mer befäste B. i hans åsikter. Efter många förföljelser begaf han sig 1624 till Dresden. Död i Görlitz s. å. Bland hans skrifter må för öfrigt nämnas Mysterium magnum, som innehåller en utläggning af 1:a Mose bok. En samlad upplaga af hans skrifter har utgifvits i 7 band (1831--47, ett urval af Claassen 1885). -- B. tillhörde den på hans tid gängse mystiska riktningen inom filosofien. Hans egentliga problem var att förklara huru Gud kunde vara fri från ändlighet och brist, på samma gång som han vore grunden till en ändlig och bristfällig värld. Detta problem sökte han lösa panteistiskt. Enligt B. är Gud till sitt ursprungliga väsende enheten af alla motsatser, men för att erhålla full verklighet särskiljer han från sig världen genom en kemisk process. Världsprocessen är en öfvergång från elementära och oorganiska krafter till högre och organiska. Äfven det onda blir ett nödvändigt genomgångsstadium. I utförandet af sin grundåsikt begagnar sig B. af en genomförd parallellism emellan kemiska och moraliska förhållanden. Världsprocessen, hvars slut är magien, eller andens fulla herravälde öfver naturen, blir icke fullständig förrän vid världens ände, då de goda och de onda krafterna helt och hållet skiljas åt och sinsemellan fullständigt förena sig i en enhet. B:s filosoferande är starkt uppblandadt med mystiska och fantastiska element och lämnar således ur formell synpunkt mycket öfrigt att önska. Flera af hans tankar återkomma dock i den nyare filosofien, i synnerhet hos Schelling (som under det ena stadiet af sin utveckling mottog direkt inverkan af B.) och i viss mån äfven hos Hegel. Jfr Fechner, "Jakob Böhme und seine schriften" (1857). ^{L. H. Å.}* Böhme, Franz Magnus, tysk musikhistoriker, f. 1827 i närheten af Weimar, d. 1898, var 1878--85 lärare i musikhistoria och kontrapunkt vid Hochs konservatorium i Frankfurt a. M. Han utgaf bl. a. "Altdeutsches liederbuch" (1877), en viktig och med stor flit åvägabragt samling texter och melodier, och Geschichte des tanzes in Deutschland (1886), det förnämsta arbetet i sitt slag. ^{A. L.} Böhmen (tjech. Čechy, lat. Bohemia), fordom själfständigt konungarike, numera näst Galizien det största och folkrikaste af de österrikiska kronländerna, ligger mellan 48° 34' och 51° 3' n. br. samt 12° 7' och 16° 50' ö. lgd. Det gränsar i s. v. till Bajern, i n. v. till konungariket Sachsen, i n. ö. till Preussen (Schlesien) och i s. ö. till Mähren och Nedre Österrike. Dess areal är 51,967 kvkm. (= Jämtlands län) eller 17,3 proc. af den österrikiska delen af Österrike-Ungern. Fysisk geografi, Ytbildning. B. är mer än något annat land i det inre Europa ett skarpt begränsadt område, hvilket bl. a. framgår däraf att det icke mottager någon flod från annat land och att det afbördar nästan allt sitt vatten genom en enda port. Det omgifves på alla sidor af berg, och dess politiska gräns sammanfaller i regel med dessas högsta kam. I n. v. begränsas det af Fichtelgebirge, från hvilken platå Eger flyter åt ö. till Elbe, och af Erzgebirge, som stupar brant ned i Egerdalen och hvars högsta topp, Keil berg (1,244 m.), ligger inom B.; där Elbe bryter sig ut ur B., ligga Elbes sandstensberg (Elbsandsteingebirge), som i ö. sammanhänga med Lausitzbergen (Lausitzer gebirge); ö. om dessa följa Iserbergen (Isergebirge). Mellan dessa båda berg leder en dal mot n., och genom den rinner Görlitz-Neisse, den enda flod, utom Elbe, som flyter ut ur B. Ö. därom ligga Riesengebirge, hvilkas högsta topp, Schneekoppe (1,603 m.), är på bömiskt område. Genom Landshutpforte (540 m.), ö. om nyssnämnda berg, går den direktaste förbindelsen mellan Prag och Breslau. De följande gränsbergen äro Heuscheuergebirge och Adlergebirge (1,114 m.). Ofta sammanfattas dessa nordöstra kantberg ända från Lausitz-bergen under namnet Sudeterna, hvilket dock äfven har en inskränktare betydelse (se Sudeterna). -- B:s sydöstra gräns markeras af de märiska höjderna, som nå 600--800 m. I s. v. slutligen höjer sig Böhmerwald, som genom sänkan vid Neumark delas i en högre, sydlig del och en lägre, nordlig. Dess högsta toppar ligga inom bajerskt område; inom B. märkes den 1,362 m. höga toppen Kubany (se Böhmerwald). Begränsadt af dessa kantberg, är B. en stor bergsslätt (massiv), till ålder och skapnad mycket påminnande om det nordsvenska massivet, öfver det höjer sig Brdawald (857 m.) v. om mellersta Moldau, samt i nordvästra delen Tepl-bergen (843 m.), Karlsbad-bergen och Kaiserwald (987 m.), hvilka bilda en förbindelse mellan Erzgebirge och sydbömiska platån. Till Karlsbad-bergen sluta sig i ö. Duppaubergens basaltplatåer (932 m.) och, skilda från dem genom Saaz-slätten, Mittelgebirge (835 m.), på båda sidor om Elbe. Geologisk beskaffenhet. Hela södra hälften af B. samt de omgifvande kantbergen bestå af urberg, veckad gnejs, glimmerskiffer och granit. Endast ett relativt mindre område i midten, ungefär mellan Pilsen och Prag, innehåller kambriska, siluriska, devoniska och stenkolsaflagringar, afsatta i en insjö. Nordöstra B., ungefär mellan Elbe och Sudeterna, har under krittiden varit täckt af en från n. inträngande hafsvik, i hvilken sandsten och krita aflagrats. Ännu efter början af tertiärtiden voro här sjö och träsk, i hvilka norra B:s rika brunkolslager bildats. Under mellersta och yngre tertiärtiden egde i norra B. stora förkastningar rum, i det att marken s. om Sudeterna och än mer s. om Erzgebirge instörtade, hvarigenom det senare berget fick sin branta södra kant och Eger- och Biela-dalarna bildades. Samtidigt frampressades ur jordens inre vulkaniska massor, som nu bilda de basaltberg, hvilka åtfölja förkastningslinjen från Fichtelgebirge mot n. ö. ända till Nedre Schlesien. Af den forna vulkaniska verksamheten i dessa trakter finnas ännu spår kvar i den mängd af heta källor (termer), som här förekomma. I ofvannämnda paleozoiska bäcken i B:s centrum träffas B:s viktigaste mineralier, nämligen silfver vid Přibram, järn vid Nučic, stenkol vid Pilsen m. m., hvartill kommer brunkol, mest i Biela-dalen. De berömdaste mineralkällorna äro Karlsbad, Marienbad, Franzensbad, Teplitz-Schönau, Johannisbad, Gieshübl-Puchstein, Bilin, Püllna, Seidschütz och Sedlitz, Liebwerda, Königswart, Sangerberg och Neudorf. Vattendrag. Landet hör så godt som helt och hållet till Elbes flodområde; dock är hufvudfloden icke Elbe, utan Moldau, ty denna flod lämnar ensam hälften af det vatten, som går från B. till Sachsen, medan Elbe lämnar blott en tredjedel däraf. Till Moldau flyta från h. Maltsch, Lužnitz och Sázawa, fr. v. Wottawa och Beraun. Elbe mottar fr. h.