t. ex. ett ljus, ett ansikte e. d. Denna bild uppfångas på glasskifvan, om kamerans bakre vägg flyttas på lämpligt afstånd från linsen. Figuren visar huru kameran är inrättad för detta ändamål. -- Denna kamera nyttjas förnämligast i fotografien. Glasskifvan tjänar där endast att inställa bakre väggen, så att den på densamma fallande bilden synes skarp;

</img>

när detta skett, borttages den, och i dess ställe
insättes den för ljusintryck känsliggjorda plåten, på
hvilken fotografibilden skall framställas (se
Fotografi). Före fotografiens uppfinning begagnades
denna apparat vid kopiering och afritning, på det
sätt att ett tunt papper fästes på glasskifvan och
ritaren på detta papper följde bildens konturer. För
bekvämlighets skull insattes ofta i kameran en plan
spegel, hvilken (såsom undre figuren utvisar)
reflekterade de genom linsen L passerande ljusstrålarna
mot lådans öfre vägg, i hvilken den mattslipade
glasskifvan var placerad. Bilden af föremålet (mn)
kom då att ligga horisontellt vid kl och kunde lätt
aftecknas på ett ofvanpå densamma lagdt
genomskinligt papper. När den mattslipade glasskifvan
ersattes af en stor konvex glaslins, gaf man denna
inrättning det oegentliga namnet camera clara (jfr
Camera lucida). -- Den enklaste formen af
denna apparat, den s. k. hålkameran, har i linsen
A:s ställe endast en liten öppning i en tunn vägg.
En sådan kamera är till exempel ett rum utan
fönster, i hvilket ljuset insläpps genom en mycket
liten öppning i en fönsterlucka. Bilden uppkommer
då på inre väggen af rummet, oberoende af
densammas afstånd från öppningen, men är ganska
svag och icke skarp. Denna form af camera obscura
uppfanns 1540 af Erasmus Reinhold i Nürnberg, som
därmed iakttog en solförmörkelse. Sedermera erhöllos
ljusstarkare bilder, därigenom att i öppningen, som
gjordes större, insattes en bikonvex glaslins. Denna
högst väsentliga förbättring beskrefs 1558 af J. B.
Porta, i hans "Magia naturalis".
R. R.*

Camera apostolica (lat.), "den apostoliska
kammaren", det ämbetsverk, som förvaltar de påfliga
finanserna.

Camera clara. Se Camera.

Camera lucida. Se Camera.

Camera obscura. Se Camera.

Camerarius (eg. Camermeister). 1.
Joachim C., tysk teolog, humanist och pedagog, f.
1500, lärare vid gymnasiet i Nürnberg 1526,
professor i Tübingen 1535 och i Leipzig 1541,
d. 1574, är mest bekant
såsom Melanchthons
förtroligaste vän, inför
hvilken denne såsom för
ingen annan utgöt alla
sina tankar och
bekymmer -- hvarför
Melanchthons bref till C.
blifvit en af de
viktigaste källorna för
reformationstidens intimare
historia. Vid
Melanchthons sida stod C. bl. a.
vid riksdagarna i Speier
1529 och i Augsburg
1530 och biträdde där

</img>

vid författandet af den augsburgiska
bekännelsens "apologi". C. var en synnerligen
mångsidig och produktiv författare. Om hans
humanistiska intressen vittna talrika editioner af
klassiska författare; såsom pedagog har han varit
inflytelserik genom flerfaldiga läroböcker i den kristna
religionsläran -- särskildt förtjänar här ett försök till
en framställning af Jesu lif, Historiæ Jesu Christi
(1566), att observeras; af stort kyrkohistoriskt värde
äro, trots den ofta panegyriska tonen, hans biografier
öfver Eobanus Hessus, furst Georg af Anhalt och,
framför allt, öfver Melanchthon; äfven på exegetikens
fält var han flitigt verksam. En edition af C:s
brefväxling med Melanchthon förberedes af N. Müller.
Jfr Th. Kolde i Haucks "Realencyklopädie".
E.Bg.

2. Ludvig C., den föregåendes sonson,
statsman, f. 1573 i Nürnberg. Efter fullbordade juridiska
studier trädde han i
tjänst hos kurfursten
Fredrik IV af Pfalz
och synes tidigt åtnjutit
stort förtroende och
användts i viktiga värf. I
början af 1600-talet var
han det kurpfalziska
hofvets kanske
verksammaste diplomat. Som
sådan fick han sina öden
emellertid nära
förbundna med den olycklige
Fredrik V:s, hvilken
han efter slaget på
Hvita berget (1620)

</img>

följde i landsflykt. Redan tidigt trädde han i
förbindelse med Gustaf Adolf, af hvilken han, enligt
en anteckning i ett titularregistratur i riksarkivet,
1620 erhöll "en bestellning på 200 daler", och då
han 1623 första gången besökte Sverige, fann Axel

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.