och innan striden därom hunnit afgöras, störtades C., genom påtryckning från drottningens omgifning, i april 1787. ökningen af skulden under hans ministertid, som omfattade 41 månader af fullständig fred, beräknas till 650 mill. livrés, och han har otvifvelaktigt mer än någon annan af Ludvig XVI:s finansministrar bidragit att påskynda revolutionens utbrott. Detta hindrar ej att han var en rikt begåfvad finanspolitiker, och på myntväsendets område gjorde han en minnesvärd insats genom att (1785) införa värdeförhållandet 1: 15 1/2 mellan silfver och guld, i st. f. ett äldre värdeförhållande, som var alltför ogynnsamt för guldet och därför drifvit det ur rörelsen; den nya proportionen mellan metallerna har sedan bibehållits i franska myntväsendet och blifvit klassisk. Då parlamentet i Paris efter C:s fall försökte få honom åtalad på grund af hans finansförvaltning, flydde C. till London, där han i allmänhet uppehöll sig under de följande åren. Från England utgaf han en rad intressanta skrifter till försvar och angrepp, och hans ord satte ofta sinnena i rörelse (Requête au roi, 1787, Lettre au roi, 1789, L'état de la France à présent et à venir, 1790, m. fl.). Efter emigrationens början blef han ett slags agent åt emigranterna och erhöll först 1802 tillåtelse att återvända till Frankrike; en månad efter sin ankomst dog han sistnämnda år i Paris. -- Litt.: Gomel. "Les causes financières de la révolution française" (II, 1893). E. Hkr. Calonne [kalå'nn], Alphonse Bernard, vicomte de C., fransk författare, f. 1818, d. 1902, uppsatte 1850 den legitimistiska tidningen "Henri IV", men ingick inom kort i redaktionen af den reaktionära "Revue contemporaine", hvars egare han blef 1855. Snart därefter började han ifrigt verka för de bonapartistiska idéerna, men 1867 öfvergick han åter till det legitimistiska lägret. C. utöfvade en flitig författarverksamhet på olika områden. Bland hans pennas alster märkas särskildt novellen Bérangère (1852), La Minerve de Phidias restaurée (1855), Les frais de la guerre (1856), Rattazzi et la crise italienne (1862), Constitution de l'Allemagne du Nord (1870) och Le nouvel opéra (1875). Calonyction, bot. Se Ipomoea. [**ligatur oe] Calophyllum L., bot., växtsläkte af fam. Guttiferæ, innefattande en mängd träd med glänsande, läderartade blad, nästan alla förekommande i gamla världens varma länder. Flera arter lämna hartser och balsamer. Så erhålles Balsamum Mariæ, handelns tacamahak-harts, af angenäm lavendel- eller ambraartad lukt, af C. inophyllum och C. Tacamahaca; balsamen af C. Calaba (kalaba-balsam) har samma användning som peru- och kopaiva-balsam. Af fröna beredes i Ostindien brännolja. Veden af flera arter är mycket värdefull samt användes i skeppsbyggeriet och möbelfabrikationen. G. L--m. Caloptenus, zool. Se Gräshoppor. Calopteryx, zool. Se Trollsländor. Calosoma, zool. Se Larvmördare. Calotes, zool., ett ödlesläkte, som tillhör familjen Agamidæ och förekommer i södra Asien. Calovius (Kalau), Abraham, tysk luthersk teolog, f. 1612, d. 1686, studerade med glänsande framgång i Königsberg och Rostock samt var från 1650 professor i Wittenberg. C. är bekant såsom den mest typiske representanten för den strängaste lutherska ortodoxien, för dess ofördragsamhet och stridslystnad. Dock är han en verkligt betydande man, i allt en kraftnatur, med en outtömlig arbetsförmåga och en imponerande, mångsidig lärdom, fruktad såsom disputator, vida beundrad såsom universitetslärare. Hans hela lif upptogs af polemik; redan såsom 21-åring skref han sin första polemiska skrift, följd af en otalig mängd andra: mot katoliker, reformerta, socinianer, öfver hufvud alla heresier, äfven helt aflägsna, om hvilka han fick kännedom, men framför allt mot Calixtus och hans riktning, "synkretismen". Sedan han bekämpat denne i många arbeten, sökte han, ehuru förgäfves, få en mot honom riktad sammanfattning af den lutherska läran, Consensus repetitus fidei veræ lutheranæ (tr. 1664), upphöjd till symbolisk giltighet och utgaf själf 1682 en utförlig framställning af hela striden: Historia syncretistica. Äfven hans dogmatiska hufvudverk, Systema locorum theologicorum (12 bd, 1655--77), och hans stora bibelkommentar, Biblia illustrata (1672--76), behärskas alltför mycket af polemiska intressen, men äro för sin tid högst betydande arbeten. Som exeget står C. afgjordt framför sin tid; mer energiskt än någon samtida sökte han gifva hela sin teologi en biblisk karaktär; äfven till Luthers egna skrifter går han mer än de fleste tillbaka. Där ej, såsom visserligen ofta, det polemiska nitet förblindar honom, visar han ock verklig förståelse för det praktisk-religiösa lifvets intressen. -- Jfr A. Tholuck, "Der geist der luth. theologen Wittenbergs im... 17. jahrh.", s. 185 ff. (1852). E. Bg. Calpe (Mons Calpe), i forntiden namnet på klippan Gibraltar, hvilken tillika med berget Abyla (på den midtemot liggande afrikanska kusten) utgjorde de s. k. "Herkules' stoder". Jfr Gibraltar. Calpi, stad i brittisk-indiska Nordvästprovinserna. Se Kalpi. Calprenède [kalpr*näd], fransk författare. Se La Calprenède. Calpurnia. Se Calpurnius. Calpurnius, namn på en fornromersk, urspr. plebejisk släkt, som senare, särskildt inom grenen Piso (se d. o.), nådde stor betydenhet. En medlem af denna var Calpurnia, Cæsars sista gemål. -- 1. Titus Calpurnius Siculus skref under början af Neros regering 7 ekloger (dels herdedikter, dels sånger till Neros ära i herdediktens form). C. efterbildade i sirliga verser och konstrik framställning, dock utan finare smak, Vergilius och Theokritos. Se Nemesianus. -- 2. Calpurnius Bestia, romersk folktribun 121 f. Kr., uppträdde mot G. Gracchus och var sedan förkämpe för den aristokratiska reaktionen i Rom. 111 konsul, började han kriget mot Jugurtha, men lät slutligen muta sig till fred. Han ställdes då under åtal och gick sedan (90) i frivillig landsflykt. -- 3. Marcus Calpurnius Bibulus, samtida med Cæsar, sökte såsom ifrig optimat bilda motvikt mot denne, men utan framgång. I striden mellan Pompejus och Cæsar var han befälhafvare för den förres flotta. Han afled strax före slaget vid Dyrrhachium 48 f. Kr. H. Sgn. Calque [kalk], fr. (af lat. calx, kalk), aftryck medelst kalkering. Cals, Adolphe Félix, fransk målare, f. 1810, d. 1880, är en af de konstnärer af betydelse, Ord, som saknas under C, torde sökas under K.