Af allt detta uppstår en mängd invecklade uppträden: tvenne beslöjade damer förväxlas oupphörligt med hvarandra; den ena lyssnar bakom en dörr till en kärleksförklaring, som af misstag riktas till den andra; den ene af älskarna gömmer sig, då han får höra buller; den andre upptäcker honom och tvingar honom till ett envig, som afbrytes genom ankomsten af den beslöjade damens broder. Efter ytterligare misstag löses slutligen knuten på samma sätt som den invecklats, och dramat slutar med två eller tre giftermål, oberäknadt "graciosons" (tjänarens, som i de spanska dramerna spelar narrens roll), hvilken får kammarjungfrun. Oaktadt alla spännande situationer, alla öfverraskande uppträden, oaktadt all den finhet och det behag, som utvecklats i dialogen, kan dock ett dylikt abstrakt schema, om det än döljer sig under aldrig så många variationer, ej undgå att orsaka en viss enformighet, öfver hvilken t. o. m. C. själf skämtar i ett par af sina dramer: No hay burlas con el amor (Skämta ej med kärleken) och Bien vengas mal, si vienes solo (Välkommen olycka, om du kommer ensam). Antalet af de dramer, som kunna hänföras till denna flock, stiger till ej mindre än 73. För sitt rykte såsom en af världens störste skalder har dock C. att tacka de förnämsta af de dramer, som höra till den tredje flocken, de så kallade andliga skådespelen (comedias divinas). Man kan nämligen dit räkna ej allenast dem, hvilka uppenbarligen hafva ett religiöst motiv, såsom El princip e constante (Den ståndaktige fursten) och La devocion de la cruz (Vördnad för korset), och dem, till hvilka ämnena äro hämtade från helgonlegenden och som sluta sig till medeltidens mysterier, såsom El purgatorio de san Patricio (Sankt Patriks skärseld) och El mágico prodigioso (Den mäktige besvärjaren), utan äfven dem, i hvilka den religiösa grundtanken alltigenom döljer sig under en symbolisk omklädnad, såsom La vida es sueño (Lifvet är en dröm). Om också en och annan bland dessa, t. ex. "La devocion de la cruz", genom sin till ytterlighet drifna katolska grundtanke kan gifva C:s vedersakare grundade skäl att kalla honom för "inkvisitionens skald", så måste man dock å andra sidan erkänna, att religiös känsla och religiös tro icke funnit ett varmare och mera konstnärligt uttryck än i åtskilliga andra af de dramer, som tillhöra denna flock, t. ex. "El mágico prodigioso" och "La vida es sueño", hvilka dessutom äro de bästa, som flutit ur C:s penna. I dem är tankens djup förenadt med en fullkomlighet i anläggning och form, som än ytterligare förhöjes af språkets österländska bildprakt. De kunna därför ej olämpligt förliknas vid dessa storartade spanska, halft gotiska och halft moriska, katedraler, hvilkas särskilda fantastiska delar, prydda af otaliga bildverk, dock återupprepa det helas stil, och hvilkas genombrutna spiror peka mot en ljusare värld ofvan molnen. Till denna flock sluta sig, genom sin symboliska betydelse, äfven C:s mytologiska dramer, som för hoffester författades på kunglig befallning och som både genom sitt rika sceneri och genom sin musik likna våra operor. Sådana äro Eco y Narciso (Eko och Narcissus), Fortunas de Andromeda y Perseo (Andromedas och Perseus' öden), La estatua de Prometeo (Prometeus' bildstod) m. fl. Alla de till denna flock hörande dramerna utgöra ett antal af omkr. 34 stycken. Utom allt detta skref C. äfven ett stort antal entremeses, som dock sakna högre intresse, en del poesi samt ett par smärre prosaarbeten. Själf utgaf han endast en del af sina "autos sacramentales" och ingen af sina dramer. Denna omständighet har gjort det mycket svårt att bestämma antalet af de stycken, som med säkerhet tillkomma honom. Den första fullständiga upplagan af hans "autos" besörjdes efter hans död af Pedro Pando y Mier (1717). Ny upplaga i 6 delar utgafs 1759--60 af J. F. de Apontes. Den första upplagan af hans samlade dramer utgafs 1685 i 9 delar af hans vän Juan de Vera Tassis y Villarroel. En upplaga i 4 delar, innehållande 122 dramer eller "comedias", som de alla kallas, är i senare tid utgifven af Hartzenbusch i "Biblioteca de autores españoles" (2:a uppl. 1855--58). Trenne af C:s pjäser, "Lifvet är en dröm", "Den mäktige besvärjaren" och "Vördnad för korset" äro på svenska öfversatta af Teodor Hagberg (1870), "Lifvet en dröm" jämväl i fri bearbetning af F. A. Dahlgren (1858). Bland den rika litteraturen om C. må framhållas A. Morel-Fatio, "Calderón. Revue critique des travaux d'érudition publiés en Espagne à l'occasion du second centenaire de la mort du poète" (Paris 1881), Menéndez y Pelayo, "Calderón y su teatro" (Madrid s. å.), samt Fr. W. Schmidt, "Die schauspiele Calderóns" (Elberfeld 1857). C:s af Figueras modellerade sittande staty i brons aftäcktes i Madrid i jan. 1880, och tvåhundrade årsdagen af hans död firades följande år med en storartad nationell fest. T. H.* Calderón, Serafín Estebánez, pseud. El Solitario, spansk författare, f. 1799 i Malaga, d. 1867 i Madrid, blef professor i retorik i Granada 1822, civilguvernör i Sevilla 1837, afsattes från denna post 1838 genom ett pronunciamento, blef statsråd 1856 samt var äfven deputerad och senator. Såsom folklifsskildrare, i synnerhet af lifvet i Andalusien, var C. en af de ypperste, och hans Escenas andaluzas ega ett bestående värde genom trovärdighet och poetisk liffullhet. Af hans prosaberättelser är vidare att nämna Cristinos y moriscos och af diktsamlingar Cancioneros, Romanceros och Poesías del solitario. Se Canovas y Castillo, "El Solitario y su tiempo". Ad. H--n. Calderon [kä'ld*r*n], Philip Hermogenes, engelsk målare, son af en spansk flykting, f. 1833 i Poitiers (i Frankrike), kom 1846 till London, där han studerade under Leigh, och reste 1851 till Paris för att fullborda sina studier hos Picot. Han utställde oftast sina arbeten i Londons akademi, mera sällan i Paris. 1887 utnämndes han till konservator vid nationalgalleriet i London. Af hans arbeten märkas Fångvaktarens dotter (1858), Franska bönder återfinna sitt röfvade barn (1859), bägge genomträngda af sentimentalitet, Frieri (1861), ansedd som en af hans bästa taflor, Englands ambassadör i Paris under Bartolomeinatten (1863), Hamlet som ung, ridande på Yorricks rygg (1867), Änka och faderlös samt Dijons ära (1878). C. dog 1898. C. R. N.* Caldiero, by i italienska prov. Verona. Omkr. 2,300 inv. Berömda varma svafvelkällor, bekanta redan på Augustus' tid. Vid C. vunno 12 nov. 1796 de under Alvinczys befäl till Mantovas undsättning framryckande österrikarna en seger öfver Ord, som saknas under C, torde sökas under K.