systrar och anställdes 1770 som kammarfru hos Marie-Antoinette, hvars förtrogna hon blef. Under skräckväldet höll hon sig borta från Paris, men återvände sedan och grundlade i S:t Germain en kvinnlig pensionsanstalt. 1804 gaf Napoleon henne i uppdrag att i Écouen upprätta en läroanstalt för kvinnliga släktingar till medlemmar af hederslegionen. Under hennes ledning nådde denna pension, upphäfd efter restaurationen 1814, en stor utveckling. Hennes Mémoires sur la vie privée de la reine Marie Antoinette (1823; ny uppl. 1849),

</img>

Journal anecdotique (1824) och Correspondance inédite avec la
reine Hortense (1835) äro rika på historiska
anekdoter. 1830 öfversattes till svenska hennes "Råd
till unga flickor". Se Carette, "Madame C." (1891).

Campaña [kampa'nja], Pedro, egentligen
Peeter de Kempeneer, en flamsk, åtminstone från
1548 i Spanien (Sevilla) verksam målare, f. 1503 i
Bruxelles, d. där 1580. Redan 1530 var han en
ansedd målare i Bologna, hvarifrån han begaf sig
till Rom, där han studerade Michelangelos och
Rafaels verk. Från Spanien återvände han 1560 till
sin födelsestad. Hans hufvudarbete är Kristus
nedtages från korset (dat. 1548, nu i Sevillas
katedral).
C. R. N. (O. G--g.)

Campanella, Thomas (detta namn antog han,
när han blef munk; hans ursprungliga förnamn var
Giovan), italiensk renässansfilosof och en af
vetenskapens martyrer, f. 1568 i Stilo i Kalabrien,
ingick vid 14 års ålder i
dominikan-orden, för att
erhålla den andliga
bildning, som hans
vetgirighet trängtade efter.
Han infördes i
klosterskolorna i den
skolastiska filosofien och
teologien, men intogs snart
af tvifvel på deras
sanning. Så fördjupade han
sig i Aristoteles' filosofi,
men fann sig snart lika
otillfredsställd med dess
teorier, då ej heller de
syntes honom ega något

</img>

stöd i erfarenheten. Äfven Platon, stoikerna,
Plinius och Galenus lämnade hans sökande ande
otillfredsställd. Först hans samtida och
landsman Telesio syntes honom gifva uppslag till den
riktning, hvari han kunde hoppas att finna
världsgåtornas lösning. Så började han sitt eget
själfständiga tankearbete, kritiserade skarpt den
skolastiska aristotelismen och röjde för sin omgifning i
klostret en sådan kunskapsrikedom, att misstanken,
att han stod i förbund med underjordiska makter,
vann tilltro. Han förvisades först till ett aflägset
kloster, men lyckades fly till Neapel, där han ock
fann tillfälle att trycka några af sina skrifter. Ett
oförsiktigt yttrande ådrog honom anklagelse för
kätteri, och han dömdes att afsvärja sina
villfarelser (1591). Huru detta för honom slutat, vet
man ej. Men en tid därefter är han i Rom, beger
sig därifrån till Florens (1592), Bologna och Padova.
På sistnämnda ställe anklagas han åter för kätteri
och inställes inför inkvisitionen i Rom, men tyckes
hafva kunnat försvara sig, så att han återvann
friheten. År 1598 återvände han till sin fädernestad
Stilo. Där tyckes han hafva deltagit i politiska
stämplingar, som efter Filip II:s död gingo ut på att
befria Italien från det spanska väldet. C. trodde
enligt Uppenbarelsebokens profetior och astrologiens
tecken, att en ny världsordning med år 1600 skulle
bryta in. Och han kände sig kallad att förebåda
den nya tiden. Hans glödande tal väckte sinnena,
och man stod i beredskap att med samlade vapen
skrida från ord till handling, när C. i augusti 1599
angafs för delaktighet i en politisk sammansvärjning.
I början af följande månad kastades han i fängelse,
och därmed började hans martyrium, då därjämte de
kyrkliga myndigheterna åter drogo honom till svars
för kätteri. Han fick upprepade gånger utstå den
förfärligaste tortyr och var vansinnet nära, för så
vidt han ej rent af emellanåt öfverskridit dess gräns,
men någon bekännelse lyckades man ej aftvinga
honom. Af inkvisitionsdomstolen dömdes han till
lifstids fängelse, men tills vidare stannade han i
spanjorernas makt och släpades af dem från fängelse till
fängelse. Vissa tider hölls han inspärrad i en mörk,
underjordisk fängelsehåla. Men intet tycktes kunna
bryta hans eldsjäls motståndskraft. I fängelsets
mörker diktade han stolta sonetter och kanzoner, i hvilka
han sjöng ut sitt hat mot hvad han ansåg som allt
ondts upphof, tyranniet, okunnigheten och hyckleriet;
och hans jättelika minne satte honom i stånd att längre
fram uppteckna dessa dikter jämte de filosofiska
skrifter, som han på samma sätt komponerat i mörkret.
Och när hans behandling i fängelset blef mildare, så
att han där kunde läsa och skrifva, fortsatte han
rastlösa studier och utvecklade ett författarskap, som
tack vare att vänner befordrade hans skrifter till
trycket gjorde fången i S:t Elmo till en ryktbar
man. Men i 27 långa år fick han försmäkta i
fångenskapen, och först när Urban VIII blifvit påfve, slog
för honom befrielsens timme. Denne fordrade
nämligen hans utlämning till inkvisitionsdomstolen i Rom,
och i maj 1626 kom C. sålunda verkligen ut ur det
spanska statsfängelset, som han nu för tre år fick
utbyta mot mild kyrklig fångenskap i Rom. Men
han stod i flitig beröring med den franske gesanten
och misstänktes därför af spanjorerna för att hafva
användt sitt inflytande på påfven till Spaniens
nackdel. Spanjorerna sökte därför åter få honom i sitt
våld, och påfven trodde hans lif ej säkert i Rom.
På dennes tillrådan flydde C. därför till Frankrike
och kom i dec. 1634 till Paris med
rekommendationer till konungen. Sin tillflykt fann han i
dominikan-klostret S:t Jacques, och af kardinal Richelieu
erhöll han en pension. Så fick han slutligen i ro
arbeta på utgifvandet af sina samlade skrifter,
umgicks med den valda samling lärde och tänkare, som
samlades omkring pater Mersenne, och deltog i deras
öfverläggningar om grundandet af
vetenskapsakademien i Paris. Richelieu lyssnade också gärna till
den djärfve drömmarens ord, och konungen kallade
ofta den märkvärdige mannen till sig. C. dog i

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.