet hade förmultnat, och kunna naturligtvis ej innehålla lämningar af andra växter eller af insekter, men väl på ytan visa aftryck af den omgifvande veden. Efter att bärnstensträdens skogar under årtusenden egt bestånd, hade på marken hopat sig stora massor af den kåda, som bildats på ett eller annat af ofvan anförda sätt. Sedan bröt hafvet in öfver skogen, och den under tiden i de eocena lagren hårdnade kådan svämmades in i de fina sandmassor, som bildade den blåa jorden. Bärnstenen har i Preussen fordom hufvudsakligen erhållits vid och på stränderna. Efter starka nordvästliga stormar kan den där uppkastade kvantiteten vara ganska betydlig, såsom t. ex. under en höstnatt 1862, då man i närheten af Palmnicken och Nodems insamlade ej mindre än 2,000 kilogram. Men värdet af den uppkastade bärnstenen är mycket olika under olika år, hvilket står i samband med stormarnas styrka och riktning. Så uppskattas t. ex. den på stränderna af Västpreussen 1904 samlade bärnstenen till 2,000--3,000 mark, medan man ansåg, att den som erhållits på vintern och våren innevarande år (1905) redan belöpte sig till 40,000 marks värde. Denna bärnsten är vanligen invecklad i hafstång och har ingen nämnvärd förvittringsskorpa. Dessutom användes i dessa trakter det s. k. bärnstensfisket, hvarvid från båtar eller flottor, med tänger, skrapor, håfvar o. s. v. bärnstenen upphämtas från hafsbottnen. Firman Stantien & Becker använde för samma ändamål i Kurisches haff fordom med framgång mudderverk och dykare. Sedan ett par hundra år tillbaka har man äfven genom gräfning i jorden där och hvar tillgodogjort sig den i densamma förekommande bärnstenen, men först på senare tid, sedan man kommit under fund med att den blåa jorden är den bärnstensförande bergarten, har man vid Palmnicken i Östpreussen (Samland) på denna anlagt en ordnad grufdrift, genom hvilken den största mängden bärnsten numera erhålles. Grufvorna äro ordnade alldeles såsom stenkolsgrufvor, och som endast de 3 nedersta meterna af den blåa jorden äro bärnstensförande, äro dessa de enda, som bearbetas. Den lösbrutna jorden lastas på kärror, hvilka på spårvägar föras till schaktet och upphissas, hvarpå innehållet tömmes i vaskrännor, som arbeta med det från grufvorna utpumpade vattnet och där bärnstenen utvaskas. De stora styckena iakttagas och tillvaratagas vanligen redan nere i grufvan, och för att vara säker om att arbetarna ej undansnilla något sådant, visiteras de när de komma upp. Förr kunde de små bitarna endast användas till tekniska behof, såsom till fernissor o. s. v., men sedan 1889 använder man dem äfven till framställning af en bärnstensmassa, som för blotta ögat icke kan skiljas från den naturliga bärnstenen. De små styckena tvättas fullständigt rena genom att sköljas med vatten och sand i roterande tunnor, befrias från förvittringsskorpan och sorteras efter färg och egentlig vikt, hvarpå de vid en temperatur af 140°--160° C. medelst hydrauliska pressar sammanpressas till en kompakt massa, som endast under mikroskopet (genom mera långdragna porer) kan skiljas från den naturliga bärnstenen. Som emellertid de dyrbaraste sorterna ej på detta sätt kunna efterhärmas, har den sålunda fabricerade bärnstensmassan i medeltal endast ungefär en tredjedel af den naturliga bärnstenens värde, hvilket i alla fall ger betydligt större behållning än om de små styckena användts för tekniska behof. Här må i förbigående nämnas, att ehuru bärnstensstycken, som väga mer än 1/2 kg., äro sällsynta, kan dock vikten stundom uppgå till flera kg.; det största hittills kända, som väger 9,82 kg., är funnet vid Strassburg i Västpreussen samt förvaras nu i "Museum für naturkunde" i Berlin. Någon uppgift om dess värde har ej erhållits, men ett annat stycke därstädes, som väger 6,75 kg., har värderats till 27,000 kr. Bärnstensstyckenas värde beror på deras storlek och färg. Man urskiljer i Preussen följande 4 klasser: sortiment: stycken öfver 10 gram, tonnenstein: 12--18 st. på 1 kg., korall: användbar endast till pärlor, sandstein, schlauben samt schluck: användbar endast för tekniska ändamål. Dessa klasser delas vidare i underafdelningar, så att man i bärnstenshandeln skiljer mellan mer än 150 sorter. Den dyrbaraste bland dessa kallas "bastard" och är halft genomskinlig samt ljust gröngul till färgen ("kumstfarbig"; "kumst" är provinsialnamn för surkål). Den värderas mest i Europa och orienten, under det den fullkomligt klara bärnstenen med största fördel afsättes i Amerika, Afrika och på Söderhafsöarna. Af de större styckena förfärdigas skålar, bägare, toalettsaker, större prydnader och skedar m. m. Mindre, platta stycken användas till broscher, aflånga stycken till cigarr- och pipmunstycken (sådana anses i orienten förekomma smitta). Mindre stycken af klar färg bearbetas till pärlor, som allmänt bäras af bondkvinnorna i norra Tyskland. Största delen går dock till Afrika, Asien (Kina, Japan, Tibet), Söderhafsöarna och Amerika. För tekniska behof användes öfver hufvud all bärnsten, som ej kan bearbetas; mest eftersökt är den ogenomskinliga hvita eller ljusgula sorten ("knochen"), därför att den innehåller den största mängden bärnstenssyra. Denna syra står högt i pris och nyttjas i kemien (såsom reagens), i fotografien och vid färgning. Förr nyttjades den äfven i medicinen. Af den sämsta sorten beredas flera slags fernissor och kitt samt rökelse. -- Bärnstenen bearbetas lätt med löfsågar, filar, stämjärn och knifvar samt poleras medelst pimsten, krita med vatten och gnidning med tummen. Bärnstenen i hela Östpreussen samt vid kusterna af Västpreussen (utom en sträcka, som tillhör staden Danzig) och en del af Pommern är regale, och firman Stantien & Becker, som till 1899 arrenderade