första stora arbete, "L'ami des hommes"; och äfven på Quesnay, den fysiokratiska skolans verklige stiftare, utöfvade skriften ett afgörande inflytande. Ännu egendomligare är emellertid att boken i mycket pekar ut öfver fysiokraterna och föregriper åtskilliga af den liberala engelska skolans upptäckter i 19:e årh.; trots en viss släktskap med samtida merkantilister kan C. därför mer än de fleste anses som en förelöpare till den moderna nationalekonomien. Hans direkta inflytande har emellertid ej varit stort; han blef egentligen upptäckt först 1881 af Jevons, hvarefter Harvard-universitetet (1892) utgaf ett omtryck af hans bok. Se uppsatser af Jevons (i Contemporary review 1881, omtryckt i "Principles of economics", 1905) och H. Higgs (i Economic journal 1891 och Quarterly journal of economics 1891 -92). E. Hkr. Cantire [käntåVe], halfö i Skottland. Se Kintyre. Canto (it., af lat. cantus), sång. I flerstäm-miga stycken betecknar detta ord hufvudmelodien, vanligen i diskanten. - C. fermo (cantus firmus), "fast sång", den gregorianska, unisona kyrksången. Enär kontrapunktisterna till en början använde sådana melodier för att kontrapunktera mot dem, kom uttrycket "canto fermo" småningom att nyttjas om hvarje melodi, som lades till grund för en kontrapunkt. Den gregorianska koralen kallades, med afseende därpå att den framskred i lika tonlängder, äfven canto piano (cantus planus), i motsats mot canto figurato l. misurato (cantus figuralis l. mensuralis), hvars noter hade olika tidsvärde. A. L. Canto carnascialesco [karnajale^kå) it., "karnevalssång", beskrifvande inledningssång till renässanstidens stora maskeradupptåg under karnevalen. Canton [käntå'n]. 1. Stad i nordamerikanska staten Ohio. 30,667 inv. (1900). Ylleväfverier, järngjuterier och fabriker för åkerbruksmaskiner. I närheten finnas rika Stenkolsgrufvor. - 2. Stad i Kina. Se Kanton. Canton [kaftan], John, engelsk naturforskare, f. 1718, d. 1772, blef 1742 rektor vid en privat läroanstalt i London. Han uppfann en metod att framställa konstgjorda magneter utan hjälp af naturliga och bestämde mängden af den i leidnerflaskan samlade elektriciteten. När den nya gregorianska kalendern infördes i England (1752), uppställde C. lättfattliga regler för beräkning af skottår, söndagsbokstafven m. m. Genom sin 1753 utgifna afhandling Electrical experiments, with an attempt to Account for their several phenomena ådagalade han, samtidigt med Franklin, att några moln äro positivt, andra negativt elektriskt laddade. 1754 visade han, att arten af den elektricitet, som en kropp erhåller vid gnidning, är beroende af riftyget. 1759 framlade han för Royal society i London An attempt to account for the regular diurnal variation of the horizontal magnetic needle o. s. v. och 1761 en annan viktig afhandling öfver sina iakttagelser vid Venuspassagen 6 juni s. å. De båda följande åren utkommo Experiments to prove that water is not incompressible, hvari han bevisade vattnets sammantryckbarhet. Jfr Cantons fosfor. Cantons fosfor, kem., ett genom glödgning af ostronskal och svafvel beredt svafvelkalcium, som har egenskapen att, efter att hafva blifvit utsatt för solljus, lysa i mörkret. Denna dess egenskap att fosforescera upptäcktes 1768 af J. Canton. P.T.C.* Cantor. 1. Moritz C., tysk matematiker, f. 23 aug. 1829 i Mannheim, blef docent vid universitetet i Heidelberg 1853 samt utnämndes 1863 till e. o. och 1877 till honorarie professor i matematik vid samma universitet. C. har nästan uteslutande egnat sig åt den matematisk-historiska forskningen och på detta område utöfvat en både kvantitativt och kvalitativt betydande verksamhet. I sina äldre arbeten framlade han resultaten af själfständiga och noggranna undersökningar om speciella delar af matematikens historia, bl. a. i Mathematische beiträge zum culturleben der völker (1863), företrädesvis afseende räknekonstens och taltecknens historia under forntiden och medeltiden, samt Die römischen agrimensoren und ihre stellung in der geschichte der feldmesskunst (1875), behandlande geometriens historia under antikens upplösningsperiod. Sedan länge har C. varit sysselsatt med utarbetande af en utförlig framställning af matematikens historia, hvari han med stor omsorg och sakkunskap sammanfattat samt i ej obetydlig mån kompletterat resultaten af de senaste forskningarna på detta område; därigenom har han också lyckats gifva en vida tillförlitligare och ojämförligt mera fyllig bild af matematisk utveckling än hans föregångare mäktat åstadkomma. Af denna framställning hafva under titeln Vorlesungen über die geschichte der mathematik hittills utkommit 3 bd (1880 ff., 2:a uppl. 1894-1901 omfattande tiden till 1758). Åren 1859-1901 var C. medutgifvare af "Zeitschrift für mathematik und physik", hvars "Historisch-literarische abtheilung" han redigerar. G. E.* 2. Georg Ferdinand Ludwig Philip C., tysk matematiker, f. 3 mars 1845 i Petersburg, blef 1869 docent vid universitetet i Halle samt 1872 e. o. och 1879 ord. professor i matematik vid samma universitet. C:s arbeten hafva väsentligen behandlat teorien för oändliga mängder, hvaraf teorien för punktmängder utgör ett speciellt fall. Grundläggande för denna teori är det af C. först införda begreppet mäktighet (se d. o.), som för oändliga mängder har en betydelse i viss mån svarande mot den, som tillkommer begreppet antal i fråga om en ändlig mängd. De senaste årens forskningar hafva till fullo ådagalagt den grundläggande betydelsen af C:s undersökningar såväl för funktionsteorien som ock för öfriga grenar af matematiken. En af C:s originellaste skapelser är äfven hans teori för de s. k. transfinita talen (se d. o.). C:s arbeten offentliggjordes först i Crelles "Journal" och "Mathematische annalen", men väckte föga uppmärksamhet, förrän en fransk öfversättning af hans arbeten inom teorien för punktmängder 1883 intogs i "Acta mathematica". Bland dem, som bidragit till utvecklingen af C:s teorier eller däraf gjort viktiga tillämpningar, må nämnas svenskarna Mittag-Leffler och Bendixson samt fransmännen Borel och Baire. L F. Cantú, Cesare, italiensk häfdatecknare och skald, f. 8 dec. 1807 i Brivio (nära Milano). Redan 1825 blef han professor i litteraturhistoria i Sondrio, 1832 i Milano. Sin litterära bana började han 1827 med den mycket uppmärksammade versifierade novellen Algiso o la lega lombarda (ny uppl. 1870), och kort därefter försökte han sig som häfdatecknare med Storia della città di Como (1829-32) samt Ragiona- Ord, som saknas under C, torde sökas under K.