stridande mot lagtolkarens egen uppfattning af det rätta. Lefvande under ett tidehvarf, då den svenska rättsvetenskapen egde ganska få mera framstående idkare och då en ytlig realistisk världsåskådning i mycket undergräft aktningen såväl för lagfarenhetens idé som för själfva lagens auktoritet, utöfvade C. ett i flera afseenden hälsosamt inflytande på den svenska lagstiftningen, hvarjämte han åt rättsstudierna i Sverige och Finland gaf en riktning, hvaraf spår ännu kunna skönjas. Icke mindre betydelsefull, ehuru inskränkt inom en trängre ram, var C:s verksamhet såsom statsman. Genom kärlek och pliktkänsla förbunden med Sverige, såg C. med bekymmer och stark motvilja Finlands eröfring af ryssarna, och då nedläggandet af hans tredje rektorat inträffade under sommaren 1808 -- då större delen af Finland, bl. a. Åbo, var i fiendehand --, begagnade han sig af detta tillfälle för att i ett latinskt rektorsprogram protestera mot eröfrarens fordran att erkännas såsom Finlands regent. När emellertid Finlands eröfring blifvit en "fait accompli" och ständerna svurit Alexander I såsom Finlands storfurste tro- och huldhet, mottog C. af den kommitté, som i sammanhang med landtdagen i Borgå nedsatts för att utarbeta ett förslag till organisation af en regeringskonselj (senat), uppdrag att därom afgifva utlåtande. Inom mindre än tre veckor meddelade C. kommittén ett, med den svenska riksrådsinstitutionen såsom förebild, utarbetadt förslag, hvilket i hufvudsak lades till grund för kommitténs arbete (lag af 18 aug. 1809). Af ständerna föreslagen till ledamot i justitiedepartementet (motsvarande högsta domstolen), kallades dock C. af Alexander till den måhända viktigaste platsen inom den nya organisationen, i det han (18 aug. 1809) utnämndes till regeringskonseljens prokurator. Äfven denna uppgift fullgjorde C. med sällspord kraft och samvetsgrannhet. Hos en del af Finlands ämbetsmän uppenbarade sig efter skilsmässan från Sverige en benägenhet att till egen fördel begagna sig af de nya förhållandena. Denna benägenhet mötte hos C. det starkaste motstånd, och lika stränga som rättvisa voro de förebråelser han stundom riktade t. o. m. emot de högst ställde ämbetsmännen. Äfvenså tillbakavisade han hvarje försök till ingrepp i eller förändring af de i Finland bestående lagarna och samhällsinstitutionerna. Särskildt bekant i detta afseende är en skrifvelse till generalguvernören, med anledning af ett af det grekisk-ryska prästerskapet gjordt försök till proselytmakeri i Finland. C:s ledande tanke var, att det svenska samhällsskicket, sådant det blifvit i Finland befäst genom fördraget på Borgå landtdag, borde för framtiden där oförkränkt bevaras. Dessa hans fosterländska sträfvanden framkallade efter hans död en nationalsubskription för uppresande af en minnesvård på hans graf å Nummis kyrkogård (invid Åbo). Till denna insamling bidrog kejsar Alexander I personligen med 2,000 rubel. C:s latinska och svenska skrifter äfvensom ett stort antal (369) af hans yttranden i högsta domstolen utgåfvos af A. I. Arwidsson 1829--36 under titeln Matthiae Calonii opera omnia (I--V). Ett supplementband, hufvudsakligen omfattande de viktigaste af C:s skrifvelser såsam prokurator, utgafs 1870 i Hälsingfors af T. Sederholm. I universitetsbiblioteket i Hälsingfors förvaras i manuskript en del af C:s föreläsningskurser, juridiska anteckningar m. m. Hans bref till hans nära vän H. G. Porthan utgåfvos 1902, Porthans bref till C. 1886 af Svenska litteratursällskapet i Finland. R. C.* Calonne [kalå'n], Charles Alexandre, fransk finansminister, f. 1734 i Douai, blef 1768 intendent i Metz och senare i Lille. Redan tidigt hade han eftersträfvat ledningen af de franska finanserna; han angrep därför 1781 häftigt Neckers ryktbara finansredogörelse och nådde i slutet af 1783 sitt mål, i det han utnämndes till "contrôleur général", d. v. s. finansminister, efter den alldeles oduglige d'Ormesson. De franska finansernas tillstånd var redan då hopplöst. Utom den väldiga stående skulden och en stor sväfvande skuld, som vuxit i synnerhet

efter Frankrikes deltagande i amerikanska
frihetskriget, rådde en omåttlig årlig statsbrist, som
syntes omöjlig att få betäckt utan de mest
djupgående reformer, i synnerhet som folket efter
freden väntade skattelindringar i st. f. ökade
bördor. C., som var en idérik och sangvinisk slösare,
outtömlig på utvägar och alldeles fri från
samvetsskrupler, hade länge förfäktat, att finansnöden
berodde blott på statsmännens oduglighet. Han
förklarade, att om regeringen blott visade själfförtroende,
skulle den äfven vinna andras förtroende, och om
den öste ut penningar med fulla händer, skulle däraf
följa en allmän uppblomstring, som genom ökade
skatteinkomster gåfve ersättning för utgifterna. Vid
hofvet, där Turgots och Neckers besparingar
betraktats med stort ogillande, väckte C:s planer
förtjusning. C. började med att bringa på fötter en
statsbank, som Turgot stiftat, upptog därefter ett stort
lån och sattes därigenom i tillfälle dels att på
förfallodagen betala räntorna på de gamla lånen, dels
att företa en mängd utgifter, betala prinsarnas
skulder, inköpa klostret S:t Cloud åt konungen o. s. v.
En allmän uppblomstring kom honom också
verkligen till hjälp, men trots detta måste han ta upp
det ena nya lånet efter det andra, samtidigt med
att hans planer kräfde ständigt nya statsutgifter.
Slutligen blef ställningen förtviflad, och C. såg sig
nödsakad att falla tillbaka på den ursprungligen
afvisade utvägen att upptaga nya skatter. Men därtill
fordrades oundgängligen samtidigt reformer, och så
fann sig C. föranlåten att framlägga en stor del
af Turgots gamla reformprogram. För att besegra
parlamentets motstånd ansåg han emellertid, att en
notabelförsamling måste sammankallas, och Ludvig
XVI, som från början betraktat honom med misstro,
gick nu in på allt hvad han begärde. I februari
1787 sammanträdde församlingen, och C. framlade
i ett stort tal för första gången den förtviflade
finansställningen jämte sitt program, som bl. a.
innefattade en allmän fastighetsskatt. Den aristokratiskt
sammansatta notabelförsamlingen vägrade dock att
-- såsom C. fordrade -- utan vidare böja sig för
reformförslagen samt åtaga sig de nya skatterna,

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.