En tid hade camaldulens-kongregationen utbredning öfver stora delar af Europa, men är nu inskränkt till mellersta och södra Italien, där 6 kolonier finnas kvar. Mest omtalade äro det ofvannämnda Camaldoli samt ett annat Camaldoli med den mångbesjungna utsikten öfver Neapel och Vesuvius. Af nunneklostren finnas blott två kvar. Se "Annales camaldulenses" (Venezia 1755--73), och Heimbucher, "Die orden und kongregationen der kat. kirche", I (1896). Hj. H--t. Camaldulist-orden. Se Camaldulens-orden. Camaracum, romersk koloni. Se Cambrai. Camaraderie [-radri], fr. Se Kamaraderi. Camargo [-gå'], Marie Anne de Cupis de, belgisk-fransk dansös, f. 1710 i Bruxelles, tillhörde 1726--34 samt 1740--51 Paris-operan och dog i Paris 1770. Hennes behagfulla och till stor skicklighet utvecklade dans väckte hos samtiden en beundran, hvaråt bl. a. Voltaire gaf uttryck. Camargue [-ma'rg], Ile de la, ö i franska dep. Bouches-du-Rhône, i Rhône-flodens delta, omsluten af Rhônes båda mynningsarmar, Grand- och Petit-Rhône, är en alluvialbildning, som floden skapat, och som fortfar att årligen växa mot hafssidan. Namnet, som af några arkeologer betraktas som en korrumpering af Caii Marii ager (Marius' fält), skrefs under medeltiden Camarigas insula, Camarca, Camargia. Fordom synes ön hafva varit skogbevuxen, nu är den nästan fullständigt i saknad af träd. Det lager af sand och slam, hvaraf den är bildad, är betäckt af ett djupt humuslager, som i träsken närmar sig egenskapen af torf. Hvarken på ytan eller så djupt undersökningarna sträckt sig har man funnit den minsta sten. Ön höjer sig ingenstädes mer än 3 m. öfver hafvet, ligger således långt under Rhônes högsta vattenstånd och skyddas därför af väldiga dammar mot flodens öfversvämningar. Af hela arealen, omkr. 790 kvkm., äro endast omkr. 15,000 har odlad jord (i norra delen); det öfriga består af fett marskland, där omkr. 80,000 får samt några tusen halfvilda nötkreatur och hästar beta, samt träsk, dammar, kanaler, uttorkade flodarmar och strandsjöar, af hvilka den största är Valcarès (omkr. 120 kvkm.). Befolkningen är mycket fåtalig; den enda märkliga bebyggda orten är Saintes-Maries nära Petit-Rhônes mynning. Camarilla [-ri'lja]. Se Kamarilla. Camauro [kama'vrå], it., ett slags röd sammetsmössa, som hör till påfvedräkten. Cambacérès [kãbaseräs], Jean Jacques Régis de, hertig af Parma, fransk statsman, f. 18 okt. 1753 i Montpellier, blef 1772 anställd vid räkningekammaren och 1791 president vid kriminaldomstolen i sin födelsestad. Under sin verksamhet där förskaffade han sig namn som en af Frankrikes skickligaste jurister. Han slöt sig tidigt till revolutionen och invaldes i konventet, där han lade i dagen mycket moderata åsikter samt lät sina stora kunskaper och sin vidsträckta erfarenhet komma organisationen af rättsväsendet till godo. Han utverkade en del friheter för den afsatte konungen, men röstade likväl för hans afrättning, dock med den tysta förutsättningen, att utlandet skulle hinna med vapenmakt befria honom dessförinnan. På hans förslag 10 mars 1793 blef välfärdsutskottet upprättadt, och han blef själf en af dess förste medlemmar. Han tog ingen del i Robespierres störtande, men blef kort därpå president i utskottet och arbetade som sådan med ifver på frederna med Preussen och Spanien (5 april och 22 juni 1795). Hans inflytande gjorde honom emellertid misstänkt för att eftersträfva diktaturen, och han blef därför ej invald i direktoriet. Däremot blef han medlem af "de femhundras råd" och fick jämte Merlin de Douay i uppdrag att revidera Frankrikes alla lagar, och den nya civillagen,

"code Napoléon", hvilade till stor del på de
tre förslag därtill, som af honom framlades
dels i konventet, dels i "de femhundras råd".
Som ett själfständigt resultat af hans oerhörda
arbete på detta område framkom 1797 hans Code
français, ou collection par ordre de matières
des lois de la république. 1796 hade C. blifvit
vald till president i "de femhundras råd", men
direktoriet, som misstänkte honom på grund af hans
ständigt ådagalagda moderation, tvang honom att
redan 1797 afgå från denna post. Efter statskuppen
18 juni 1799 och Sieyès' inträde i direktoriet blef
C. på dennes bedrifvande justitieminister. Efter 18
brumaire år VIII (9 nov. 1799) lät Bonaparte
utnämna honom till andre konsul. Äfven som sådan,
var han energiskt verksam för rättsväsendet och
lagstiftningen samt utöfvade ganska mycket inflytande
på Frankrikes inre angelägenheter. Han inverkade
också på Bonaparte i monarkisk riktning och
förberedde i senaten, där han hade stort inflytande,
lifstidskonsulatet. Det var hans idé att låta franska
folket genom direkt omröstning uttala sig i denna
fråga. När kejsardömet upprättats, utnämndes han i
maj 1804 till ärkekansler. Han slöt sig trofast och
hängifvet till Napoleon, som också skänkte honom stort
förtroende och gaf honom mycket inflytande på
Frankrikes inre affärer. 1808 upphöjd till hertig af Parma,
afrådde han lifligt kejsaren både från skilsmässan
från Josefina och det ryska fälttåget 1812. Detta
och följande år skötte han regeringen såsom
president i regentskapsrådet under Napoleons bortovaro.
C. var trogen kejsaren till det sista, och under "de
hundra dagarna" var han justitieminister och
president i pärskammaren. Under den andra
restaurationen blef han 1816 förvisad såsom
"konungamördare" och begaf sig till Bruxelles och
Amsterdam. 13 maj 1818 återinsattes han dock i alla
borgerliga och politiska rättigheter, vände tillbaka
till Paris, men höll sig fjärran från det offentliga
lifvet. Han dog 5 mars 1824 i Paris, efterlämnande
sin titel åt brorsonen Marie Jean Pierre
Hubert de C., som var storceremonimästare
under andra kejsardömet.
E. A--t.

Cambalholz. Se Baphia.

Cambay [kämbei'] l. Kambaja. 1.
Muhammedansk vasallstat i kejsardömet Indien, Gujarat,
norra delen af presidentskapet Bombay. 906 kvkm.
75,122 inv. (1901), mest hinduer. -- 2.

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.