stämningar och olika behandlingssätt 1865 och 1866 - han hade redan 1864 målat sin första fantasi öfver detta motiv), Herdens klagan (1866, visar påverkan af Feuerbach), Ideellt vårlandskap (villa med älskande par, blomplockerskor och amoriner), Italiensk villa i skymning, Gammalromersk vingård, Mördaren och furierna, Fjällklyftan med draken, som förskräcker vandrarna (1870), Triton och nereid (1874, den sista tafla af B., som Schack köpte). 1870-talets inbrott medför ett nytt skede i B:s konst, hans målningssätt blir bredt dekorativt, hans kolorit kraftig och lysande. Han målar nu nya hafsidyller, De saliges ö (1878, Berlins nationalgalleri), Dödens ö (flera exemplar, det första 1880, ett i Leipzigs museum, 1886), Den heliga lunden (1882, Basels museum) och Tystnaden i skogen (1885).

Dödens ö.</img>

På 1870- och 1880-talen var B. säkert den mest
omstridde bland tyska målare, hans stil och hans
brokiga kolorit med dess intensiva blåa färg väckte
harm och löje, hans utställningar rönte skrattsuccés,
och han blef mestadels omtalad som en excentrisk
sensationsmålare, som till hvarje pris sökte väcka
uppseende, om man också ej hade rätt att misstänka,
att han rent af dref med publiken. Inför några af
hans taflor ropades på skandal - så var fallet,
då "De saliges ö" 1878 införlifvades med Berlins
nationalgalleri - och hans flesta arbeten förblefvo
en tid bortåt osålda. Vågornas lek (1883) var
utställd äfven i Stockholm, innan en konstvän
skänkte den till pinakoteket i München. Under
åren 1874-85 vistas B. åter i Italien, denna gång
med Florens som högkvarter. 1885 flyttar han till
Zürich. Där målas Centaurens besök i bysmedjan (1888)
och Vita somnium breve (s. å., i Basels museum) -
en symbol af lifvets olika åldrar, i förgrunden de
lekande barnen vid källan, i bakgrunden gubben, som
drabbas af dödens lie. Från 1890-talet äro de båda
triptykerna Venus genitrix och Mariasagan, Kriget
(Dresdengalleriet), Melancolia och Pesten (båda i
Basels museum) m. fl. Sedan 1895 var B. mestadels
bosatt vid S. Domenico utanför Florens. Död därstädes
16 jan. 1901.

B. har äfven målat sagomotiv sådana som Gud fader
visar Adam paradisets lustgård - mycket gemytligt
uppfattad - och Sankt Antonius"predikar för fiskarna,
flera bibliska ämnen - Nedtagandet från korset,
Madonna, Kristi födelse, som höra till hans svagaste
alster - tomma och uppstyltade - och porträtt,
bland dem flera själfporträtt, som ej alla visa
hans styrka. Han är mycket ojämn, har föga sinne
för linjeskönhet och för form öfver hufvud taget,
och om mera än en
af hans målningar gäller, att den poetiska tanken
däri är vida förmer än det måleriska utförandet. Han
är en kraftig och ytterst fantasirik naturskald. För
hans inbillning tar naturstämningen kroppslig gestalt,
de lättjefulla vågorna bli hvilande hafsnymfer, som
leka med måsar eller jätteormar, och vågornas lek
blir tumlande hafsjungfrur och hafscentaurer. Pan
spelar på sin rörpipa i vassen, vårens vingade barn
dansa ringdans vid källan, ur fjällklyftan kommer
en vederstygglig jättedrake framkrypande, i skogens
tystnad drömmer Saga, och den heliga lundens offereld
mellan cypresserna vaktas af den hvita enhörningen,
döden rider genom höstens brokiga färgprakt,
och öfver det sofvande hafvet glider båten stilla
fram till den hemlighetsfulla ön med grafkamrarna i
bergets väggar. B:s konst är en hymn till naturen och
lifvet. Hans område omspänner idyll, elegi och tragik,
det täcka, det groteska, demoniska, lidelsefulla,
liksom det evigt lugna, det småleende glädtiga och
det bullersamt och godmodigt skrattande. Han kan vara
brutal och banal, kan verka okultiverad, smaklös och
braskande. Han målar sina visioner med omsorgsfull
beräkning och är ständigt road af tekniska experiment,
af sysslande i "målarköket". Själslifvet ligger
absolut utanför hans område, han är föga individualist
och karakteristiker. Att måla med naturen för ögonen
ligger ej för hans lynne, han målar ur minnet,
och under vissa skeden af hans verksamhet sträfvar
han alls ej efter att ge verklighetsintryck, men
uteslutande efter att ge en starkt betonad dekorativ
färgharmoni eller att liffullt berätta. Hans konst
betecknar det tyska romantiska måleriets kulmen, han
förverkligar Genellis och Prellers sträfvan efter
klassisk hållning, förenad med germansk anda. Då
tyskarna omsider fingo ögonen öppna för hans betydelse
som modern fantasikonstnär, förbytte sig oviljan och
gycklet till en beundran utan måtta, och en verklig
Böcklinkult uppstod, som först nu börjar mötas af den
reaktion, som ej gärna kunde uteblifva. B. hyllades
på 1890-talet i Tyskland som seklets störste målare,
sidoställdes med Michelangelo och Rubens och nämndes
jämte Bismarck och Richard Wagner som den germanska
andans främste målsman efter Goethe. Tyska museer
skyndade att tillegna sig hans arbeten, de finnas
- förutom i Schacks galleri - talrikt i Berlins
nationalgalleri (utom de redan nämnda den genom
Max Klingers radering mycket kända, stiliserade En
vårdag, Pietà, 1879, Bränningen, s. å., Eremiten,
Själfporträtt med döden spelande fiol bakom målaren,
ett svagt Damporträtt m. fl.), i Dresden (Vårlek,
1869, Sommardag med badande barn, Kriget), i Leipzig,
Hamburg, Wien, Stuttgart, Magdeburg och Karlsruhe. I
Basel är han rikt representerad. - B:s inflytande
har varit märkbart hos flera samtida tyska målare,
bl. a. Klinger, Stuck, Sandreuter. Praktverket
Arnold B. Eine auswahl der hervorragendsten werke
des künstlers (4 dlr. 1892-1901) innehåller en
mängd af hans verk i fotogravyr, 4:e delen dessutom
hans lefnadsteckning af H. A. Schmid. I den frodiga
Böcklinlitteraturen, som sett dagen på de sista åren,
äro denna framställning och "Arnold B." af A. Frey
(1903) de mest betydande arbetena. Jfr dessutom
F. H. Meissner, "Arnold B." (1898), H. Mendelsohn,
"B." (1901), Floerke, "Zehn jahre mit B." (1902),