till herre öfver de länder, som motsvara den nuv. österrikiska monarkien, med undantag af Tyrolen och Salzburg, så att hans välde i söder sträckte sig ända ned till Adriatiska hafvet. I norr ryckte han till sig delar af Polen och gjorde vid Östersjöns kust lyckliga korståg mot de hedniske preussarna. Vid försöket att återtaga de tyska länderna, hvilka han förlorat genom sin vägran att gifva kejsar Rudolf af Habsburg hyllning, stupade Ottokar på March-fältet 26 aug. 1278. Därmed var det slut med drömmen om att grunda en nationell bömisk storstat. Några årtionden senare utslocknade med Venceslav III przemyslidernas gamla ätt, 1306. - Efter några år af osäkerhet och oro kallades en ättling af det luxemburgska huset (1310-1437) på B:s tron. Johan (1310-46), en son till tyske kejsaren Henrik VII af Luxemburg och svåger till den siste przemysliden, förvärfvade för B:s krona Lausitz och fick äfven öfverhögheten öfver Schlesien; han stupade 1346 i slaget vid Crécy. Under denne krigiske konungs son Karl (1346-78), såsom tysk kejsare Karl IV, nådde B. sin högsta blomstring. Prag förskönades genom praktfulla byggnader, upphöjdes till ärkebiskopssäte 1344 och blef 1348 säte för ett nystiftadt universitet. Den inre ordningen befästes, samfärdseln främjades, och industrien lyftes, i synnerhet genom inflyttade tyskar. Men mot den allt för mycket kring sig gripande germaniseringen, hvilken redan de siste przemysliderna underlättat och som nu, under konungar af tysk härkomst, sköt än större fart, vaknade en nationell tjechisk rörelse. Denna stod i närmaste sammanhang med reformatorn Johan Hus' uppträdande under Karls son, den svage Venceslav IV (1378-1419). Strax efter dennes död utbröto de s. k. husit-krigen (se d. o.), som i 16 år spredo förödelse öfver B. och tillgränsande länder. En tids lugn inträdde, sedan husiterna besegrats vid Lipan 1434 och bömarna 1436 ändtligen som konung erkänt kejsar Sigismund, Venceslavs broder, samt en kyrklig förlikning åvägabragts (de s. k. Basel- och Iglau-kompaktaterna, se Baselkonsiliet, sp. 1018). Men under Sigismunds måg och efterträdare, Albrekt af Habsburg (1437-39), och dennes son Vladislav posthumus (1440-57), som kom till världen efter faderns död, flammade striden upp på nytt. Kronans makt hade under husitkrigen ohjälpligt försvagats, landet ödelagts och nästan allt inflytande inom den bömiska staten samlats i adelns händer. Den förre riksföreståndaren, den moderat husitiskt sinnade, statskloke Georg Podiebrad (1458-71), valdes bland sex pretendenter till konung samt lyckades trots påfvens bullor och sin egen mågs, den ungerske konungen Mathias Corvinus', korståg försvara religionsfriheten och sin krona. Efter hans död kom med prins Vladislav af Polen (1471-1516) det jagellonska huset (1471-1526) på tronen, och under de svage konungarna af detta hus nådde det bömiska adelsväldet sin höjdpunkt. Vladislav måste uthärda ett krig mot Mathias Corvinus och till honom afträda Mähren, Schlesien och Lausitz (1479), men han förenade åter dessa länder med B., sedan han efter Mathias' död blifvit vald till konung jämväl i Ungern (1491). Genom religionsfreden i Kuttenberg (1485), där fri religionsutöfning tillerkändes husiterna, bragtes bekännelsestriden till slut; men den omständigheten att både Vladislav och hans son Ludvig den brådmogne (1516-26) så ofta voro frånvarande (de residerade nämligen i Ungerns hufvudstad, Buda) gaf adeln tillfälle att under inbördes fejder rifvas om makten och ställa de lägre klasserna i ett allt djupare beroende. Försöket att med B. och Ungern som kärna bilda ett jagellonskt Donauvälde misslyckades fullständigt, i det att Ludvig i strid mot de från Balkanhalfön anstormande turkarna vid Mohacz (29 aug. 1526) förlorade krona och lif. Några månader senare (23 okt.) lyckades ärkehertig Ferdinand af Österrike, Ludvigs svåger, af ett ständerutskott bli vald till B:s konung, och därmed kom B. under huset Habsburg, hvilket sedermera (med ett kort afbrott, 1619 -20) intill närvarande tid regerat i landet. Ferdinand I (1526-64), kejsar Karl V:s broder och efter dennes tronafsägelse själf kejsare (1556), ingick visserligen, för kronans vinnande, på en valkapitulation, som gaf bömarna de vidsträcktaste friheter, men förstod att genom personlig kraft öka konungamaktens inflytande och främja katolicismens sak. Karl V:s seger öfver protestanterna vid Mühlberg (apr. 1547) fick sin återverkan äfven i B. Efter en kortare strid lät Ferdinand, trots de protestantiska ständernas motstånd, på "den blodiga landtdagen" (sept. 1547) förklara B. för ett arfrike. Hans ständiga penningnöd och religiösa förföljelser ådrogo honom mycket hat. Hans plan att göra den katolska bekännelsen allenahärskande i ett land, där den protestantiska rörelsen hade funnit så stark genklang, strandade mot det kraftiga motstånd, som gjordes honom i synnerhet af husiterna (utrakvisterna), hvilka (1554) tvungo honom att gifva deras konsistorium särskilda beskyddare (defensorer) ur herre- och riddarståndet. Däremot öppnades ett jesuitkollegium i Prag (1556), hvarest 1561 en katolsk ärkebiskop åter insattes, den förste sedan 1421. Ferdinands son Maximilian II (1564 -76) styrde med mycken religiös fördragsamhet och gaf t. o. m. sitt erkännande åt de bömiske protestanternas trosbekännelse (1575). Den bekännelsefrihet han sålunda medgaf lämnades en tid oantastad äfven af hans son och efterträdare, Rudolf (1576-1611); men påverkad af den ärkekatolske Ferdinand af Steiermark, som han, med förbigående af sina bröder, ämnade till sin efterträdare, stängde han några af protestanternas kyrkor (1602) och försökte införa ett slags inkvisition (1606). De protestantiska ständerna i Rudolfs arfländer (Böhmen, Österrike, Mähren och Schlesien) slöto då ett skyddsförbund, och Rudolfs från tronföljden uteslutne broder, Mathias, fann lämpligt att sälla sig till dem och drog med härsmakt mot Prag. Rudolf måste (1608) afträda Österrike, Ungern, Mähren och Schlesien till Mathias, hvilken erkändes för hans efterträdare jämväl i B., och sedermera utfärda det ryktbara "majestätsbrefvet af 9 juli 1609", hvari fullkomlig religionsfrihet tillerkändes de evangeliske. När Mathias (1612-19) kommit på tronen, försonade han sig snart med Ferdinand och ingaf protestanterna stora farhågor genom flera åtgärder, som stredo mot majestätsbrefvets innehåll (framför allt stängandet af de protestantiska kyrkorna i Braunau och Klostergrab). Då han slutligen öfverlämnade B:s regering åt ett ståthållarskap, af hvars tio medlemmar sju voro katoliker, sammanträdde (i mars 1618) en delegation af de protestantiska