egendom af minst 4,000 doll. värde i den provins, för hvilken de utnämnas. Underhuset (house of commons) väljes af folket för 5 år, så att Quebec alltid skall hafva 65 representanter och de öfriga provinserna proportionsvis efter folkmängdens storlek vid hvarje tioårscensus. På basis af 1901 års folkräkning och enligt en lag af 1903 består det af 214 ledamöter, nämligen 86 för Ontario, 65 för Quebec, 18 för Nova Scotia, 13 för New Brunswick, 10 för Manitoba, 7 för British Columbia, 4 för Prince Edward island och 11 för territorierna. Sålunda kommer l representant på 22,688 inv. Valrätt till underhuset har hvarje manlig medborgare, som fyllt 21 år, är egare eller innehafvare af fast egendom till ett värde i stad af 200-300 doll., på landet af 150 doll., eller har en årlig inkomst af 300 doll., eller är son till en person, som eger fast egendom till så stort värde, att den ger både fader och son valrätt, eller är fiskare och egare af fast egendom, som med båtar och fiskredskap har ett värde af 150 doll. I territorierna fordras ingen census. Talmännen i de båda husen hafva i arfvode 4,000 doll. för år, öfriga medlemmar af de båda husen 10 doll. om dagen t. o. m. 30 dagar och för en session, som räcker längre än 30 dagar, 1,500 doll. samt i reseersättning 10 cents pr eng. mil (23 öre pr km.). För hvarje dags frånvaro, utom för styrkt sjukdomsfall, afdragas 8 doll. Parlamentets befogenhet är ungefär densamma som kongressens i Förenta staterna. Generalguvernören har en lön af 10,000 pd st. -- Förbundets hufvudstad är Ottawa. De sju provinserna hafva hvar sitt parlament och sin förvaltning, i spetsen för hvilken står en lieutenant-governor, som utses af generalguvernören. Quebec och Nova Scotia ha hvardera två kammare (legislative council och legislative assembly), de öfriga provinserna blott en kammare (legislatve assembly). Provinsernas ställning till förbundet är ungefär lika med de amerikanska staternas till Unionen. I Ottawa finnes C:s högsta domstol (supreme court), som är landets appellationsdomstol i civila och kriminella mål, i mål mellan förbundet och någon af provinserna samt, under vissa förutsättningar, mellan dessa inbördes. Den består af en öfverdomare (chief justice) och 5 assessorer, och från den kan vädjas till privy council i England, utom i kriminella mål. En exchequer court ("kammarrätt") har uteslutande domsrätt i mål rörande penningefordran på kronan eller dess ämbetsmän och är en kolonial öfverdomstol i sjömål (court of admiralty). I hvarje provins finnes en öfverdomstol (superior court} och i allmänhet äfven grefskapsdomstolar (county courts) med inskränkt domsrätt. Provinserna upprätta själfva sina domstolar, men förbundsregeringen utnämner och aflönar domarna. Polistjänstemän och fredsdomare däremot utnämnas af provinsregeringarna. J. F. N. Försvarsväsende. C. är indeladt i 12 militärdistrikt. De aktiva trupperna utgjordes 30 juni 1904 af 1,312 man, infanteri, kavalleri, artilleri och ingenjörstrupper. Dessutom underhåller Storbritannien en besättning på sammanlagdt 1,803 man (1904--05) i den starkt befästa, ytterst viktiga hamnstaden Halifax, i Nova Scotia, samt 369 man (s. å.) i den likaledes starkt befästa viktiga kolstationen Esquimault i British Columbia. Därtill kommer den aktiva milisen, 46,570 man och 9.398 hästar (1904). Alla brittiska undersåtar mellan 18 och 60 år tillhöra milisen, som är fördelad i 4 klasser. Första klassen innefattar ogifta män mellan 18 och 30 år, andra klassen ogifta män mellan 30 och 45 år, tredje klassen gifta män mellan 18 och 45 år och fjärde klassen män mellan 45 och 60 år. Milisen rekryteras genom värfning och lottdragning; tjänstetiden är tre år. Årliga antalet reservister, som inkallas till öfningar på 8--16 dagar, utgör omkr. 45,000. Samtliga milisreservtrupperna beräknas till ungefär 200,000 man. Ytterligare finnas vid pass 1,000 man beridna poliser i Nordvästterritorierna. Den militära undervisningen ombesörjes af två artilleriskolor, en kavalleriskola, en skjutskola och fem infanteriskolor. Sedan 1876 finnes i Kingston en af förbundsregeringen upprättad vetenskaplig militärskola, "The royal military college", med 12 professorer. Krigsflottan består af 5 sjö- och 2 flodångare, och dessutom äro 13 engelska krigsskepp förlagda till Nord-Amerika och Västindien samt 7 till Stilla hafskusten. Utgifterna för C:s härväsen belöpte sig under finansåret 1902--03 till 2,953,044 doll. Litt.: Todd, "Parliamentary government in the british colonies" (1880), Grant, "Picturesque C." (2 bd, 1884), Dawson, "Handbook for the dominion of C." (s. å.) och "C. and Newfoundland" (1897), Greswell, "Geography of the dominion of C. and Newfoundland" (1890), Pike, "Barren ground of northern C." (1892), Bourinot, "Parliamentary procedure and parliament in C." (2:a uppl., s. å.), Wallace, "Agricultural resources of C." (1894), Tyrrell, "Across the sub-arctics of C." (1898), G. Johnson, "Le C." (1900), och Buron, "Les richesses du C." (1904). Historia. Enligt de isländske sagoförtäljarna skola Bjarne Herjulfsson och Leif Eriksson, ättlingar af de förste norrmännen i Grönland, i början af 2:a årtusendet e. Kr. hafva upptäckt C:s kuster, som de kallade Vinland, förmodligen det nuvarande Nova Scotia. Upptäckten, antagligen okänd för Columbus och senare upptäcktsfarare, fick inga praktiska följder, men fem århundraden senare blef C. bekant för Europa genom Giovanni Cabots (se d. o.) tvenne resor samt portugiserna Gaspar och Miguel Cortereals (se d. o.) färd utmed C:s östkust och i Hudson-sundet, som de benämnde Rio Nevada. I dessa farvatten seglade därefter oförskräckta basker och bretagnare, hvilka senare, sannolikt 1504, gåfvo namn åt Cape Breton, och fransmannen Denys, som 1506 upptäckte S:t Lawrence-golfen. Det första koloniseringsförsöket i C. gjordes 1518 af en fransman, baron de Lery, hvars företag dock på grund af vidriga öden lämnat få spår efter sig. Eggad af Spaniens och Portugals koloniala framgångar, sände Frans I af Frankrike 1524 en expedition västerut under florentinaren Giovanni da Verrazzano, som seglade längs Amerikas kust från Florida till 50° n. br., tog allt herrelöst land i besittning för Frankrikes räkning och kallade landet "Nouvelle France". Den verklige upptäckaren af C. var dock fransmannen Jacques Cartier, som genom sina fyra resor dit (1534, 1535, 1541 och 1543) och sin energiska verksamhet lade grunden till det franska väldet i norra Amerika. Han knöt vänskapsförbindelser med algonkin-indianerna, besökte huron-irokesernas hufvudort, Hochelaga, som han gaf namnet Mont royal, nu Montreal, och sökte på allt sätt draga kolonister från