1493; hans son Archibald C., 2:e earl af Argyll, som 1513 stupade i spetsen för höglandsflygeln i slaget vid Flodden; och dennes sonson Archibald C., 4:e earl af Argyll (d. 1558), Knox' vän och lärjunge samt en af reformationens kraftigaste befrämjare i högländerna. Äfven den sistnämndes son Archibald C., 5:e earl af Argyll, f. 1530, till 1558 känd som lord Lorne, tillhörde Knox' vän och lärjunge samt en af reformationens i partistriderna på Maria Stuarts tid, var invigd i sammansvärjningen mot Darnley och bar genom sitt vankelmod hufvudskulden till drottningens nederlag vid Langside 1568. Under regentskapstiden lyckades han trots intriger för Marias återinsättande på tronen ernå höga ämbeten och dog 1573 som skotsk lordkansler. Såväl hans halfbroder, Colin C., 6:e earl af Argyll, d. 1584, som dennes son Archibald C., den 7:e earlen af Argyll, f. omkr. 1576, d. 1638, tillhörde de inflytelserikaste partiledarna under de inre strider i Skottland, som kännetecknade konung Jakobs regeringstid. Den förre var en af regenten Mortons djärfvaste motståndare; den senare lade genom stora godsförvärf grunden till familjens öfvermäktiga inflytande i västra Skottland, men måste 1619 undan sina kreditorer fly ur landet och gick då för en tid i spansk tjänst. Bland Argyll-grenens medlemmar i senare tid märkas följande. 1. Archibald C., markis och 8:e earl af Argyll, son till den 7:e earlen (se ofvan), f. 1598, öfvertog vid faderns flykt ur landet som lord Lorne dennes egendomar, disciplinerade den bångstyriga klanen och utöfvade inom sitt vidsträckta område länge nästan kunglig myndighet. På 1630-talet täflade konungen och parlamentspartiet om hans stöd; efter åtskillig tvekan slöt han sig till parlamentet och ledde på skotsk sida 1639 förhandlingarna i Berwick. 1641 tvang han Karl I att ingå på skotska parlamentets fordringar och erhöll under dennes försök att för sig vinna covenant-lorderna en markistitel. C. trädde emellertid under inbördeskriget det engelska parlamentet allt närmare och utkämpade vilda strider med konungens troman i Skottland, Montrose. Dock tyckes han ej -- såsom sedan påstods -- ha på förhand i förhandlingar med Cromwell gifvit sitt samtycke till konungens afrättning. Den allmänna fasa, denna händelse framkallade i Skottland, nödgade C. att ställa sig på Karl II:s sida, och han satte 1 jan. 1651 vid Scone den skotska kronan på dennes hufvud. Hela hans politik hade gått ut på samförstånd mellan engelska och skotska parlamenten; den förlorade efter Karl I:s afrättning alla utsikter till framgång. C. själf misstroddes från början af Karl II, afrådde förgäfves dennes expedition till England och träffade 1652 för egen del uppgörelse med Cromwell, som dock alltjämt misstänkte honom för rojalistiska intriger. I Skottland var C. allmänt hatad och hade därjämte under inbördeskriget ådragit sig ofantliga skulder. Efter restaurationen infann sig C. (juli 1660) i Whitehall för att hylla konungen, men kastades då i fängelse, fördes till Edinburgh och åtalades inför en partisk domstol för högförräderi. Han afrättades 27 maj 1661 och dog modigare än han lefvat, till det sista förnekande all andel i Karl I:s död. 2. Archibald C., 9:e earl af Argyll, den föregåendes son, tillhörde under åren närmast efter Karl I:s afrättning de ifrigaste rojalisterna, underkastade sig 1655 Cromwell, men var alltjämt misstänkt för rojalistiska planer och hölls ett par år fängslad. Efter restaurationen mottogs han väl af Karl II och lyckades, om än med svårighet, återfå faderns earltitel och familjegodsen. Hans strängt protestantiska sinnelag gjorde honom särskildt misshaglig för konungens broder Jakob, och då denne 1680 som "high commissioner" besökte Skottland, blef C. på grund af några djärfva yttranden ställd inför rätta och efter en skenrättegång dömd till döden som förrädare (dec. 1681). Han lyckades förklädd fly ur fängelset och undkom till Holland, där han efter Karl II:s död stämplade med hertigen af Monmouth. I maj 1685 landsteg C. med en liten skara soldater på Orkneyöarna och sökte förgäfves förmå sin klan att resa sig mot Jakob II. Han besegrades emellertid i några skärmytslingar af konungens trupper, tillfångatogs och halshöggs utan rannsakning 30 juni s. å. i Edinburgh. 3. Archibald C., 1:e hertig af Argyll, den föregåendes son, d. 1703, slöt sig till Vilhelm af Oranien, sedan han först genom öfvergång till katolicismen förgäfves sökt af Jakob II återfå faderns konfiskerade gods. Vilhelm belönade hans förtjänster om högländernas underkastelse med godsens återställande (1689) och hertigtitel (1701). C. har vunnit en sorglig ryktbarhet som en af upphofsmännen till den grymma "massakern vid Glencoe" (se d. o.), hvarvid klanen Macdonald 1692 nästan utrotades. 4. John C., 2:e hertig af Argyll och hertig af Greenwich, den föregåendes son, f. 1678, d. 1743, stod i hög gunst hos Vilhelm III och erhöll 1694 af denne befälet öfver ett regemente samt deltog med mycken utmärkelse i spanska arfföljdskriget, framför allt i slagen vid Ramillies 1706, Oudenaarde 1708 och Malplaquet 1709. Sistnämnda år utnämndes han till generallöjtnant och gjorde sig af personliga skäl till tolk för missnöjet mot Marlborough. 1712 blef han högste befälhafvare i Skottland, motarbetade där ifrigt jakobiternas planer och spelade i London en ledande roll vid Georg I:s proklamering som konung efter drottning Annas död 1714, hvarefter han 1715--16 kufvade den skotska resningen mot huset Hannover. C:s politiska bana i England utmärktes af tvära omkastningar, beroende på hans lättretliga högdragenhet. Såsom Walpoles hätske fiende bidrog han till dennes störtande, utnämndes af den nya regeringen till fältmarskalk, men nedlade 1742 sina ämbeten, då han ej lyckades bli högste befälhafvare öfver hela armén. Trots sitt missnöje motstod C. dock den stuartske pretendentens försök att för sina planer vinna hans mäktiga inflytande i högländerna. 5. Archibald C., 3:e hertig af Argyll, den föregåendes broder, f. 1682, d. 1761, var en af förhandlarna om den engelsk-skotska unionen 1706 --07, beklädde sedan höga skotska ämbeten, till sist storsigillbevararens, samt var Walpoles förtrogne rådgifvare i skotska angelägenheter. Honom tillkommer äran af planen att efter 1745 års resning finna en afledare för högskottarnas krigiska böjelser genom de s. k. höglandsregementenas upprättande. 6. George John Douglas C., 8:e hertig af Argyll, brittisk statsman, f. 1823, d. 1900, riktade vid unga år (då ännu markis af Lorne) Ord, som saknas under C, torde sökas under K.