Under benämningen North-west territories (Nordväst-territorierna) sammanfattas följande territorier eller "distrikt" (sedan Saskatchewan och Alberta år 1905 blifvit provinser): <table o> <td> <td c>Kvkm. <td c>Inv. <td>Assiniboia <td r> 230,200 <td r>67,385 <td>Athabasca <td r> 652,600 <td r> 6,615 <td>Mackenzie <td r>1,456,000 <td r> 5,216 <td>Keewatin <td r>1,218,300 <td r> 8,546 <td>Ungava <td r> 919,300 <td r> 5,113 <td>North-west territories <td r>4,476,400 <td r>92,875 </table> De arktiska öarna ändtligen sammanfattas såsom distrikt under namnet Franklin. I sin helhet är C. i det närmaste så stort som hela Europa, men innesluter oerhörda ödemarker och eger föga större folkmängd än Sverige. Folkmängden år 1901 synes här ofvan; för år 1903 angifver en lös uppskattning siffran 5,529,000 personer. Vid nittonde seklets ingång egde hela detta väldiga område blott något öfver 1/3 million inv., men vid dess midt nära 2 1/2 mill. Tillväxten var alltså under detta halfsekel synnerligen stark, men aftog sedermera i anmärkningsvärd grad och har under de senaste tjugu åren nått föga öfver 1 proc. pr år, hvilket till och med i Europa icke anses särskildt högt. Sannolikt har C. under dessa tjugu år aflämnat flera utvandrare än det mottagit invandrare. Såväl därom som om folkmängdens förändringar genom födelser och dödsfall gifvas inga direkta uppgifter. I franska C. anses emellertid födelsefrekvensen vara alldeles ovanligt hög (jfr fransmännen i Europa!), och äfven folkökningen var där länge utomordentlig. I engelska C. åter är -- efter befolkningens åldersfördelning att döma -- nativiteten mycket låg, förmodligen ungefär såsom i Nya Englandsstaterna inom Unionen. Mot hvarje tusental män svara i C. endast 952 kvinnor. Af hela befolkningen anses 30,70 proc. vara af fransk börd. Infödda kanadensare voro vid 1901 års census 87,00 proc., och såsom "british born" räknades 94,34 proc., medan återstående 5,66 proc. voro främlingar. Bland de främmande-födda voro omkr. 12,000. skandinaver, hvilket ringa antal visar, att de skandinaviske invandrarna tämligen allmänt fortsätta färden till Förenta staterna. -- Antalet indianer, som bo i reservationer och hafva ett eget departement i regeringen, upptogs år 1901 till 93,319. Under åren 1886--1903 hafva inflyttat sammanlagdt öfver 40,000 kineser, och denna invandring visar tendens till ökning, trots den särskilda afgift, som utkräfves af hvarje kinesisk invandrare och hvilken från ursprungliga 50 doll. pr hufvud nyligen höjts ända till 500 doll. Endast 26 proc. af C:s befolkning bo i städer. (Såsom stad räknas då ingen ort med under 4,000 inv.) Största staden, Montreal, har 268,000 inv. (med förstäderna 350,000); öfriga större städer äro Toronto med 208,000, Quebec med nära 70,000, hufvudstaden Ottawa med 60,000 samt Hamilton med öfver 50,000 inv. G. S-g. Naturbeskaffenhet. I det att vi för öfrigt hänvisa till Amerika (sp. 779, 781, 787, 788, 790--792, 795--798, 804--805 och 807--808), vilja vi här blott tillägga följande. Med sin på bukter rika atlantiska kust når C. närmare Europa än Unionen, och detsamma är fallet med Stillahafskusten i fråga om Asien. Detta måste medföra stora fördelar med afseende på trafiken, helst som såväl hamnarna både i Nova Scotia och i British Columbia äro lika isfria som Unionens. Endast S:t Lawrencegolfen och hamnvikarna i Labrador och vid Hudson bay äro 4 1/2--7 månader otillgängliga i följd af strand- och drifis. Mellan S:t Charles bay i Öst-Labrador och Milford i södra Wales är afståndet omkr. 3,000 km., och resan öfver Atlanten skulle således mellan dessa båda hamnar lätt kunna göras på 4 1/2--5 dagar, i st. f. att den mellan Southampton och New York fordrar 6--7 dagar. Olyckligtvis är dock S:t Charles bay en af de platser, som mest hemsökas af drifis och dimmor. Afståndet mellan Vancouver och Yokohama belöper sig till 6,770 km. eller 11--12 ångbåtsdagsresor. Tack vare sina vidsträckta och på många punkter lätt tillgängliga kuster står C. vida öfver Sibirien, med hvilket det i följd af sitt läge ofta jämföres. Endast Ishafskusten är än mer otillgänglig än Sibiriens. Att landets östra och västra kuster sjöledes icke kunna kommunicera med hvarandra annorledes än rundt Syd-Amerika, är af stor vikt för England, ty därigenom kommer kolonien att bli mer beroende af moderlandets maritima förbindelser och tvingas att intimare än eljest sluta sig till detta. Den östra kusten står naturligtvis i nära beröring med England, den västra kusten med Hongkong, Australien och Indien. Vägen från Halifax genom Magalhães' sund till Vancouver utgör 13,600 sjömil, vägen från Halifax till Liverpool däremot blott 2,340, från Vancouver till Sydney 6,780 sjömil. C. får liksom det öfriga Nord-Amerika sin fysiska karaktär hufvudsakligen bestämd genom den skarpa motsatsen mellan det östra, apalachisk-hudsonska partiet, till hvilket minst 60 proc. af landet höra, och det västra kordilleriska partiet. Dock är åtminstone i norra delen skillnaden ej så stor som i Unionen, och med hänsyn till klimat, bevattning och växtlighet förmedlas den genom mindre tvära öfvergångar. Bäst utrustad både med hänsyn till läge och markens bildning är den sydöstra delen, som är rik på hafsinskärningar mellan utlöpare från det apalachiska bergsystemet. De närmast härtill gränsande områdena på båda sidor om Hudson bay, hvilka till minst två tredjedelar bestå af arkeiska bergarter, höra till de ogästvänligaste och minst odlingsbara trakter på jorden, i det att den forntida nedisningen mera bortfört än ditfört lösa jordlager. Så har där den produktiva stenkolsformationen alldeles förstörts, och på vida sträckor (de s. k. Barren grounds, se d. o.) har marken förvandlats till en på nästan all vegetationsjord blottad kal klippöken. Ett mer eller mindre djupt lager af morängrus och sand täcker hufvudsakligen trakten kring de stora sjöarna och prärien, men är till skada för åkerbruket mycket rikare på sten än i Unionen. Äfven i Kordillerernas bergstrakter är odlingen svårare än längre söderut. Både i de östra och västra bergen finnas malmer, i Nova Scotia paleozoiska stenkol samt i Alberta och Vancouver mesozoiska, i Ontario petroleum- och saltkällor och i Quebec apatit och asbestlager. C:s hela kolyta anslås till 170,000 kvkm. C. är jordens på sjöar och andra vattendrag rikaste land (se Amerika, sp. 787--788), och som vattendelarna ofta äro låga eller alldeles saknas, är trafiken mellan de olika flodsystemen lätt nog för små farkoster. Men för den större sjöfarten bilda de