Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bärnsten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller marken samlas till "stalagmiter", och sådana
stycken (ty. schlauben) bestå därför af tunna
lameller efter de olika utgjutningarna. Det är i
denna af solen omsmälta kåda, som inneslutningar af
andra organiska föremål, blad, blommor, insekter
o. s. v., förekomma. Den kåda, som föll till
marken, sammankittade partier af därvarande mylla,
hvilken utgjordes af förmultnadt trä, smärre grenar,
lämningar af andra växter, svamptrådar, svampsporer,
pollenkorn, kitindelar och exkrementer af insekter,
och på sådant sätt uppkommo de oregelbundna och
orena stycken, som i handeln benämnas firniss, och
som kunna användas endast till tekniska ändamål. Så
kallade "flisor" och "plattor" äro uppkomna genom
skada på kambiumlagret inuti trädet, hvilken
vållade uppkomsten af en abnorm parenkymväfnad, som
sedermera fullständigt förhartsades. Dessa plattor
blefvo fria först då trädet hade förmultnat, och kunna
naturligtvis ej innehålla lämningar af andra växter
eller af insekter, men väl på ytan visa aftryck af
den omgifvande veden. Efter att bärnstensträdens
skogar under årtusenden egt bestånd, hade på marken
hopat sig stora massor af den kåda, som bildats på
ett eller annat af ofvan anförda sätt. Sedan bröt
hafvet in öfver skogen, och den under tiden i de
eocena lagren hårdnade kådan svämmades in i de fina
sandmassor, som bildade den blåa jorden.
Bärnstenen har i Preussen fordom hufvudsakligen
erhållits vid och på stränderna. Efter starka
nordvästliga stormar kan den där uppkastade
kvantiteten vara ganska betydlig, såsom t. ex. under
en höstnatt 1862, då man i närheten af Palmnicken
och Nodems insamlade ej mindre än 2,000 kilogram. Men
värdet af den uppkastade bärnstenen är mycket olika
under olika år, hvilket står i samband med stormarnas
styrka och riktning. Så uppskattas t. ex. den på
stränderna af Västpreussen 1904 samlade bärnstenen
till 2,000–3,000 mark, medan man ansåg, att den som
erhållits på vintern och våren innevarande år (1905)
redan belöpte sig till 40,000 marks värde. Denna
bärnsten är vanligen invecklad i hafstång och har
ingen nämnvärd förvittringsskorpa. Dessutom användes
i dessa trakter det s. k. bärnstensfisket, hvarvid
från båtar eller flottor, med tänger, skrapor, håfvar
o. s. v. bärnstenen upphämtas från hafsbottnen. Firman
Stantien & Becker använde för samma ändamål i Kurisches
haff fordom med framgång mudderverk och dykare. Sedan
ett par hundra år tillbaka har man äfven genom
gräfning i jorden där och hvar tillgodogjort sig
den i densamma förekommande bärnstenen, men först
på senare tid, sedan man kommit under fund med att
den blåa jorden är den bärnstensförande bergarten,
har man vid Palmnicken i Östpreussen (Samland) på
denna anlagt en ordnad grufdrift, genom hvilken den
största mängden bärnsten numera erhålles. Grufvorna
äro ordnade alldeles såsom stenkolsgrufvor,
och som endast de 3 nedersta meterna af den blåa
jorden äro bärnstensförande, äro dessa de enda, som
bearbetas. Den lösbrutna jorden lastas på kärror,
hvilka på spårvägar föras till schaktet och upphissas,
hvarpå innehållet tömmes i vaskrännor, som arbeta
med det från grufvorna utpumpade vattnet och där
bärnstenen utvaskas. De stora styckena iakttagas och
tillvaratagas vanligen redan nere i grufvan, och för
att vara säker om att arbetarna ej undansnilla något
sådant, visiteras de när
de komma upp. Förr kunde de små bitarna endast
användas till tekniska behof, såsom till fernissor
o. s. v., men sedan 1889 använder man dem äfven
till framställning af en bärnstensmassa, som för
blotta ögat icke kan skiljas från den naturliga
bärnstenen. De små styckena tvättas fullständigt
rena genom att sköljas med vatten och sand i
roterande tunnor, befrias från förvittringsskorpan
och sorteras efter färg och egentlig vikt, hvarpå
de vid en temperatur af 140°–160° C. medelst
hydrauliska pressar sammanpressas till en kompakt
massa, som endast under mikroskopet (genom mera
långdragna porer) kan skiljas från den naturliga
bärnstenen. Som emellertid de dyrbaraste sorterna
ej på detta sätt kunna efterhärmas, har den sålunda
fabricerade bärnstensmassan i medeltal endast ungefär
en tredjedel af den naturliga bärnstenens värde,
hvilket i alla fall ger betydligt större behållning än
om de små styckena användts för tekniska behof. Här
må i förbigående nämnas, att ehuru bärnstensstycken,
som väga mer än 1/2 kg., äro sällsynta, kan dock
vikten stundom uppgå till flera kg.; det största
hittills kända, som väger 9,82 kg., är funnet vid
Strassburg i Västpreussen samt förvaras nu i "Museum
für naturkunde" i Berlin. Någon uppgift om dess värde
har ej erhållits, men ett annat stycke därstädes,
som väger 6,75 kg., har värderats till 27,000 kr.
Bärnstensstyckenas värde beror på deras storlek och
färg. Man urskiljer i Preussen följande 4 klasser:
sortiment: stycken öfver 10 gram, tonnenstein: 12–18
st. på 1 kg., korall: användbar endast till pärlor,
sandstein, schlauben samt schluck: användbar endast
för tekniska ändamål. Dessa klasser delas vidare
i underafdelningar, så att man i bärnstenshandeln
skiljer mellan mer än 150 sorter. Den dyrbaraste bland
dessa kallas "bastard" och är halft genomskinlig samt
ljust gröngul till färgen ("kumstfarbig"; "kumst"
är provinsialnamn för surkål). Den värderas mest i
Europa och orienten, under det den fullkomligt klara
bärnstenen med största fördel afsättes i Amerika,
Afrika och på Söderhafsöarna. Af de större styckena
förfärdigas skålar, bägare, toalettsaker, större
prydnader och skedar m. m. Mindre, platta stycken
användas till broscher, aflånga stycken till cigarr-
och pipmunstycken (sådana anses i orienten förekomma
smitta). Mindre stycken af klar färg bearbetas
till pärlor, som allmänt bäras af bondkvinnorna i
norra Tyskland. Största delen går dock till Afrika,
Asien (Kina, Japan, Tibet), Söderhafsöarna och
Amerika. För tekniska behof användes öfver hufvud
all bärnsten, som ej kan bearbetas; mest eftersökt
är den ogenomskinliga hvita eller ljusgula sorten
("knochen"), därför att den innehåller den största
mängden bärnstenssyra. Denna syra står högt i pris och
nyttjas i kemien (såsom reagens), i fotografien och
vid färgning. Förr nyttjades den äfven i medicinen. Af
den sämsta sorten beredas flera slags fernissor och
kitt samt rökelse. – Bärnstenen bearbetas lätt med
löfsågar, filar, stämjärn och knifvar samt poleras
medelst pimsten, krita med vatten och gnidning
med tummen.
Bärnstenen i hela Östpreussen samt vid kusterna af
Västpreussen (utom en sträcka, som tillhör staden
Danzig) och en del af Pommern är regale, och firman
Stantien & Becker, som till 1899 arrenderade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
