genomskärning grupperade sandstensbildningar, de s. k. "Dittersbach-klipporna". Bömiska stenar, några i Böhmen funna ädelstensvarieteter, såsom rubiner (från Riesengebirge), topaser, jaspisarter, safirer och bömiska granater; äfven bergkristaller och såsom ädelstenar färgad och slipad glasfluss räknas hit. Bömisk diamant (eng. bohemian diamond), en i handeln stundom förekommande benämning på bergkristall. E. E. Bömisk kupa, bygnk. Se Hvalf. Bömiskt te, bot. Se Te. Bömmelen, stor ö i Söndhordland i Norge. Från denna ö höjer sig fjället Siggen, som af ålder varit ett kändt sjömärke för alla dem, hvilka söderifrån segla till Bergen. De därstädes funna guldförande kvartsgångarna i den genom Kulleseid-kanalen afskurna södra delen af ön, gåfvo vid sin upptäckt anledning till stora spekulationer, men visade sig föga lönande. Y. N. Bömmelfjord, en vik, som från Nordsjön tränger in mellan Bömmelen och fastlandet i södra delen af Söndhordland och under namnet Hardangerfjord fortsattes i en sträcka af 150 km. in i Söndhordland och Hardanger. Genom Stoksund mellan Bömmelen och Störd, genom Langnuen mellan Stord och Tysnesö samt genom Loksund mellan Tysnesö och fastlandet står den i förbindelse med det bergenska fjordsystemet, som bildar inloppet till Bergen. O. A. Ö. Bön, teol., människohjärtats fromma upplyftelse och direkta hänvändelse till gudomen under tillbedjan och anropan om andliga eller lekamliga välgärningar. Det har aldrig funnits och finnes icke någon religion, i hvilken människan ej manats att genom bönen söka närma sig ett af henne anadt eller ock i ett klarare trosmedvetande fattadt högre väsende. Beroendet af detta väsende och behofvet af dess hjälp i alla lifvets förhållanden hafva framkallat bön på människors läppar. Bönen sammanhänger så nära med hvarje religions väsende, att man har fullt skäl att säga: där ingen religion är, där är ingen bön; där ingen bön är, där är ingen religion -- intet verkligt och innerligt samband med Gud. Alltefter de olika förhållanden, i hvilka en människa står till sin Gud, äfvensom efter de olika själsstämningar, som hos henne kunna framkalla en bön, gestaltar sig denna såsom bön i inskränkt mening eller åkallan (begäran), såsom tacksägelse och lof eller såsom förbön. Vid den kristliga bönen är framför allt att märka, att den är en hjärtats sak, ett hjärtats samtal med Gud. Denna bönestämning kan och bör alltid bo i hjärtat, äfven om ej särskilda ord och suckar gå öfver läpparna. Hjärtats grundton bör vara bön, hvarpå väl ock torde syftas med den apostoliska förmaningen "Bedjen utan återvändo!" (1 Tess. 5: 17). Detta utesluter dock ej behofvet af särskilda bönestunder på vissa tider af dagen eller året. Hvad söndagen är för arbetsveckan, det äro bönestunderna, i synnerhet morgon och kväll, för arbetsdagen -- ett sabbatsfirande, ett helgande af några stunder åt Herren och själen. Detta må dock icke framställas endast såsom ett tvång, hvilket lätt urartar till en tom och andelös pliktutöfning, såsom vid muhammedanernas minaretsrop eller katolikernas horæ. Man bör aldrig förgäta, att bönen är mer än en plikt: den är en rätt, som Kristus själf gifvit sina trogne (Joh. 16: 26, 27). -- Vid den kristliga bönen är fäst löftet om bönhörelse, hvilket innebär, att Gud, i all sin höghet och vishet, gör afseende på en människas böner, om de äro allvarliga och frambäras i det rätta, undergifna sinnet. Med Guds bönhörelse menar den kristne därför Guds goda och kärleksrika hjärtelag att lyssna till en troende människas böner, af hvad slag de vara må, samt Hans vilja och förmåga att gifva hvad bäst och nyttigast är. Det värdigaste föremål för bönen är "Guds rikes tillkommelse", det mänskliga lifvets utveckling i lefvande gemenskap med Gud. En sådan bön måste bära frukt för den bedjandes etisk-religiösa lif. Men äfven den, som med barnaförtröstan beder om någon personlig förmån, kan ur själfva bönen hämta kraft till from undergifvenhet under Guds vilja. I bönen lyfter sig den troende öfver hvardaglighetens växlingar och tillfälligheter, känner sig styrkt och luttrad, bragt i jämvikt och inre samling. Ehuru gamla testamentet icke innehåller några yttre föreskrifter för bönen, hade dock hebréen skapat ett helt system af mångskiftande och minutiösa föreskrifter rörande bönelifvet. Han står eller knäböjer vid bönen, i bägge fallen med mot himlen uppsträckta, stundom bröstet betäckande händer; han sänker i sorg hufvudet mot bröstet, han lägger det i klagan mellan sina knän, ja han störtar sig stundom med hela kroppen ned till jorden; han beder med betäckt hufvud äfven under västerlandets himmel; hans hatt är hans turban; han älskar såsom sina bästa bönetimmar solens uppgång och nedgång; han riktar vid sin bön sitt ansikte, icke såsom de öfrige orientalerna, mot solens uppgång (han vill icke förblandas med soldyrkarna), utan mot det heliga landet, och inom det heliga landet mot templet samt inom templet mot det i väster belägna allra-heligaste. Hebréernas vidlyftiga böneceremonier slogo öfver i tomma former och framkallade i talmud en till vidunderlighet gränsande kasuistik. Redan på Jesu och apostlarnas tid finna vi grunddragen af denna ceremonitjänst, i synnerhet i den föreskriften att bön skulle hållas tre gånger om dagen (tredje, sjätte och nionde timmen, d. v. s. kl. 9 f. m., 12 midd. och 3 e. m.), i de långa böneformulären samt i bruket af s. k. tänkespråk och klädefållar vid bönen. Huru dessa för bönens sanna väsende främmande formaliteter behandlades af fariséerna, känna vi genom Jesu allvarliga tillrättavisningar. Såsom en motsats till all ceremonitjänst, allt dödt formväsende, lärde Jesus människorna gudstjänsten i anda och sanning samt gaf dem sin enkla och innehållsdjupa bön, "Herrans bön" (Fader vår), hvilken, såsom ett fullt och sant uttryck för människoandens alla tänkbara behof, så länge en kristen värld finnes till, städse skall vara den lefvande normen och typen för all välsignelserik bön. Till en början anförtrodd åt apostlarna, blef denna bön inom kort den kristna kyrkans dyrbaraste bön samt användes med förkärlek både vid gudstjänsten och i hemmet. Ett liturgiskt bruk af densamma finner man dock först mot slutet af 3:e årh., och det är först under Tertullianus' och Cyprianus' tid, som denna bön framträder såsom församlingens oratio legitima et ordinaria. Vid denna tid var det äfven, som den nu brukliga s. k. doxologien ("ty riket är ditt o. s. v.") började tilläggas. J. V. B.* Böna, populär benämning på frö hos åtskilliga