studerade en kort tid teologi, hvarpå han blef huslärare i den arboeska familjen på Bragernes (Drammen). Där samlade han efter hand en stor menighet, som förkastade barndopet och, sedan nytt dop försiggått, antog namnet zioniter (1742). öfverheten inskred mot sekten och satte B. och några af hans anhängare på Kristiania tukthus. Sedan blef han förvisad till Altona. Men sekten bibehöll sig i trakten af Drammen till början af 1800-talet. Den utmärktes af rena seder, men dess medlemmar törnade ofta ihop med statskyrkans lärare. B. återvände till statskyrkan, men sökte förgäfves få någon prästerlig verksamhet. Han dog före 1790 i bekymmersamma omständigheter i Altona. O. A. Ö. Bölte, Amalie Charlotte Elise Mariane, tysk författarinna, f. 1811 i Mecklenburg-Schwerin, vistades 1839-52 i England och bosatte sig 1879 i \Viesbaden, där hon dog 1891. 1852 utgaf hon Visitenbuch eines deutschen arztes in London, som innehåller skildringar ur det högre engelska sällakapslifvet. Sedermera utgaf hon flera romaner och novellsamlingar m. m. samt öfversatte en mängd engelska romaner till tyska. Hon deltog äfven lifligt i sträfvandena för höjandet af kvinnans ställning. Bömiska bröderna (lat. Unitas fratrum, egentl, "brödernas enhet"), en kyrklig sekt, som framgick ur den stora husitiska rörelsen i Böhmen på 1400-talet. Efter taboriternas krossande 1434 funnos i Böhmen blott två stora kyrkliga sammanslutningar: katolikerna och utrakvisterna (det mildare husitpar-tiet; se Husiter). De många radikalare elementen samlade sig i små undanskymda kretsar i städerna; en sådan krets fanns bl. a. i Chelcic, där ledningen snart togs af en lekman vid namn Peter. Denne hade troligen icke tillhört något af de husitiska partierna, utan själfständigt utbildat sin uppfattning af kristet församlingslif i anslutning till den äldsta kyrkans former; man skulle lefva som de förste kristne i den hedniska staten, lydiga så långt samvetet tilläte, men med minsta möjliga beröring med det världsliga; kärleksverksamhet vore hufvudsaken; ytterst sträng kyrkotukt skulle vara skyddet mot förfall. För denna åskådning vanns en krets af fromma utrakvister i Prag; konung Georg Pódiebrad gaf dem anvisning på en landtegendom, där "bröderna" från Prag och Chelcicky slogo sig ned 1457 eller 1458. De utsattes emellertid snart för förföljelser både från katolikerna och från den utrakvistiska statskyrkan och aflägsnades så från bådadera. 1467 samlades omkr. 60 bröder från skilda delar af Böhmen och Mähren och företogo val af egna präster; dessa, liksom brödernas förste biskop, invigdes af en valdenserbiskop. Därmed var ett nytt kyrkosamfund bildadt. Det kallade sig "Unitas fratrum"; motståndarna betraktade länge dess medlemmar blott som valdenser. En bestämd inre skillnad fanns dock; bröderna förkastade icke det borgerliga lifvet, äktenskap, ämbetsplatser o. s. v. som hinder för kristen fullkomlighet; de ursprungliga strängare tendenserna härutinnan från Peter från Chelcics tid utsöndrades på 1490-talet under en långvarig inre strid, som tidvis hotade brödra-unitetens hela bestånd. Som ledare framträdde redan då Lukas af Prag ("unitetens" biskop 1517-28 och dess förnämste organisatör, betydande skriftställare och författare till brödernas bekännelseskrifter med wyclifitisk åskådning). Förnyade yttre förföljelser kulminerade i 1508 års beryktade lag (af Vladislav af Böhmen), genom hvilken "Unitas fratrum" blef förbjuden och rättslös i Böhmen (ej i Mähren) under nästan hela sin följande tillvaro. Trots detta nådde bröderna en hög grad af blomstring under 1500-talet; ungefär hälften af Böhmens befolkning torde hafva tillhört uniteten, och i Mähren var den än talrikare. Redan disputationen i Leipzig fäste brödernas uppmärksamhet på Luther, och lifliga förhandlingar inleddes. För reformationen blefvo brödernas kyrkosånger och särskildt deras högt utbildade skolundervisning viktiga. Deras katekes för barn har mer än någon annan påverkat Luther; den utgafs ock i svensk bearbetning, af Olaus Petri, under namn af "Een nyttwgh onderwisningh" 1526 och blef så vår kanske första reformatoriska skrift. - Lukas ställde sig afvärjande mot lutherdomen; men efter hans död voro bröderna snart nära att uppgå i densamma. På 1540-talet framkallades dock en bestämd återgång till deras gamla åskådning, närmast genom den döende utrakvistkyrkans anslutning till lutherdomen och dess försök att på denna väg kunna upplösa den hatade uniteten. Samtidigt medverkade de politiska förhållandena att utsätta uniteten för blodiga förföljelser under schmalkaldiska kriget; den blef i verkligheten nästan upplöst i Böhmen, men fortsatte en lifskraftig tillvaro i Mähren. I täten trädde Joh. Blahoslav (unitetens förnämste skriftställare, d. 1571), med sträfvan att förvärfva bröderna rättsligt erkänd tillvaro i Böhmen; så skedde ändtligen genom Rudolf II:s majestätsbref 1609, och en tid af lugn, men ock förslappning, följde. Trettioåriga kriget gick (sedan 1621) förhärjande fram öfver uniteten, utan att dock kunna fullständigt utrota den; dess sammanhållande personlighet var den store biskopen Amos Komensky (se Comenius), dess stöd var Sverige. Af de rester, som funnos kvar i senare hälften af 1600-talet, är den mest bekanta den, som 1722 utvandrade till Lausitz och där bildade kärnan af Zinzendorfs brödraförsamling (se Herrnhutare). När 1781 års toleransedikt utfärdades af kejsaren, anmälde sig åter ett stort antal personer i Böhmen som bömiska bröder. - En utgrening af uniteten öfverflyttade redan på 1500-talet till Polen, där den trots upprepade förföljelser ej alldeles försvunnit; ännu finnes i provinsen Posen 5 brödraförsamlingar kvar. - Unitetens betydelse ligger ej blott i dess inverkan på Europas religiösa historia och i dess allmänt kulturella och pedagogiska verksamhet, utan kanske framför allt i dess inverkan på och fixering af den bömiska nationalitetens egenart, dess språk, kultur m. m. Se Gindely, "Geschichte der böh. brüder" (1857), och Schweinitz, "The history of Unitas fratrum" (1885). Hj. H-t. Bömiska förlikningen (ty. Böhmischer ausgleich). Se Böhmen, sp. 883. Bömiska språket och litteraturen. Se Tjchiska språket och litteraturen. Bömiska Schweiz, en del af Elbe-sandstens-området på högra stranden af Elbe, vid bömisk-sachsiska gränsen, stöter intill "Sachsiska Schweiz" och innehåller liksom detta egendomliga klippbildningar och vackra utsiktsplatser. Medelpunkten är byn Dittersbach, som besökes mycket af resande för sina märkliga, omkring en bergkittel af 1,100 m.