växter, i främsta rummet hos bönsläktet, Phaseolus, och vidare hos bondbönan, Vida faba, kaffeträdet, Coffea arabica, kakaoträdet, Theobroma cacao, m. fl. Den likhet, som detta slags frön hafva med hvarandra, ligger endast i en viss öfverensstämmelse i storlek och form. V. W.* Böndagar (Bot- och böndagar, "Allmänna tacksägelse-, faste-, bot- och böndagar"), särskilda till offentlig gudstjänst förordnade dagar, hvilkas ändamål är att väcka folket till besinning af dess andliga behof och genom offentliga förböner nedkalla Guds välsignelse öfver samhället. Dylika högtider firas i de flesta protestantiska länder. De äro dels tillfälliga, dels årligen återkommande. Så påbjöd t. ex. Georg I af Sachsen en allmän faste-, bot-och böndag 1633 med anledning af trettioåriga kriget. I kurfurstendömet Brandenburg förordnades första onsdagen i hvar månad 1664 och 1683 till sådana dagar med anledning af turkkrigen. Under missväxtåren 1770-72 skulle hvarje onsdag helighållas såsom allmän böndag i Tyskland. Med anledning af fransk-tyska kriget påbjöds 1870 en sådan dag i hela konungariket Preussen. De årligen återkommande böndagarna äro olika i olika länder. - I Sverige voro sådana högtider brukliga redan under den katolska tiden. För att af vända en smittsam sjukdom lät Magnus Ladulås 1280 och 1289 påbjuda allmän fasta och bättring. Gustaf I lät 1544 anordna åtta på hvarandra följande böndagar till afvärjande af oväder och andra landsolyckor, och sedan bestämde han, att årligen fyra böndagar skulle firas efter hvarandra. Erik XIV förnyade 1567 påbudet om böndagars hållande. Äfven Karl IX, Gustaf II Adolf och drottning Kristina lämnade föreskrifter i samma syfte. Från 1676 har böndagarnas antal i svenska kyrkan städse varit fyra, men stundom har dessutom en extraordinarie böndag firats, t. ex. 3 dec. 1756 i anledning af det misslyckade försöket att ändra regeringssättet. De firas på tider och efter texter, som bestämmas genom de s. k. böndagsplakaten. Ett sådant utfärdas af regeringen före årets början. Det uppläses i kyrkorna och plägar uppspikas på kyrkdörren. Till en början högtidlighöllos böndagarna i Sverige på fredagar. 4 nov. 1772 bestämdes, att de från 1773 skulle firag på lördagar. 1783 och 1784 firades den första och den fjärde på lördagar, den andra och den tredje på söndagar. 1785 började man att fira alla på söndagarna. 1790 bestämdes, att den första och den tredje böndagen skulle firas på en söndag, den andra och den fjärde på en lördag (utom i Stockholm, där alla böndagar fortfarande skulle firas på söndagarna). 1792-93 högtidlighöllos böndagarna i hela riket på söndagar, 1804-06 firades den första och den fjärde på lördagar, den andra och den tredje på söndagar. Från 1807 hafva böndagarna städse firats på söndagar och kallas numera "botdagen", "reformationsfesten", "missionsfesten" och "tacksägelsedagen". - I Danmark infördes genom förordningen af 27 mars 1686 en allmän "faste-, bods- og bededag", i allmänhet kallad "store bededag", som firas på fredagen i fjärde veckan efter påsk och numera är Danmarks enda böndag. Jfr Gångdagar och Kyrkoår. Böndagsplakat. Se Böndagar. Böne, socken i Älfsborgs län, Redvägs härad. 2,128 har. 374 inv. (1904). B. bildar med Knätte, Liared, Fiflered och Kylingared ett konsistoriellt pastorat i Skara stift, Redvägs kontrakt. Bönedagar. Se Böndagar. Bönhas l. Bönhås, äfven Fuskare, kallades under skråtiden hvarje handtverkare, som utförde arbete i ett visst yrke för andras räkning, utan att tillhöra det fast organiserade ämbete, som hade sig detta yrkes utöfvande anförtrodt och utan att sålunda underordna sig dess kontroll och stadganden. Bönhasen kom därigenom i uppenbar strid med gällande privilegier och förordningar och måste bedrifva sitt arbete i den största hemlighet. Ej endast bönhasen, utan äfven den person, som anlitade honom, gjorde sig skyldig till olaglighet och utsatte sig för straff och allehanda obehag. Bönhasarna betraktades af de i ämbeten organiserade handtverkarna med den största ovilja, och då ämbetena voro utrustade med en viss offentlig myndighet, voro de i tillfälle att anställa formliga jakter och husundersökningar för att uppspåra bönhasarna i deras gömställen. Under handtverksämbetenas blomstringstid utgjordes bönhasarna mestadels af vanartade gesäller och lärpojkar; under senare tid, då ämbetena gjordes mera otillgängliga och allt mindre kunde fylla sina uppgifter inom näringslifvet, drefvos äfven hederliga och dugliga handtverkare att gifva sig till bönhasar. Sådana fingo då ett större berättigande och omfattades af allmänheten med en viss välvilja. Det äldsta bevarade förbudet mot bönhaseri torde vara det, som utfärdades 1569 i Lybeck. I Sverige, där en större ekonomisk utveckling inträdde först senare, anföras 1636 klagomål i rådet öfver bönhasar, och i en förordning för skräddarna 1650 finnes en del bestämmelser om bönhaseri. Bönhasjakterna förbjödos i Sverige 1820 af regeringen, dock endast tills vidare, ämbetena naturligtvis obetaget att, när de funno sig förfördelade i sin näring, utföra talan i laga ordning vid vederbörlig domstol. I och med skråväsendets upphäfvande 1846 försvinna äfven bönhasarna. Inom några yrken, t. ex. åkarna i Stockholm, lefver namnet dock kvar, betecknande en yrkesman, som afviker från gällande taxor och polisförordningar. - Ordet bönhas - sannolikt bildadt af ty. böhnhase, lty. bone, bön, loft, vindsrum, nyhty. büne, och hase, hare - uppkom måhända däraf att fuskaren, af fruktan för förföljelse, måste "som en hare" hålla sig gömd på vindar o. d. Hzs. Bönhås. Se Bönhas. Bönhörelse, teol. Se Bön. Bönmalm (ty. bohnerz), geol., ärt- till bön-stora, koncentriskt skåliga kulor af oren, gul eller brun järnockra, mer eller mindre tätt inbäddade i och ofta fast förenade af järnhaltig sand och lera till ett slags konglomerat. De bönmalmsförande lagren äro af tertiär ålder. De förekomma flerstädes i sydvästra Tyskland, företrädesvis i Kandern (Breisgau), samt i Tuttlingen och Frohnstätten (Württemberg) äfvensom i tillgränsande delar af Frankrike och Schweiz, hvarest de merendels betäcka dalbottnarna eller utfylla ojämnheter och klyftor i den underliggande, till juraformationen hörande berggrunden. Detta slags malm nyttjas såsom järnmalm. E. E. Bönsyrsa, zool Se Mantis.