att leda dess angelägenheter ända till sin död, som inträffade 25 maj 1681. I sitt testamente hade han föreskrifvit, att hela hans förmögenhet skulle tillfalla nyssnämnda sällskap. C. var föga upptagen af sina ämbeten, hvilka näppeligen voro annat än sinekurer, men de gåfvo honom ett rikligt uppehälle, och han kunde därför under en stor del af sin långa lifstid ostörd egna sig åt sitt dramatiska författarskap. Också äro alstren af detta i sanning förvånande både i fråga om antal och yppighet. I sammanhang med det spanska dramats föregående utveckling kunna de flesta bland dem, med afseende på ändamål och innehåll, lämpligast hänföras till följande trenne hufvudflockar: 1) ett slags kyrkliga festspel, som vid Kristi lekamens fest med glänsande prakt och stora omkostnader uppfördes på gatorna i Spaniens större städer, 2) världsliga skådespel, eller sede- och intrigstycken, i hvilka det spanska lynnets mest framstående drag, en öfverdrifvet ömtålig hederskänsla, galanteri och svartsjuka, spela hufvudrollen, och slutligen 3) andliga skådespel, i hvilka människolifvets högsta spörsmål framställas i en symbolisk form och besvaras från katolsk-religiös synpunkt. De kyrkliga festspelen (autos sacramentales) utgöra icke mer än en akt, men föregås af en loa (prolog, egentl. beröm), som dock ej alltid har samma författare som festspelet. Deras ändamål var att vid Kristi lekamens fest förhärliga den katolska gudstjänstens förnämsta mysterium, transubstantiationen, och därför innehålla de alltid en tydlig hänsyftning på hostian och kalken, eller Kristi lekamen och blod. Den symboliska hållning, som det hela därigenom erhöll, har i festspelet infört en mängd allegoriska personer, hvilka där vanligtvis spela de förnämsta rollerna. Så uppträda i C:s autos, liksom i hans föregångares, synden, döden, tron, nåden, hedendomen, judendomen, de sju sakramenten, fattigdomen, rikedomen, fåfängan, förnuftet, freden, kriget, ljuset, skuggan m. fl. och medverka såsom individuella personer till den dramatiska handlingens fortskridande. Ämnen till denna handling hämtade C. icke allenast ur bibeln, såsom i La cena de Baltasar (Baltasars gästabud), La piel de Gedeon (Gideons fäll) och Las espigas de Ruth (Ruts axplockning), utan äfven från den klassiska mytologien, såsom i Andromeda y Perseo (Andromeda och Perseus), från den gamla historien, såsom i La lepra de Constantino (Konstantins spetälska), från sitt fäderneslands häfder, såsom i El santo rey don Fernando (Den hel. konung don Ferdinand), ja t. o. m. från samtida märkliga tilldragelser vid hofvet, såsom i El nuevo palacio del Retiro (Det nya palatset Retiro), i anledning af fulländandet af Filip IV:s nya lustslott "Buen Retiro". I dessa festspels konstnärliga behandling lämnade C. mer än annanstädes sina föregångare bakom sig. Också kan man ej annat än beundra den skapande kraft, som förmådde ingjuta mänskligt lif i dessa abstrakta begrepp, och den uppfinningsförmåga, som mäktade på ett konstnärligt och öfverraskande sätt förbinda de mest olikartade ämnen med festens religiösa ändamål och öfvergjuta det hela med en doft af den innerligaste andakt. Det är, som om han i dessa festspel velat förvandla hela universum till en enda jättelik monstrans, där den oändlige skulle i en omedelbar närvaro tillbedjas och prisas af de troende. Också äro, enligt samtida landsmäns omdöme, C:s autos de af hans verk, på hvilka hans författarrykte förnämligast grundar sig, och om också barn af andra länder och andra tider icke känna sig så djupt gripna af dem, kan dock ej ens den mest protestantiske kritiker förneka, att de äro det märkligaste och konstnärligaste, som en katolsk mystik någonsin skapat. Vi ega i behåll öfver 70 dylika af C. författade festspel för Kristi-lekamens-fester i Madrid, Toledo och Sevilla. Om man, för att lätta öfversikten öfver den brokiga mångfalden af alla C:s dramer, till den andra hufvudflocken, världsliga skådespel (comedias humanas), räknar alla dem, i hvilka den yttre handlingen förnämligast genom en invecklad intrig eller underbara, öfverraskande situationer tager åskådarens uppmärksamhet i anspråk, kan man därunder inbegripa ej allenast de vanligen s. k. comedias de capa y espada (skådespel ur hvardagslifvet, alldenstund kappa och värja utgjorde det förnämsta i den spanske ädlingens hvardagsdräkt), utan äfven största delen af dem, som, vare sig tragiska eller komiska, icke kunna hänföras till den följande, och till hvilka C., liksom till sina autos, hämtade ämnen dels ur den spanska sagan och historien, såsom i El médico de su honra (Sin äras läkare) och El alcalde de Zalamea (Domaren i Zalamea), dels från forntidens historia, såsom i La gran Zenobia (Den stora Zenobia), Los cabellos de Absalon (Absalons hår) och Duelos de amor y lealtad (Kamp mellan kärlek och plikt), dels från äldre noveller och romaner, såsom i La puente de Mantible (Bryggan vid Mantible) och El jardin de Falerina (Falerinas trädgård), dels, så vidt man känner, ur sin egen uppfinning, såsom i El pintor de su deshonra (Sin egen vanäras målare), La señora y la criada (Hertiginnan och tjänstekvinnan) och Basta callar (Tiga är nog). Bland dessa hafva dock de förstnämnda, de s. k. "comedias de capa y espada", vunnit det största ryktet, såsom karakteristiska för tidens seder och såsom de förnämsta intrigstycken någon dramatisk litteratur har att uppvisa. Bland dem äro de mest framstående: Antes que todo es mi dama (Min älskade framför allt), La dama duende (Tomtebissen), El escondido y la tapada (Den gömde och den beslöjade), Peor está que estaba (Allt värre och värre) och Los engaños de un acaso (Så kan slumpen foga). Titeln på det sistnämnda dramat skulle lämpligen kunna nyttjas såsom en träffande karakteristik af alla de dramer, som höra till detta slag; ty onekligt är, att det hufvudsakligast är slumpen, om också en mycket fintlig och skalkaktig, som orsakar den invecklade handlingen. De flesta styckena äro nämligen sammansatta efter ungefärligen följande mönster. En ung spansk riddare anländer från Flandern eller Italien och söker om natten på Madrids gator efter den väns bostad, hos hvilken han skall taga in. Plötsligt visar sig ett beslöjadt fruntimmer, som beder om hans skydd. Som riddare kan han ej vägra detta, och så följer han den okända till hennes bostad. Denna okända är ingen annan än hans väns syster. Denne vän däremot är i sin ordning förtjust i ett annat fruntimmer, som är väninna till nämnda syster, hvilken honom ovetande blifvit den nyss anlände riddarens utkorade brud. Därtill kommer ytterligare en tredje riddare, som är det beslöjade fruntimrets försmådde älskare. Ord, som saknas under C, torde sökas under K.