Europa till C. Namnet C., af det irokesiska Kan-nata, börjar från denna tid allmänt förekomma på kartorna öfver Amerika. Koloniseringsförsöken i C. hvilade sedan i 60 år, tills Samuel de Champlain (se d. o.) 1603 företog sin första resa dit. Denne C:s förste guvernör anlade 1608 staden Quebec, som alltsedan varit fransmännens och den franska kulturens medelpunkt i landet. Han anlade äfven Port royal, nu Annapolis, i Nova Scotia, som han kallade "La Cadie" eller "Acadie", ett indianskt ord, som torde betyda "plats". Henrik IV och kardinal Richelieu voro båda varmt intresserade för C., och den senare förmådde 1628 ett med handelsmonopol utrustadt sällskap att förlägga sin verksamhet dit. Kolonien led emellertid mycket af indianernas, särskildt irokesernas, fiendskap, framkallad genom Champlains gynnande af dessas rivaler algonkin-indianerna. Äfven de första striderna med England, bilagda 1632, verkade hämmande, men Champlains storartade energi och duglighet uträttade mycket till koloniens bästa. Åkerbruket gjorde dock endast ringa framsteg, ty handelsintressena voro öfvervägande, och de i C. mäktige jesuiterna tänkte mer på hedningarnas omvändelse än landets materiella förkofran. Deras missionsverksamhet bedrefs för öfrigt med ett försakande hjältemod, och C:s historia känner många kristna martyrer. Missionärerna gjorde äfven tjänst som pioniärer, under ständiga umbäranden och faror framträngande öfver de stora vidderna västerut och genom trakterna mellan S:t Lawrence-floden och Fundyviken, och deras årsrapporter innehålla outtömliga, värderika bidrag till C:s första historia. 1663 lades C. under franska Västindiens förvaltning, men fick 1674 af Colbert egen regering, "conseil souverain", bestående af guvernören, den apostoliske vikarien samt fyra rådgifvande adelsmän. Förvaltningens anda var strängt kyrklig och feodalistisk, katolicismen var allenarådande och samhällsförhållandena de fransk-kontinentala. Förhållandet till de engelske grannarna var aldrig godt: fransmännens välde i Mississippidalen stängde för dessa utvecklingen västerut, och det 1670 grundade Hudson-bay-kompaniet låg i ständig fejd med de franske pälsjägarna. Guvernörerna efter Champlain voro icke lämpade att höja C:s makttillväxt; ett undantag var grefve de Frontenac (guvernör 1672-98), som lade in all sin energi på landets utveckling. De långvariga krigen med England 1688-97 och 1701-13, som slutade med att detta rike kom i besittning af de förra franska kolonierna Newfoundland (Terre-neuve), Nova Scotia (Acadie) och Hudson-bay-länderna, och irokesernas allt vildare härjningar, som stundom hotade att alldeles utrota de hvite, hämmade mycket utvecklingen. Kriget med England 1739-48 blef resultatlöst, men under sjuårskriget samlade William Pitt Englands resurser till en stor kraftansträngning mot fransmännens välde. Wolfes seger vid Quebec 1759 öfver Montcalm, då båda hjältarna stupade, och Vaudreuils kapitulation i Montreal 1760 bröto fullständigt fransmännens makt i C.; och genom freden i Paris 1763 fick England hela landet, med undantag af de små öarna S:t Pierre och Miquelon. C:s befolkning vid den engelska eröfringen utgjorde omkr. 65.000 personer, mest franska bönder, gammalmodiga i åsikter och segt fasthängande vid katolska kyrkan. De närmaste åren efter 1763 upptogos af slitningar mellan "de gamle undersåtarna" (engelsmännen) och "de nye undersåtarna" (fransmännen), i det de förre sträfvade att slå under sig all politisk makt, uttränga fransmän och katoliker från alla ämbeten samt brådstörtadt införa engelska reformer. Guvernörerna general Murray och sir Guy Carleton (sedan lord Dorchester) förde en moderat politik, som bidrog att lugna sinnena och fick sitt utslag i "Quebec act" 1774, enligt hvilken fransk sedvanerätt och civillag skulle fortfara att ega bestånd, engelsk kriminallag infördes, katolska kyrkans rättigheter erkändes och ett af kronan tillsatt lagstiftande råd ställdes vid guvernörens sida. C. blef England troget under de äldre koloniernas oafhängighetskrig, trots flera lockelser till affall, och efter freden 1783 slogo sig öfver 35,000 flyktande "lojalister" från Förenta staterna ned i Nova Scotia, New Brunswick och nuvarande Ontario. Det nytillkomna engelska elementet åstadkom 1791, genom "Canada act", en tudelning af C. i Nedre C., eller Quebec, och Öfre C., eller Ontario. Fransmännen utgjorde största antalet i det förra, engelsmännen i det senare. Hvardera provinsen fick sin folkrepresentation ("assembly"), sitt öfverhus ("council") och sin guvernör. Förenta staternas anfallskrig mot England 1812-15 kunde ej rubba C:s trohet, men bidrog att ena de skilda nationaliteterna där och minska mottagligheten för senare föreningsanbud från söder. Den i mycket bristfälliga och godtyckliga förvaltningen, fransmännens tillbakasättande, finansernas ofta samvetslösa förvaltning och det engelska parlamentets likgiltighet för alla berättigade klagomål från kolonisternas sida åstadkommo dock ett alltmer växande missnöje med regeringen i både Öfre och Nedre C. Den franska oppositionen i Quebec under advokaten Papineau tvistade med guvernören och engelska regeringen och hyste t. o. m. planer på upprättandet af en fransk-kanadensisk nationalstat samt öfvergick 1837 i öppet uppror. I Öfre C. framkallades äfvenledes uppror på grund af den anglikanska kyrkans stora jordförvärf och det aristokratiska ämbetsmannaväldet. Men de båda upproren vunno ringa anslutning och kväfdes inom kort, dock icke utan stor fara för krig mellan England och Förenta staterna, som gifvit de upproriske understöd. Genom den af engelska regeringen utsände guvernören lord Durhams kloka uppträdande återinträdde snart lugnare förhållanden, ordnade genom "Reunion act" 1840, hvarigenom Öfre och Nedre C. sammanslogos, fingo gemensamt parlament, en inför detta ansvarig, vid guvernörens sida ställd ministär och egna provinsförsamlingar för lokala ärenden. C. blef därigenom Englands första med parlamentarisk själfstyrelse utrustade koloni och har som sådan tjänat till mönster för många andra. En mängd reformer, rask folkmängdstillväxt och en kraftig uppblomstring af handel och industri utmärkte de närmast följande decennierna, hvarunder C:s ledning innehades af en rad framstående generalguvernörer. Också de öfriga nordamerikanska kolonierna (New Brunswick, Nova Scotia och Prince Edward island) fingo småningom parlamentarisk själfstyrelse, ofta efter heta författningsstrider. En del inre motsatser i C., härflytande från nationaliteternas skiljaktigheter, löstes slutligen 1867 genom "British North America act". Denna skapade "Dominion of C.", som till en början bestod af Quebec, Ontario, Nova Scotia Ord, som saknas under C, torde sökas under K.