senaten, som han tillhörde till 1897. Han är en af den pennsylvaniska kolgrufve- och järnindustriens främste män. V. S--g. Cameron [kä'm*r*n], Verney Lovett, engelsk upptäcktsresande, f. 1844, blef, efter att såsom officer i engelska flottan hafva tjänstgjort i flera aflägsna farvatten, bl. a. en längre tid vid Afrikas östkust, utsedd till ledare af den expedition, som 1872 utrustades i England med syfte att uppsöka Livingstone och sedermera ställa sig till dennes förfogande. I mars 1873 afgick han från Bagamojo, på Afrikas östra kust. I okt. erhöll han underrättelse om Livingstones död, men fortsatte det oaktadt med en del af expeditionen färden västerut.

</img>

I febr. 1874 kom han till Tanganjika-sjön,
undersökte noga den södra delen af densamma, upptäckte
därvid dess utlopp, den i Lualaba inflytande Lukuga,
och löste sålunda en länge omtvistad fråga.
Sedermera gick hans färd mot s. v., genom förut
obesökta nejder, och 28 nov. 1875 nådde han vid
Katombela, n. om Benguela, Afrikas västra kust. C.
är den förste europé, som från öster till väster
genomvandrat Afrika. Sin resa har han beskrifvit i
Across Africa (1877). 1878--79 reste C. i Mindre
Asien och Persien för att undersöka möjligheterna
för en järnvägsanläggning från Medelhafvet till
Indien, och 1882 företog han tillsammans med Richard
Burton (se d. o.) en forskningsresa till Guldkusten.
Sedermera sysselsatte han sig med studier och
skriftställeri rörande afrikansk kolonialpolitik. C. dog i
mars 1894.
(G. Stg.)

Cameronianer, skotsk sekt. Se Cameron, R.

Camers, fordom namn på Camerino (se d. o.).

Cametá l. Villa Viçosa, stad i brasilianska
staten Pará, 65 km. ofvan floden Tocantins'
inflöde i Amasonfloden. Omkr. 5,000 inv. Handel
med kakao, kautsjuk och brasilianska nötter.

Camilla, astron., en småplanet (66).

Camilli (mask.) och Camillæ (fem.) kallades
de friborna barn af ännu lefvande föräldrar, som
i Rom tjänstgjorde som biträden åt Jupiters präst
och Junos prästinna vid offren.
H. Sgn.

Camillus, M. Furius, romersk härförare. 396
f. Kr. intog han den etruskiska staden Veji och
stred sedan med framgång i Etrurien. Snart måste
han likväl, troligen till följd af partistriderna
emellan patricierna, för hvilkas sak han var en kraftig
förkämpe, och plebejerna, lämna Rom och gå i
landsflykt. Påståendet att han efter romarnas
nederlag vid Allia (390) blef diktator och slog
gallerna har ingen säker grund. Dock tyckes
han efter Roms brand och gallernas aftåg hafva
blifvit statens förnämsta stöd i fred och krig.
Han lär bl. a. hafva hindrat den föreslagna
flyttningen till Veji samt medverkat vid Roms
återuppbyggande.
R. Tdh.

Caminha [kami'nja], stad i portugisiska prov.
Entre Douro e Minho, vid floden Minhos utlopp i
Atlantiska oceanen. 2,682 inv. (1900). Saliner.
S. v. om C. ligger ö-fästet Insua, som behärskar
inloppet till Minho.

Camisarder. Se Kamisarder.

Camisole [kamiså'l], fr. Se Kamisol och
Tvångströja.

Camões [kamå'is], Luis Vaz de, Portugals
förnämste skald, f. 1524 l. 1525, sannolikt i
Coimbra, af adliga, men fattiga föräldrar. Han
studerade vid universitetet i Coimbra och förvärfvade
redan där
utomordentligt vidsträckta
kunskaper. Hans erotiska
skaldetemperament tog sig
under denna tid uttryck
i sköna kanzoner,
sonetter och elegier. Efter
slutade studier begaf han
sig till Lissabon, där
han på grund af sin
börd vann tillträde till
hofvet. Hans snille och
kvickhet förskaffade
honom både gynnare och
afundsmän i
hufvudstaden, och hans

</img>

stridslystna lynne invecklade honom i många svårigheter.
På våren 1546 gjorde han bekantskap med Catherina
de Athaide, en af drottningens hofdamer, och
upptändes af en häftig kärlek till henne. Ehuru besvarad,
blef denna kärlek för honom en källa till många
olyckor. Med sin våldsamma, lätt uppbrusande karaktär
kunde han icke fördraga de hinder, som reste sig mot
honom, obetänksamma handlingar försvårade hans
ställning, hans svärd satt för löst i slidan, och han
blef slutligen förvisad från hofvet. Han gick då
i krigstjänst, kämpade två år (mellan 1546 och
1549) i Afrika och förlorade under denna tid sitt
ena öga. Vid sin hemkomst fann han emellertid
hvarken den glömska af sin ungdoms felsteg eller
den kärlekens lön, som han väntat; tvärtom möttes
han af ovilja och afund och kunde hvarken genom
sitt mod eller sina skaldegåfvor vinna någon
framgång. Allt detta alstrade hos honom en
sinnesstämning gränsande till förtviflan, under hvilken han
motståndslöst lät sig dragas med i ett lif af
våldsamma orgier och ständiga nattliga slagsmål
tillsammans med vänner af sämsta slag. Då han på
Kristi lekamensfest 16 juni 1552 råkade i strid med
och sårade en tjänsteman vid hofvet, blef han satt
i häkte, hvarur han frigafs i mars 1553, på det
villkor att han omedelbart skulle taga krigstjänst
och begifva sig till Indien. 26 mars anträdde han
sin färd såsom simpel soldat och anlände i september
till Goa; han deltog nu i flera fälttåg under de
tre år hans krigstjänst varade. Efter denna tid
stannade han trots sin brinnande längtan efter
fosterjorden och den älskade (hvars död inträffade 1556)
kvar i Goa och förde under många år ett i hög
grad växlande lif, hvarunder olyckan sällan
lämnade honom i ro, om också hans ekonomiska
ställning tidtals var dräglig. Hans diktaringenium
hvilade icke under denna tid. Hans skarpa tunga och
hans lättrörliga svärd voro sig äfven lika och ådrogo
honom ofta fiender. Han erhöll en befattning i
Macao, anklagades för underslef, återkallades till
Goa och sattes där i fängelse. Efter rättslig

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.