Ragionamenti sulla stona lombarda nel secolo XVII (1832 -33). De frisinnade åsikter han uttalade i nämnda arbeten ådrogo honom ett års fängelse. I fängelset skref han den högt skattade romanen Margherita Pusterla (1838; flera gånger omtryckt). Samtidigt utgaf han Letture giovanili och vann därmed anseende såsom en af Italiens ypperste pedagogiske skriftställare.

</img>
C. slöt sig till Manzonis romantiska
skola, enligt hvilken staten bör sammansmältas med
kyrkan, religionen med politiken. Hans historiska
hufvudarbete är Storia universale (35 bd, 1836-42),
som 1883 -91 utkom i 10:e uppl. (16 bd) och blifvit
öfversatt på flera främmande språk, bl. a. på danska,
fri bearbetning af E. Holm och Ph. Weilbach (7 bd,
1871-78). Det utmärker sig för stor klarhet samt
vittnar om grundlighet och skarpsinne, hvarjämte
det eger en sällspord friskhet och fulländning i
formen. Den italienska allmänheten fick därigenom
för första gången tillfälle att närmare lära känna
de viktigaste europeiska kulturfolkens historiska
utveckling. Trots sina afgjordt klerikala åsikter
var C. patriot. Fastän han under det österrikiska
regementet var utsatt för mycken förföljelse,
uttalade han sig i Storia degli italiani (6 bd,
1854; 4:e uppl. i 4 bd 1893-96) för ett italienskt
statsförbund, af hvilket Österrike skulle vara
medlem, och i L'abate Parini e la Lombardia nel
secolo passato (1853, ny uppl. 1891) sökte han
ställa den österrikiska administrationen öfver de
italienska provinserna i ett fördelaktigt ljus. Bland
hans senare arbeten må nämnas Beccaria e il diritto
penale (1860), Gli eretici in Italia (3 bd, 1866-68),
La cronistoria dell' indipendenza italiana (1871),
Caratteri storici (1882) och A. Manzoni; reminiscenze
(2 bd, 1883). Såväl genom sin allmänna historia
som genom sina i många upplagor vidt spridda folk-
och ungdomsskrifter har C. utöfvat stark inverkan
på Italiens andliga lif. Han blef 1878 direktör för
arkivet i Milano och dog därstädes 11 mars 1895.

Cantua, bot. Se Polemoniaceæ. 

Cantus (lat.),
sång. Jfr Canto. 

Cantzler, Axel Leopold,
bildhuggare landskapsmålare, f. 19 juni 1832 i
Stockholm, d. därstädes 30 juni 1875, studerade
vid konstakademien 1851-53, därefter i München och
Italien samt var från 1866 bosatt i Sverige. Han var
till en början skulptör. Sitt förnämsta arbete inom
denna konstart lämnade han i statyn Erigone (marmor,
utställd 1863), utförde dessutom statyerna Kraka och
Isak, gruppen Psyche med amoriner m. fl. I Rom beslöt
han att blifva landskapsmålare. Såsom sådan tillhörde
han en föråldrad skola. Nationalmuseum eger af honom
Landskap från Sabinerbergen (1863). - Hans broder 
Johan Oskar C., f. 20 febr. 1844 i Stockholm,
är porträtt- och genremålare.

Canulejus, Gajus, romersk folktribun, genomdref 445
f. Kr. en lag, som tillät äktenskap mellan patricier
och plebejer.

Canusium, romarnas namn på det nuvarande Canosa
(se d. o.).

Canutus, latinsk form af namnet Knut.

Canvass [kä'nv9s], eng., i England benämning på
röstvärfning, agitation före ett val, men i Amerika
på den officiella röstuppräkningen.

Canynges [kä'nins], William, engelsk köpman,
f. omkr. 1399, d. 1474, tillhörde en ansedd gammal
köpmansfamilj i Bristol och var en af 15:e årh:s
störste köpmän i England; en gång var han sheriff
och fyra gånger mayor i sin födelsestad. Han tycks
hela sitt lif ha varit trogen mot huset York och
gaf storartade festligheter för Edvard IV vid dennes
besök i Bristol. Hans rikedom var ryktbar; bl. a. egde
han nio fartyg på tillsammans nära 3,000 ton och 800
mans besättning. Han dref särskildt handel på norra
Europa: Preussen, Danmark, Island och Finnmarken;
handeln på sistnämnda länder var eljest förbjuden
för utlänningar, men medgafs C. som en särskild
ynnest af Kristian I 1450. 1467 drog han sig tillbaka
från världen och blef munk. - Från hans äldre bror
härstamma släkten Cannings senare grenar. - Litt.:
Pryce, "Memorials of the Canynges family" (1854).
E. Hkr.

Canzon, Kanzon (af it. canzone, sång,
dikt). 1. Metr. Ett sammanfattningsnamn på
väsentligen likartade lyriska diktformer med vanligen
jambisk rytm, hvilka ha provensalskt ursprung,
men egentligen nyttjats och utbildats inom den
italienska vitterheten. Som normaltyp för italienska
canzoner kan anses den s. k. canzone petrarchesca,
som består af ett godtyckligt antal (oftast 5-10)
med hänsyn till versernas antal (9-20), rimföljd
o. s. v. merendels lika byggda strofer (stanze)
samt en fåradig afslutningsstrof (congedo). Verserna
äro olika långa och rimma inbördes efter versschema,
hvilka ej äro lika bundna som sonettens. De förnämste
italienske canzonskalderna äro Dante, Petrarca, Tasso
och G. Leopardi, hvilken sistnämnde såtillvida afvek
från den gängse tekniken, att han ej använde rim. I
canzonform ha behandlats religiösa, fosterländska
och framför allt erotiska ämnen. Enligt Atterbom var
canzonen i romantisk poesi ersättningen för odet i
den klassiska. - I svensk poesi infördes canzonen
af L. Hammarsköld och Atterbom ("Gullåldren")
samt fick någon, ehuru ej mycken, användning af
romantikerna, särskildt Stagnelius. En större dikt,
delvis i canzonform, är J. Börjessons "Skapelsen". På
senare tid har canzonen nästan aldrig förekommit i
Sverige. Litt.: Stengel, uppsats i Gröbers "Grundriss
der roman, philologie" (1888-98), och E. Hiigli,
"Die romanischen strophen" (1900).            R-n B.

2. Mus. Under 1400- och 1500-talen benämning på
flerstämmiga världsliga sånger af folkligt snitt. Till
denna art räknas äfven visformen villanell (se d. o.).

Canzone petrarchesca [-zåne-].   Se Canzon.

Canzonetta (it.), liten canzon, liten
visa. 1. Metr. Canzon med ett mindre antal rader
eller fåstafvigare verser än den vanliga. -
2. Mus. Under 1600- och 1700-talen benämning på små
sånger i strofisk form, sedermera äfven på graciösa
instrumentalstycken i visform.

Caorle, by i italienska prov. Venezia, vid Adriatiska
hafvet. Omkr. 3,500 inv. Det var fordom säte för
patriarken i Venezia.

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.