Paris 21 maj 1639. -- C. var en af dessa oroliga renässansnaturer, som i sin våldsamma trängtan efter sanning och ljus, anande en ny tids inbrott, kastades mellan ytterligheterna af djärf förståndskritik och fantastiska, himlastormande svärmerier. Han skref i fängelset ett försvar för Galilei och ville rädda kyrkan för skammen och faran af att förgå sig mot denne sanningsförkunnare, men när påfvens dom föll, var C. nog kyrkligt sinnad för att böja sig för den heliga auktoriteten och förklara den vetenskapliga frågan därmed afgjord. Hans politiska drömmar gingo ock i början ut på upprättandet af ett världsvälde under påfvemaktens högsta ledning. I sina skrifter behandlade han ej blott filosofiens alla olika problem, utan han skref äfven medicinska afhandlingar, byggda på egna principer, arbeten i poetik och italiensk metrik, en enligt dess grundsatser diktad tragedi med Maria Stuart såsom hjältinna i hennes martyrskap för den katolska tron, en förklaring af nionde kapitlet i Romarbrefvet mot de reformertes predestinationslära, ett stort arbete i astrologi m. m., sammanlagdt 88 olika skrifter. Allt hvad han tänker och skrifver är i stor stil; öfver allt stöter man hos honom på geniala tankeuppslag, och stundom utför han dem äfven med skarpsinnig följdriktighet. Men hans tanke är i jäsning, alla rörelserna i tiden återspeglas i hans oroliga fantasi, och idéerna svälla ut utan mått och bestämdt, enhetligt mål. Det är intressant att jämföra C:s tankekaos med den fasta byggnad, som Descartes samtidigt uppför af samma tidsbildning. Man kan förvånas öfver att så många af de bärande idéerna äro gemensamma. Descartes' grundprincip: "cogito, ergo sum" (jag tänker, alltså är jag till), finnes äfven hos C., hans lära om de medfödda idéerna har också sin motsvarighet i dennes psykologi; ett af Descartes' viktigaste bevis för Guds existens -- vår föreställning om ett fullkomlighetsväsen kan ej hafva sin grund annat än i ett fullkomligt väsen, hvilket därför måste existera -- återfinnes ock hos C., hvilken också alldeles såsom Descartes på Guds sannfärdighet bygger sin öfvertygelse om att våra sinnesförnimmelser ej innebära illusion, utan tyda på tillvaron af en kroppslig värld. Men ändå blir det hela så himmelsvidt olika hos de båda tänkarna, Descartes var det vetenskapliga snillet, som pröfvade med den noggrannaste själfkritik hvarje enskild tanke och ställde de skilda tankeelementen tillsammans i ett system, som har ett konstverks måttfullhet och harmoni. Hans lugna yttre lif lät tankarna stilla gro och mogna, och "den franska klarheten" tryckte på dem sin klassiska prägel. Den italienske munken däremot, som släpades från tortyr till fängelse, spekulerade med feber i blodet, han anade och siade, där den andre analyserade; och så drömde han en värld af idel lefvande väsen, en värld, där det är kärleken, som förmår den lyftade stenen att falla till marken. Och under det att Descartes försiktigt höll sig utanför tidens kyrkliga och politiska meningsstrider, byggde C. ständigt på sina världsförbättrarplaner. Och i slutet af sin fängelsetid diktar han efter Platons föredöme en idealstat, "solstaten" (civitas solis), där han låter sin ungdoms hierarkiska idéer lämna plats för häfdandet af en intelligensens aristokrati, i hvilken naturvetenskapen och filosofien skrifva lagarna, och där, till skillnad från förhållandena i Platons idealstat, äfven det borgerliga arbetet kommer till sin rätt, men däremot intet prästerskap och ingen adel få plats. Privategendom och familjelif vill han lika väl som Platon upphäfva, då de endast uppamma egoismen och hämma fosterlandskärleken. Könsförhållandena skola ordnas af statens myndigheter, så att staten får friska och begåfvade medborgare. En hvar får sin verksamhet sig anvisad af staten, och af arbetets frukter får den enskilde hvad han behöfver. Så befrias samhället från de tärande rike, som intet göra; när arbetsbördan fördelas lika mellan alla och ingen får tillfälle att lefva i öfverflöd, så behöfver enhvar knappt arbeta mera än fyra timmar om dagen och kan egna återstoden af sin tid åt att skaffa sig kunskaper och på behagligt sätt öfva själ och kropp. Så diktade C. sina socialistiska framtidsdrömmar, under det att han -- såsom han skrifver i en af sina sonetter -- satt i fängelset "i bojor och dock fri, ensam och dock ej allena, tyst och dock höjande sitt rop". -- C:s samlade arbeten äro utgifna af Alessandro d'Ancona i Turin 1854. En utförlig biografi öfver honom utgafs 1882 af Luigi Amabile under titeln "Fra Tommaso Campanella, la sua congiura, i suoi processi e la sua pazzia"; vidare har D. Berti utgifvit "La vita e le opere di T. C." (1878). En mästerlig essay öfver "T. C. und seine politischen idéen" har Chr. Sigwart publicerat i första bandet af sina "Kleine schriften" (2:a uppl. 1889). Och inom den svenska litteraturen har hans samhällslära framställts af C. D. af Wirsén i en uppsats i tidskr. Framtiden 1869, "Ur, samhällsidealernas historia." S--e. Campania, C. felix (lat.). Se Kampanien. Campani-Alimenis, Matteo, italiensk instrumentmakare på 1600-talet, är känd som konstruktör af de stora objektivglas, med hvilka Cassini upptäckte två af Saturnus' månar. Han gjorde äfven ett försök att upphäfva färgaberrationen, genom att sammansätta tre linser. -- Hans yngre broder Giuseppe C. var äfvenledes en berömd optiker. Campanile (it.). Se Kampanil. Campanula L., Blåklocka, bot., ett välbekant växtsläkte, typen för fam. Campanulaceæ. I Skandinavien förekomma tio arter, de flesta mer eller mindre allmänna, växande på ängar och i lundar, till hvilkas förnämsta prydnader deras stora vackra blommor äro att räkna. Som exempel kunna nämnas den på ängar och backar vanliga lilla blåklockan, C. rotundifolia L., och den storblommiga hässleklockan, C. latifolia L., som

Campanula latifolia.</img>

förekommer mindre allmänt i lundar. Af de till detta
släkte hörande arterna odlas omkr. ett trettiotal

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.