undersökning blef han emellertid frikänd och anträdde 1567 återfärden till Portugal, dit han, efter många äfventyr och ett två år långt, af sjukdom och nöd förorsakadt uppehåll i Mosambik, anlände 7 april 1570 efter 16 års frånvaro. Han medförde då sitt storverk, hjältedikten Os Lusíadas (Lusus' ättlingar, lusitanerna, portugiserna), som han lät trycka med en patriotisk tillegnan till den unge konungen, Sebastian I. Den enda belöning han erhöll var en obetydlig pension, som ej ens var tillräcklig för lifvets nödtorft. Det sorgliga tillstånd, hvari han återfann sitt fädernesland, som nyss härjats af pesten och som under sin unge härskare fallit helt i inkvisitionens och jesuiternas makt, fyllde honom med ett svårmod, som nådde sin höjdpunkt vid underrättelsen om konungens död i det olyckliga slaget vid Alcazar Quivir 1578. Själf dog han 10 juni 1580, samma år som Filip II gjorde slut på Portugals själfständighet. De sista åren af sitt lif säges han hafva tillbragt i sådan nöd, att en slaf, som han fört med sig från Indien, om aftnarna måste gå omkring och tigga på Lissabons gator för att lifnära sin herre. De sista ord han skref (i ett bref) voro: "Icke nog med att jag dör i fäderneslandet, jag dör med det". Det skaldestycke, på hvilket C:s världsrykte grundar sig, är "Os Lusíadas". Tanken att i ett längre epos förhärliga fosterlandet föresväfvade redan tidigt C., och smärre delar af dikten torde hafva skrifvits redan före resan till Indien, men större delen af verket tillkom utan tvifvel under den långa landsflykten. Och att Lusiaderna på samma gång blifvit ett hafvets epos, som på ett oförlikneligt sätt målar oceanens tjusning och skräck, är en följd af författarens långa, äfventyrliga sjöfärder. Själfva ämnets originalitet ligger däri, att den verklige hjälten icke är en individ, utan ett folk. Det är Portugals historia, som skildras, det är dess framtida öden, som i inspirerade strofer sias. "Os Lusíadas" består af 10 sånger, versmåttet är ottave rime. Efter att hafva åkallat sina sånggudinnor, Tajos nymfer, och efter att hafva i af fosterlandskärlek glödande strofer tillegnat konung Sebastian sin dikt, inför skalden i första sången Vasco da Gama, som på sin upptäcktsfärd hunnit till sundet mellan Madagaskar och Etiopien. Diktens yttre handling omfattar Vasco da Gamas färd från Afrikas sydspets till Mombas, Melinde och slutligen Calicut samt hans återfärd, hvarunder han påträffar en förtrollad ö, som Venus låtit skjuta upp ur hafvet och som hon befolkat med de skönaste hafsnymfer. Där förmäles Vasco med Thetys, ett symboliskt tecken till portugisernas blifvande herravälde till hafs, och under ett festligt gästabud sjunger en nymf om de bragder, som Gamas efterföljare skola utföra på den väg han visat dem. Portugisernas hemfärd till fosterlandet och en praktfull allokution till konungen afsluta dikten. Denna handling är så att säga infattad i en mytologisk ram. Olympens gudar deltaga i de tappre portugisernas öden. Venus är deras beskyddarinna, men Bacchus, som fruktar för sitt välde i Indien, står dem emot. Neptunus och Thetys, hafvets behärskare, äro till en början fientligt stämda mot portugiserna, men besegras slutligen fullständigt. Under handlingens gång framställes Portugals historia i berättelser af Vasco da Gama och af hans broder Paolo. Portugals blifvande välde i Indien och Afrika förutsäges af hafsnymfen på den förtrollade ön, och äfven andra berättelser och profetior äro lagda i människors och gudars mun. -- Trots all den fosterländska hänförelse, hvaraf detta epos är prägladt och som gjort det till portugisernas nationaldikt, och trots den skönhet och poesi, hvaraf dikten är mättad, fordras det dock att vara portugis eller åtminstone att känna och älska detta land och dess historia för att icke något tröttas af den vergilianska form, hvari skalden stöpt sitt verk, och af de långa och detaljerade historiska skildringarna. Det oaktadt framstår C. i detta verk genom valet af ämne och diktens konstfulla byggnad såsom den moderna tidens kanske främste epiker, och de yppiga, ofta starkt sinnliga episoder, hvaraf diktens mytologiska maskineri är genomflätadt (Ines de Castro, Adamastors uppträdande, kärleksön m. m.), äro, redan de, nog att göra honom till en skald för alla tider. -- Lusiaderna hafva ur språklig synpunkt en utomordentlig betydelse såsom grundläggande den klassiska portugisiskan. C. intager äfven såsom lyriker en mycket framskjuten plats, många kritiker hafva i detta hänseende jämställt honom med Petrarca. Hans dikter -- sonetter, kanzoner, sextiner, oden, ekloger m. m. -- äro af ett mycket mångsidigt innehåll, återspeglande hans själs olika stämningar, under hans underbart växlingsrika lif. Han hade själf kort före sin sista återkomst till Portugal samlat och ordnat sina lyriska dikter, som han ämnade utgifva under titeln Parnasso de Luis de Camões. Manuskriptet blef honom emellertid, frånstulet, förmodligen af någon samvetslös afundsman, och C. hade icke nog kraft eller företagsamhet att börja arbetet på nytt. Först 15 år efter C:s död utgaf en af hans beundrare och lärjungar en samling, omfattande 172 stycken. Samlandet har sedan fortsatts, hvarje ny utgifvare -- och de hafva varit många -- har tillagt nya dikter, af hvilka emellertid en stor del är oäkta. Inalles hafva 649 dikter tillskrifvas C. Af dessa tryckas i allmänhet i hans verk 598, hvaraf 150 efter all sannolikhet ej äro af honom. Någon kritisk upplaga föreligger ej ännu. Slutligen bör ej förglömmas, att C. äfven såsom dramatisk författare visade sig vara i besittning af framstående talang, ehuru han snart öfvergaf denna genre. De tre lustspel han i sin ungdom (mellan 1543 och 1549) skref utmärkas af skicklig byggnad, humor och friskhet i dialog och karaktärer. De beteckna ett afgjordt framsteg i det portugisiska dramat och vittna om att författaren äfven på detta område kunnat nå en hög rang. Om C. under sin lifstid var misskänd, olycklig och föraktad, har han däremot efter sin död såväl inom som utom Portugal blifvit föremål för hänförd beundran, entusiastisk hyllning och trägen forskning. Sexton år efter hans död reste honom hans smickrade landsmän en präktig minnesvård. Trehundrade årsdagen af hans död firades 1880 med stor högtidlighet. "Os Lusíadas" har utkommit i öfver 100 upplagor och i närmare 50 öfversättningar på 13 olika språk. På svenska öfversattes den af Nils Lovén ("Lusiaderna", 1852). En (ej kritisk) upplaga af C:s samlade arbeten utgafs i Lissabon 1360--71 af Visconde de Juromenha. För närmare kännedom om C. och hans diktning hänvisas till W. Storck, "Luis' de Camoens sämmtliche gedichte", Ord, som saknas under C, torde sökas under K.