syster Kleopatra, hvilken lyckats fånga honom genom sin förföriska skönhet. Från Egypten, där han uppehöll sig hela nio månader, företog han en expedition mot den bosporanske konungen Farnakes, hvilken börjat fientligheter mot romarna, men som af C. med ringa möda besegrades vid Zela i Pontos (47 f. Kr.). Det var om denna seger han till sina vänner i Rom skref sitt bekanta Veni, vidi, vici (Jag kom, jag såg, jag segrade). På återvägen till Rom, där han under sin frånvaro erhållit diktaturen på ett och konsulatet på fem år samt den tribuniciska makten på lifstid, sammanträffade C. med flera framstående män af motpartiet. I sitt förhållande till dessa visade han den största försonlighet, och han bemötte med stor uppmärksamhet i synnerhet Cicero, hvars vänskap han alltid eftersträfvat. Sedan ordningen i hufvudstaden blifvit återställd, skyndade han i början af år 46 med en liten krigshär öfver till Afrika, där det optimatiska partiet, som ingått förbund med konung Juba i Numidien, samlade stridskrafter under Metellus Scipio och Cato. Genom ett djärft anfall krossade C. i slaget vid Thapsus (46) fiendens öfverlägsna styrka. Scipio räddade sig genom själfmord från fångenskap, och äfven Cato, som med en del trupper inneslutit sig i det befästa Utica, störtade sig på sitt svärd för att ej öfverlefva den romerska friheten. Efter återkomsten till Rom firade C. under fyra dagar å rad sin triumf öfver Gallien och Egypten, Farnakes och Iuba, hvarvid folket undfägnades med festligheter och skådespel af en dittills osedd prakt samt genom frikostigt utdelande af penningar och lifsmedel. Bland regeringsåtgärder, hvilka C. vid denna tid vidtog, var äfven fastställandet af den i stor oordning råkade tideräkningen genom införandet af den s. k. julianska kalendern. Redan på hösten s. å. måste han dock ånyo draga i härnad för att bekämpa det sista motståndsförsöket från optimaterna, hvilka i Spanien samlat sig kring Pompejus' båda söner. I den mördande drabbningen (45), vid Munda i Granada, var det endast med största ansträngning och personlig lifsfara, som han lyckades tillkämpa sig segern. Numera fanns ingen, som kunde göra honom makten stridig. Senaten tillerkände honom gudomlig dyrkan och svor att skydda hans lif. Till sin personliga säkerhet fick han en lifvakt af senatorer och riddare. Bland andra ämbeten tilldelades honom konsulatet på tio år och strax därefter diktaturen på lifstid, hvarjämte titeln imperator betecknade honom såsom ständig innehafvare af den högsta militära makten. Hans påbud skulle hafva laga kraft, ämbetsmännen skulle vid sitt tillträde svärja att ej motsätta sig hans beslut. Hans bild sattes på mynten, och månaden "Quintilis", i hvilken han var född, fick namnet "Julius". Sålunda hade C. nått en på sitt sätt lagligen erkänd envåldsmakt. Men detta envälde var ännu iklädt den republikanska författningens titlar och former, ehuru dessa längesedan förlorat sin betydelse. C. tyckes hafva tvekat att öppet omdana författningen efter monarkiskt mönster. Däremot vidtog han inom den skenbart bibehållna gamla författningens ram väsentliga förbättringar i lagstiftning och administration. Hans verksamma ande hvälfde planer till en mängd storartade företag; bl. a. tillrustade han ett fälttåg motparterna, för att hämnas Crassus' nederlag. Emellertid bildade sig en sammansvärjning af hans personlige fiender och några fanatiska patrioter, hvilka svärmade för den romerska frihetens återställande. I spetsen för de sammansvurne stodo den af C. med stor ynnest omfattade Junius Brutus samt Cassius Longinus. 15 mars 44 utförde de sitt illdåd. När C., ehuru från flera håll varnad, den dagen infunnit sig i senaten, genomborrades han af deras dolkar och nedstörtade liflös vid foten af Pompejus'

Staty af Cæsar i Neapel.

staty. -- Med Cornelia hade C. en dotter, den
ofvannämnda Julia. Hans senare äktenskap, med
Pompeja och med Calpurnia, voro barnlösa. Till
hufvudarfvinge hade han i barns ställe upptagit sin
systerdotters son, den unge Octavianus, sedermera
kejsare under namnet Augustus.

C. är en af världshistoriens märkligaste
härskargestalter. Klokhet i beräkning, snabbhet och kraft
i handling samt det orubbligaste lugn och den
största själfbehärskning funnos hos honom i den
lyckligaste förening. Hans ärelystnad kände inga
gränser. När dennas ändamål så kräfde, skydde
han hvarken grymhet eller list. Till sin naturliga
böjelse var han dock välvillig, öppen och försonlig
samt egde i ovanlig grad förmågan att vinna
människors tillgifvenhet. Med afseende på rik och
mångsidig andlig begåfning torde C. hafva haft få likar.
Han var stor såsom fältherre, statsman, talare och
historieskrifvare. Mellan vapnens dån och
statsmannalifvets omsorger fann han tid äfven för
djupgående teoretiska studier i ganska olika
vetenskapsgrenar (t. ex. språkforskning och matematik). Af
hans skrifter ega vi i behåll De bello gallico (i sju

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.